Nylands brigad en petitess i sammanhanget

Försvarsmaktsreformen är bakvänd och tajmningen olycklig. Den verkar främst utgå från ett kameralt tänkande och berör närmast fredsorganisationen. Om försvarets krigsorganisation har det tigits. Reformen förbiser de försvarspolitiska redogörelserna. Den beaktar inte heller de pågående stora geopolitiska förändringarna och riskmomenten i Europa.

Försvarsbesluten i republiken fattas av regeringen i samråd med republikens president. Riksdagens roll har snarast varit att fastställa budgetbesluten. Den ena anskaffningsplanen efter den andra sköts i sank i riksdagen som inte använde sin budgetmakt för att stöda program som den inte förstod eller var delaktig i. Det enda större projekt som genomförts under de sista 20 åren är Hornet-anskaffningen. Korrelationen mellan vår starka försvarsvilja och de finansiella resurser vi satsar på försvaret är låg.

På 2000-talet ersatte det så kallade breda säkerhetskonceptet den traditionella ”hårda” säkerheten. Snart visade det sig att de nya farorna inte ersatte utan enbart kompletterade de traditionella hoten. Tecken på en negativ säkerhetsutveckling i Europa kunde skönjas redan 2007.

Just nu befinner vi oss i en geopolitisk brytningstid. USA:s intresse för Europa är allt svalare. Det urholkar på sikt Natos trovärdighet. Samtidigt är USA:s och Natos relationer till Ryssland ansträngda. USA har vänt Ryssland ryggen, eftersom dialogen med den besvärliga partnern inte leder någon vart. Även i Nato börjar måttet vara rågat. Smilkampanjen har varit fel politik. Ryssarna upplever behandlingen som oäkta och sårande. Om även Nato som organisation börjar betrakta Ryssland som irrelevant leder det till ett farligt läge. För USA duger Ryssland inte längre ens som fiende!

Nya handlingsmöjligheter i Europa öppnas för Ryssland som inte kommer att foga sig i någon roll som ”junior partner” på världsarenan. Rysslands ambitioner är mäktiga; Eurasiska unionen, viljan att ta en ledande roll i det post-sovjetiska området med sikte på försvarsallianser med bland annat Vitryssland och Ukraina, inger oro. Trots Natomedlemskapet är baltstaterna inte definitivt ur farozonen. I Syrienfrågan har man från tysk sida sagt att Ryssland är ”på fel sida i historien” och vår utrikesminister upprepade detta i sak (Yle Radio1, 13.3). Men det gäller mycket mer än bara Syrien.

”Förvånansvärt lite har man i den offentliga debatten sett bedömningar om vilka slags militära konflikter kunde vara sannolika eller möjliga i Europa under kommande år”, skrev förre kommendören för försvarsmakten, amiral Jan Klenberg i HS (16.1). Storskaliga och långvariga krig med konventionella vapen i Europa är inte längre realistiska, ansåg han, men bruket av överraskande och snabb militär styrka mot små stater bör däremot beaktas.

Utgångspunkten för Finlands försvar är att säkra alla livsviktiga funktioner för nationens fortbestånd, den politiska beslutsprocessen och så pass stor hållbarhet i de samhälleliga nyckelfunktionerna att nationen inte går på knä utan rider ut den första anstormningen.

Finland har sedan 1960-talet byggt sitt försvar på ett regionalt försvarskoncept. Den utbildade reservens storlek har med tiden sjunkit från 600 000 till den i reformen angivna nivån 230 000. Materielbristen har drivit ned reservens numerär i krigsorganisationen. De operativa truppernas numerär är nu cirka 60 000 soldater. De ska utgöra försvarets ”muskler”.
Dilemmat är bristfällig materiell beredskap, en kronisk sjukdom som inte heller den aktuella reformen förmår bota. I den säkerhetspolitiska redogörelsen från 2009 fanns inskrivet att försvarsanslagen skulle höjas med 2 procent årligen. Vid regeringsförhandlingarna våren 2011 drev vänsterpartierna och De gröna igenom betydande nedskärningar, 200 miljoner euro på årsbasis, mot blivande statsministerns och försvarsministerns uttryckliga vilja. Osökt ter sig kontrasten mellan Finlands och Rysslands politiska beslutsamhet att hantera försvarsmakternas aktuella materiella brister som anmärkningsvärd. Då försvarsreformens verkningar nu börjat sjunka in i aktörernas medvetande har debatten i stället styrts in på Nylands Brigad, en petitess i sammanhanget.

Nylands brigads uppgift är viktig och relevant. De trupper som utbildats behövs redan i ett tidigt skede av en potentiell militär konflikt. Uppgifterna är att skydda och säkerställa förutsättningarna för handelssjöfarten, att kontrollera skärgårdsområdet. Nylands Brigad har haft en särskild och naturlig roll i det nordiska samarbetet och det ska inte heller undervärderas.
Försvarsreformen handlar inte om enskilda garnisoner utan om hur försvarsmakten skall lösa sin uppgift. Det finska operativa tänket i landstridskrafterna utgår primärt från att förorsaka fienden förluster. Att hålla mark är inte lika viktigt. Men det finns undantag. Helsingfors måste hållas till vilket pris som helst eftersom landets försvar ska ledas härifrån. Det föreligger ett behov att utreda vilka minimikrav ställs på våra markförband och deras beredskap.
De operativa trupperna, även om de skulle vara fullt utrustade är få till antalet. De behöver ett komplement. Asymmetriska försvarsmetoder bör utredas på allvar. Vi har en klar hemmaplansfavör och en tradition av innovativt, i viss mån egensinnigt försvarstänkande. Vi gör fel om vi okritiskt accepterar en stormaktsdefinition av det moderna slagfältet. Vi måste utgå från våra egna förutsättningar. Det regionala försvarskonceptet måste synas i sömmarna då förbandsmassan har mer än halverats.

Samarbete med olika partners har redan länge prioriterats i finsk försvarspolitik. Då finska, svenska och norska flygvapnen övar tillsammans har detta ett egenvärde och en tröskelhöjande effekt. En eventuell angripare måste vid sin bedömning av motståndet räkna med att det kanske inte är bara finska flygvapnet som ska bekämpas utan potentiellt en betydligt större styrka. Samma slags synergier bör utvecklas också inom de övriga försvarsgrenarna.

Det svenska försvaret bygger på hög teknologi, få men insatsberedda soldater och en övergripande uppfattning om att säkerhet uppnås bäst i samverkan med andra likasinnade. Det svenska flygvapnet deltog i Libyen. Kanske vi i närtid kommer att se svenska flyginsatser även närmare våra breddgrader? Ett viktigt tema för oss är att debattera mål och utformning av vår internationella militära samverkan. Finska bataljoner under FN-flagg är inte tillräckligt.

Sammantaget ter sig försvarsmaktsreformen som en risktagning av rang. Sparåtgärder och garnisonsnedläggningarna förblir svårbegripliga då målbilden saknas. Nu är det läge att efterlysa politisk styrning

Erik Erroll
är överste (i.a) och tidigare chef för Försvarshögskolans strategiska institution.

Stefan Forss
är filosofie doktor och docent vid Försvarshögskolans strategiska institution.