Från världstoppen till fängelsehålan

Över hälften av fransmännen vill tro på en komplott, att Dominique Strauss-Kahn skulle ha gått i en fälla.

Men vem skulle i så fall ha lagt ut fällan för våldtäkt? Hittills har  Dominique Strauss-Kahn, DSK som han kallas och tidigare chef för Internationella valutafonden, nekat blankt till alla åtalspunkter, men den 6 juni har han en möjlighet att antingen fortsätta att neka, vilket leder till utdragen rättegång, eller att medge sin skuld. I så fall fortsätter fallet med förhandlingar mellan försvaret och domaren om straffets längd – enligt amerikansk lag mellan 15 och svindlande 74 år.

För närvarande är han villkorligt frigiven mot en borgen om en miljon dollar och ytterligare en garantipant om fem miljoner, elektronisk kontroll dag och natt och ständig beväpnad vakt på egen bekostnad, 160 000 euro per månad. Till en början i en skyskrapa vid 71 Broadway, på nedre Manhattan mellan Wall Street och Ground Zero. En ny sevärdhet för turister och paparazzi.

I dag verkar bevisen för skuld allt mera uppenbara. Amerikanska och franska tv-kanaler har rapporterat att DNA av Strauss-Kahn har hittats på kragen på hotellstäderskans, ”Ophelias”, Nafissatou Diallos, städrock, i klartext: sperma. Försvaret hävdar att det inte bevisar att våld skulle ha förekommit. Stjärnadvokaten Benjamin Brafman, Michael Jacksons försvarare, förklarar fortfarande att hans klient Strauss-Kahn inom kort kommer att bevisa sin oskuld och bli frisläppt. Nu försöker försvaret skaffa uppgifter om offrets bakgrund.

Franska och internationella feminister att ställt upp för att påminna om 32-åriga Ophelias öde som har berörts mycket litet. Hon är muslimsk invandrare från Guinea, inte läs- eller skrivkunnig, ensamförsörjare med en tonårig dotter. Reportrar från hela världen kretsar kring hennes socialbostad i Bronx och intervjuar hennes landsmän, med varierande resultat. Är hon änka, kom hon med äkta papper till USA för tio år sedan, varför säger en senegalesare att han är hennes bror och så vidare.

Trots vittnesmål om oklanderlig vandel säger exilguineanarna att hennes framtid är totalförstörd, hon kan inte få en ny man, hon är besudlad.

Strauss-Kahn var medveten om sina problem. Nyligen förklarade han i tidningen Libération att han väl kunde tänka sig att man med en rundlig summa skulle muta någon kvinna att påstå att han våldtagit henne. ”Ja, jag älskar kvinnor, är det något fel med det”, sa han den 28 april.

Senare samma dag som katastrofen i New York, den 14 maj, skulle DSK träffa Angela Merkel i Berlin och därefter vara upptagen med förberedelserna för den finansiella världstoppens, G8 -möte i Deauville denna vecka. Minuterna i New York var sista gången på månader han var ensam. Om han inte kunde låta bli att kasta sig över en hotellstäderska måste det ses som en utmaning av ödet, en hybris, ett sätt att bevisa att han är osårbar och samtidigt nästan ett medvetet politiskt självmord, enligt psykiaterexpertisen.

Dominique Strauss-Kahn hade moderniserat och humaniserat IMF:s principer och verksamhet och anses ha haft en viktig andel i att den europeiska skuldkrisen höll på att klaras av, genom sina språkkunskaper och goda kontakter till Tyskland. Också om EU nu stöder den franska finansministern Christine Lagarde är det ingalunda klart att omvärlden igen vill se Frankrike i ledarposition.

De som nu drar nytta av att DSK försvinner täcker hela det politiska fältet, från president Sarkozy, över center-vänstern till partikollegerna i socialistpartiet, François Hollande och Martine Aubry.

Om ett år är det presidentval i Frankrike och missnöjet med Nicolas Sarkozy är mycket stort, bara 32 procent av fransmännen ser honom som positiv. De flesta, med presidenten i spetsen, iakttar stor återhållsamhet i kommentarerna, med undantag för extremhögerns Marine le Pen. Fallet är saftigt, men har inte gagnat henne. Hennes uppgång har stagnerat.

Det är den måttliga mittens kandidater som nu lockar fransmännen. Bland socialisterna är det François Hollande, kompromissernas, rätt okarismatiska, men pålitliga man, den tidigare partisekreteraren som har fått vind i seglen, 56 procent av socialisterna vill se Hollande som sin kandidat. Partiledaren Martine Aubry får troligen också lov att ställa upp utan att ha längtat efter det. Hon står längre vänsterut än socialdemokratiske (socialliberale) Strauss-Kahn, men väntas ta över en del av understödet för honom.

Den franska journalistkåren idkar självrannsakan. Alla kände till Strauss-Kahns vidlyftiga sexliv, men nästan ingen skrev om det. För fransk press är privatlivet heligt. DSK:s sexaffär med en underordnad vid Internationella valutafonden för tre år sedan fick offentlighet i New York, men sopades under mattan. Svårt blir det i det nya jobbet, hade Brysselkorrespondenten Jean Quatremer förutspått på sin blogg redan 2007.

Med anglosaxiska principer kan minsta gest leda till skandal. Och fallet blev stort. Från världstoppen, först till en fängelsehåla på Rikers Island, dock ensamcell, bland 15 000 av de mest hårdföra amerikanska förbrytarna.

Toppolitiker skyddas i Frankrike, i landet som vill kallas jämlikhetens hemland, mot alltför stor publicitet. I parisfängelset la  Santé finns specialceller för VIP-fångar, så inte i USA. Otaliga franska kommentatorer har gråtit blod över att man i New York har filmat och fotograferat Strauss-Kahn i de ömkligaste positioner, försedd med handbojor, förbjudet att fotografera i Frankrike, och i miserabelt tillstånd vid domstolsbehandlingarna.

Många sagesmän har förklarat att det stämmer att man i USA dömer dels utlänningar, dels välbärgade personer strängare. Om någon har makt och inflytande bör han ha en högre moral än andra enligt det som fransmännen kallar den stränga puritanska anglosaxiska synen. Om det stämmer måste man naturligtvis ge ”anglosaxarna” helt rätt.

Gunn Gestrin,
journalist i Paris