Vidlyftigt sexliv höjer monarkens prestige?

DSK-affären (Dominique Strauss-Kahn) den 14 maj i New York har satt fart på avslöjandena. Senatorer och borgmästare darrar inför sekreterarnas berättelser.

Det är roligt att skämta, men det får inte hindra nödvändig respekt, säger författaren Érik Orsenna. Amerikanerna har gett oss en läxa, det är en bra sak. En fransk regeringsmedlem, statssekreteraren Georges Tron, har nu hunnit få respass sedan två tidigare medarbetare rapporterat om hans sexuella trakasserier. Filosofen Luc Ferry har gått ut i offentligheten med ett gammalt skvaller om en onämnd ex-minister, misstänkt för gruppsex med småpojkar i Marocko.

En del anser att kvinnor med hjärna är en anomali, en abnormitet, de blir förvånade om man säger något intelligent. Också kvinnor gör sig skyldiga till liknande, min ambition är lika hög som mina klackar, skrev två kvinnliga journalister, berättar Nathalie Kosciusko-Morizet. Ändå vill ministern inte avstå från förförelselekarna. Nej, jag vill inte ha ett puritanskt anglosaxiskt samhälle utan humor, men somliga män vet inte var gränsen går och kvinnorna vågar inte protestera.

I jämlikhetens hemland Frankrike finns det bara drygt 30 procent kvinnor i regeringen (t.o.m. i Spanien nästan 53 procent), 18,5 procent deputerade och knappt 22 procent senatorer. Bland dem som avlagt högre akademisk examen är kvinnorna 59 procent, men bara 20 procent av professorerna är kvinnor. I storföretagens förvaltningsråd sitter bara 15 procent kvinnor, en siffra som finansminister Christine Lagarde har försökt förbättra. 75 000 kvinnor våldtas varje dag, bara tio procent gör polisanmälan.

Enligt korrespondenten för New York Times i Paris, Elaine Sciolino, hör förförelse, séduction, till fransmännens adn och grundkaraktär. Charmandet är ständigt närvarande och inte minst inom maktens högsta sfärer och inom diplomatin. Fransmännen kompenserar sitt minskade internationella inflytande med soft power och séduction. I boken Séduction: How the French Play the Game of Life påminner Scio­lino om att förre utrikesministern Bernard Kouchner uppvaktade amerikanska kollegan Madeleine Albright med en bukett edelweiss, och att Jacques Chirac nogsamt serverade handkyssar åt Ange­la Merkel, Condoleezza Rice och Laura Bush.

Hon påminner om gammal fransk tradition sedan den absoluta monarkin, Henrik IV:s och Ludvig XIV:s tider. Ett vidlyftig sexliv bara höjer monarkens prestige. Och hon serverar pikanta detaljer om ett besök hos expresident Valéry Giscard d’Estaing, som anser att sexuell åtrå och makt är ett och detsamma. Den ena av hans små romaner, av den lättaste arten, berättar om en till åren kommen man som förför en ung flicka som liftar, den andra om presidentens egna fantasier kring lady Diana.

Förbluffande är det att flera kvinnliga forskare, citerade i tidningen Libération av den amerikanska historikern Joan W. Scott, tar de franska vanorna i försvar. Så skriver historikern och revolutionsforskaren Mona Ozouf att kvinnornas underkastelse under männens åtrå är själva grunden till deras (kvinnornas) inflytande och makt. Skillnaden mellan könen är i Frankrike, i motsats till USA, underordnad och inte i motsatsförhållande till jämlikheten.

Ozouf är känd för sitt verk om inflytelserika kvinnor i historien; den politiska och den litterära (Les Mots des femmes, essai sur la singularité française). Sederna är viktigare än lagen, som Montesquieu säger, och de franska kvinnorna har förstått att juridisk och politisk jämlikhet har föga betydelse jämfört med det inflytande och den njutning de får genom förförelseleken, skriver Ozouf. Den franska revolutionens jämlikhet gällde männen, de franska kvinnorna fick rösträtt först 1944.

DSK-affären har lett till en verbal och journalistisk revolution, skriver Daniel Schneidermann i Libération. Han påpekar att kvinnliga journalister ständigt har utsatts för inviter från politikerna, men att en oskriven tystnadsplikt, omertà, har hindrat dem att tala. Dessutom har det funnits en kompromissernas gråzon. Konsten att vampa mäktiga män upphöjdes nästan till en yrkesförutsättning av stjärnjournalisten Françoise Giroud, en av grundarna av tidskriften l’Express, skriver han. Systemet har lett till fatalt välinformerade artiklar och strålande karriärer för de många adepterna, men också ojusta privilegier och partiell tystnadsplikt.

Omvärlden har frossat fritt i den franska sexfixeringen. Praktiken visar ändå att systemet inte alls är enbart franskt. Le Nouvel Observateur publicerar en saftig rapport från Kina, där bloggskribenterna beklagar Strauss-Kahns olycka. I Kina måste varje byhövding hålla sig med ett antal konkubiner, om han vill hålla en viss nivå. Tysk press påminner om de franska kungarna och deras mätresser, men glömmer Gerhard Schröder och hans fjärde äktenskap, Helmut Kohl och hans sekreterare och Willy Brandts otaliga kvinnohistorier, skriver Le Nouvel Observateur.

Italiensk press är särskilt förståelsefull, är det latinsk solidaritet, undrar den franska tidskriften. Yttervänstertidningen Il fatto quotidiano välkomnar sarkastiskt Strauss-Kahn i Italien: Det är det enda land där ni ännu har en framtid. Här finns det partier som välkomnar er, kanske just på grund av våldtäktsprocessen. Välkända Corriere della Sera påpekar att hotellstäderskan har missat sitt livs chans att bli anställd vid Internationella valutafonden. Berlusconis egen tidning Il Foglio kräver att städerskan ska anhållas för att hon provocerat en stackars mansperson.