Långt från Malax

Året var 1997 och jag besökte Helsingfors för tredje gången i mitt liv. Vi åkte med buss från litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi för att se en teaterpjäs på Lilla teatern. Förutom pjäsen skulle vi äta på Pizza Hut, som då för tiden var en raritet utanför huvudstaden.

Bussen gick samma kväll tillbaka till Åbo. Vid Kampens busstation såg jag en kvinna i 40-årsåldern, nersjunken på gatan, hon halsade en vodkaflaska. Hon var klädd i en kort kjol och kavaj som förmodligen hade varit rena på morgonkvisten. Hon såg ut som vem som helst.

En stad av misär, tänkte jag. Här kan man inte bo.

I november samma år flyttade jag till Berghäll. En månad tidigare hade jag övervägt att flytta tillbaka till Malax, men valde Helsingfors eftersom jag plötsligt fick ett jobb. Det är mycket långt mellan Malax och Helsingfors, men det visste jag inte när jag packade in mina fransade lampskärmar i min gamla Nissan.

Spårvagnarnas gnissel ekade kallt mellan höghusen och polismorden på Fabriksgatan var i alltför färskt minne. Bermudatriangelns hörn låg i Kampen, järnvägsstationen och Kajsaniemiparken och där skulle man aldrig röra sig efter mörkrets inbrott. I Berghäll kunde man se knarksprutor i rännstenarna, och när jag promenerade längs med Helsingegatan såg jag sådant som jag i min vildaste fantasi inte hade kunnat föreställa mig när jag växte upp i Malax.

Första gången HBL rasade ner i tamburen klockan 4 på morgonen var jag säker på att någon bröt sig in. Kulturchocken var ett faktum, och det handlade inte enbart om att jag var rädd för att narkomanerna i Berghäll skulle råna mig, våldta mig eller misshandla mig. Det handlade om att lära sig leva med två identiteter som utgjorde ytterligheter till varandra.

Av alla invånare i Helsingfors är 60 procent födda någon annanstans. En del har kanske mer eller mindre promenerat över gränsen från Esbo eller Vanda, men många av dem kommer från landsbygden. Jakobstad i Österbotten hör till de orter som förlorat mest invånare, främst till södra Finland, under de senaste tio åren.

Urbaniseringen som började på 1960- och -70-talen har fått enorma konsekvenser, inte bara för samhället generellt, utan också för den enskilda individen. Släkter har splittrats och inflyttare saknar ofta helt det sociala skyddsnät som finns i hembyn och den känsla av tillhörighet och gemenskap som är så självklar där. Det uppstår en bottenlös rotlöshet – och det tar år, kanske en hel generation – att bygga upp en liknande gemenskap i Helsingfors.

För en del av dessa inflyttare kanske det har gått som för kvinnan jag såg från bussfönstret 1997. Utan någon man känner som ser och bryr sig är det lätt att bara sätta sig vid vägrenen och öppna flaskan.

Skribenten läser romaner, kör en röd Jopo och undervisar i skrivande vid Helsingfors universitet.