Cykelkultur och hatet mot cyklister

Jag närmar mig övergångsstället i normal fart, omkring 35 kilometer i timmen. Min förkörsrätt är obestridlig – eftersom cykelvägen fortsätter rakt över utfarten och jag inte svänger är det klart som korvspad att bilisterna bör väja.

Ändå trycker jag instinktivt på bromsarna för att dämpa farten och vara redo. Ni vet Spindelmannen, han har också ett internt varningssinne som larmar om fara. För mig går larmet vid varje övergångsställe.

Och jag har rätt. En snubbe med skåpbil svänger in rakt framför mig. Han hinner inte väja eller reagera, för hans ena hand håller mobilen mot örat och hans koncentration är uppenbarligen fäst vid hurdan fyllning han vill ha på pizzan han beställer. Jag bromsar tvärt, hinner stanna och riktar några saftiga svordomar i hans riktning.

Killens reaktion? En ursäkt? En gest för att medge att han missade där? Nix. Han ger mig långfingret.

Det här är inte ens en ovanlig situation – tvärtom. Det här sker dagligen för mig, som cyklar cirka 20 000 kilometer om året. Jag hävdar inte att alla bilister saknar respekt för cyklister, långt ifrån. Men det finns en minoritet som inte bara fullständigt struntar i trafikregler när det gäller hänsyn till lätt trafik, utan uppenbarligen hyser ett hat för cyklister. I synnerhet tävlingscyklar och trikåer verkar få folk att se rött. Jag har varit med om hundratals farosituationer under årens lopp. Det typiska är förstås att bilister struntar i väjningsplikten, för de anser att den inte gäller för cyklister.

• Folk struntar fullständigt i regeln som säger att det ska vara 1,5 meter mellan bilen och cykeln vid omkörning. En gång körde en bilist så nära förbi mig med sin skåpbil på en smal väg att bilen skrapade i min styrstång. Orsaken till att det blev så trångt var att det samtidigt kom en bil från andra hållet, men killen hade tydligen så bråttom att han inte kunde vänta en sekund.

• Det har också hänt oräkneliga gånger att bilister med släpvagnar, långtradare, bussar passerar och svänger in rakt framför med följden att de så när plöjt in mig i marken med sitt släp. Är man så korkad borde man i mitt tycke inte ens ha körkort.

• Varje gång – varje gång – det ligger en trafikrondell eller ett farthinder framför och en bil närmar sig bakifrån tränger sig bilisten förbi, bara för att bromsa rakt framför näsan på mig.

• Om en bil framför dig använder sina blinkljus, saktar in och börjar svänga till vänster över vägen saktar du sannolikt in eller passerar bilen på höger sida. När jag som cyklist visar med handtecken att jag vill svänga till vänster är den typiska reaktionen att folk kör förbi – på vänster sida. Smart.

• Ingen respekt för cykelvägarna. Folk kör på cykelvägarna, parkerar på cykelvägarna och korsar dem utan att se sig för. Det finns cykelvägar i Helsingfors som – helt riktigt – är separerade från trottoarerna och går parallellt med bilvägen, men ofta kör bilisterna helt sonika på dem.

• En del är riktigt aggressiva. En kille stannade och tog fram en hammare eller något dylikt ur sin baklucka för att jag och en kompis cyklade i bredd. Vi tog ungefär lika mycket plats som en mopedbil och vägen var i övrigt helt öde. En annan bilist körde om, gjorde en U-sväng och kom tillbaka och försökte köra över mig framifrån.

• Spolarvätska. Det har hänt mig otaliga gånger att bilister sprutar spolarvätska när de kör förbi. En gång fick jag munnen full. Hur månne man tänker där?

Återvände nyss från Belgien och Nederländerna, där det finns ett utmärkt nätverk av cykelvägar – något som saknas fullständigt i Helsingfors och i andra finländska storstäder. Men det finns också en kultur och en förståelse bland bilister om att ta hänsyn till lätt trafik. Det märks också i att fotgängare tar hänsyn till cykelvägar och inte kliver ut rakt framför cyklister (jag lovar, det gör mer ont för fotgängaren).

Det största felet ligger mellan bilisternas öron. Det är märkligt hur folk förvandlas totalt när de sätter sig bakom ratten. De tror de kan göra vad som helst där de sitter i sin trygga borg. Och ja, det är sant: bilen får knappt en skråma, medan cyklisten kan bryta varje ben i sin kropp om de två kolliderar. Jag har en gång kört in i sidan på en bil som ignorerade sin väjningsplikt och det är en känsla jag aldrig glömmer. Det är som att träffa betong.

Samma inställning syns också ute på bilvägarna. Folk kör om andra bilister alldeles för nära, bryr sig inte om att hålla ett säkert avstånd, retas genom att använda långa ljus och bryr sig inte om att använda blinkljus. Den typen av attitydproblem kan inga nya cykelvägar ändra på.