Tid är inte pengar

Ju färre journalister som är anställda, desto högre andel av mediebolagens fasta personal gör något annat. Hur ska personalpolitiken se ut i branscher där pengar är tid?

Förra veckan rådde igen dystra dagar på Sanoma där över 200 blev av med sina jobb, en dryg tredjedel av dem från redaktionerna.

Att krisen i massmedias intjäning leder till uppsägningsnyheter vet vi redan, och jag går därför vidare till detta: Vad kommer att finnas kvar i mediebolagen? Vem jobbar vidare? Vilka funktioner har inte gallrats bort?

När organisationer sparar går det första skedet ut på att ta bort överlappande funktioner. Tidningskonglomerat delar funktioner, och kort därefter också innehåll.

Det här skedet var den första vågen som förändrade särskilt dagspressen.

Men uppsägningarna har inte tagit slut. När krisen fortsätter går problematiken in på hela arbetslivets form. Ska journalister över huvud taget vara anställda?

Ju färre journalister som är det, desto högre andel av mediebolagens fasta personal gör något annat. Detta "andra" kan vara utveckling och försäljning, och i redaktionella sammanhang producentarbete, där de anställda är inköpare, och de som gör själva journalistiken arbetar på egen risk eller har ett annat dagsjobb vid sidan om.

Goda frilansjournalister har alltid varit en del av kollegiet, och också en förutsättning för att få ihop allt arbete smidigt. Men det har varit ett komplement, inte normen.

I Svenskfinland, där tidningshusen genomlever särskilt kärv ekonomi, är de arvoden som betalas ut till frilansar dåliga.

De som lyckas fakturera en timlön man kan leva på kallas av inköpare för "dyra frilansar".

Arvodena baserar sig på det som produceras, inte på hur mycket och hur länge journalisten tagit reda på saker. Ändå är huvuddelen av journalistens jobb att ta reda på saker – att knacka ur sig text är slutskedet. Research som tar extra lång tid sänker i värsta fall timlönen radikalt. Att undersöka grejer som inte säkert resulterar i en artikel ger inga inkomster alls. Inte heller att läsa in sig på något, att tänka, eller fortbilda sig. De frilansjournalister jag känner är ändå så yrkesstolta att de gör allt så bra de kan, också då ersättningen förblir oskälig.

Är mediehusen på väg att gå hundra år tillbaka? Till en tid då spalterna kunde fyllas av publicister som hade ett annat dagsjobb och kände för att skriva pamfletter mot den trevliga belöningen att få se dem publicerade, och de anställda närmast var redaktörer som klippte och klistrade in alstren.

Man brukar säga att tid är pengar - men hur ska personalpolitiken se ut i branscher där pengar är tid? Eftersom nuvarande personalutveckling inte rönt någon framgång är jag nyfiken på vem som först vågar göra tvärtom – att behålla just verkstaden på lönelistorna.