Den globala ekonomin har försvagats av euroländernas kriskavalkad

GREKLAND Det finns i stort sett fem orsaker till dagens eurokris som redan blivit ödesdiger för hela Europa.

Fundamentet: Om någon i dag skulle föreslå bildandet av en valutaunion med 19 heterogena stater, det vill säga med 19 självständiga finansministerier och en centralbank skulle alla svara att det är en sjuk idé. Det är det vi dessvärre har i dag.

Centralbankens räntepolitik: England är som känt ett EU-land som står utanför euron och därför har en egen centralbank. Denna sänkte 2009 räntan med fyra procentenheter till 0,5 procent där den förblivit och vidtog kraftiga stimulansåtgärder med stora obligationsköp. Europeiska centralbanken höjde räntan i oktober 2008 och dessutom två gånger 2011 av vilka de två senaste höjningarna av mången ansetts som helt obegripliga. Dessutom var man sex år efter med att stimulera ekonomin med så kallade kvantitativa lättnader. I dag är arbetslösheten i England cirka 6 procent, ungefär på samma nivå som den var 2009. Under samma tid har euroländernas arbetslöshet i stort sett fördubblats till dagens cirka 12 procent.

Nedskärningarna: Nedskärningar har mer eller mindre befogat gjorts i de mest skuldsatta och ekonomiskt svaga ekonomierna. För att en valutaunion som denna över huvud taget skall fungera borde motsvarande stimulansåtgärder ha gjorts i ekonomiskt starka länder såsom Tyskland. Dessa har dock uteblivit.

Förändrad ekonomisk kultur: Tidigare devalverade man för att återställa konkurrenskraften. Inflationen och inflationsförväntningarna höll i gång konsumtionen. Euron medförde att många länder fick en alltför låg ränta i förhållande till sina ekonomiska förutsättningar, vilket ledde till lättsinnig konsumtion och orealistiska investeringar med hög skuldsättning som följd. Efter denna bubbla lade sig euron som en våt filt över den europeiska ekonomin.

Heterogen lönepolitik: Mellan 2000 och 2009 var reallönerna i Tyskland i stort sett oförändrade medan reallönen i Frankrike steg med något under 10 procent, i Finland med nästan 20 procent och i Grekland med närmare 40 procent.

Raljerande kan man säga att det inte är några vanliga dilettanter som kan åstadkomma ett penningpolitiskt megafiasko som detta. Vi har alla sett dessa eleganta herrar i blanka skor och grälla slipsar leende i olika medier. Så ser de ut.

Den akuta Greklandskrisen har snott uppmärksamheten från det verkligt stora problemet – euroländernas sluttande plan mot allt dystrare siffror. Detta har medfört att en del euroländer inklusive Finland hamnat i en sparparadox – man sparar och sparar och skulderna växer. Att vända den trenden är det allt överskuggande problemet.

De flesta euroländers skuldsättning är så hög att stimulering via statsbudgeten knappast är en lösning och Tyskland som borde göra det vägrar. Då återstår endast alternativet att fortsätta att spara och via kraftig centralbanksstimulering få ner valutans värde och den vägen få fart på ekonomin.

Men glöm inte grundproblemet med 19 finansministerier och en centralbank. Jag har haft förmånen att umgås med jonglörer av hög internationell klass. Ingen av dem har lyckats med att hålla 19 bollar i luften.

Nedgången i Kina medförde lägre råvaru- och oljepriser vilket gynnat Europa. Å andra sidan har hela Sydamerika, Ryssland och Australien drabbats av sjunkande råvarupriser samtidigt som Asiens exportöverskott radikalt förbättrats; dessvärre beroende på en kraftigt minskad import vilket drabbar Europa.

Endast i USA och kanske Japan finns en tillstymmelse till optimism vad beträffar den globala ekonomin som under många år försvagats av euroländernas kriskavalkad.

Karl-Gustav Backholm

Helsingfors