Jonas von Wendt: Varför skriker ni så mycket?

Undantag finns naturligtvis, men de är rätt få. Det är inte bara en gång man hållit på att tappa ölflaskan i golvet då man mitt i stridens hetta smugit i väg till kylskåpet för att hämta en iskall.

Då man har ryggen vänd mot burken börjar sedan referenten skrika, då man vänder sig åt rätt håll inser man att utbrottet beror på att det ena laget tilldelats ett inkast fem meter in på offensiv planhalva, på att en finländsk dam just åkt in på tolfte plats i ett sprintkval, eller på att en ishockeyspelare missat målet med sisådär sju meter. "Ett hårt skott men lite förbi" är en klassiker som aldrig dör.

Fenomenet i Finland började väl i stort sett då Antero Mertaranta på 90-talet blev “Antsa" med hela folket då han refererade Lejonens matcher. Och väldigt många tog och tar efter honom. Mertaranta har sina sidor men han har ett problem som genomsyrar stora delar av den finska referentkåren: han kan inte vara tyst.

Samma symptom led forne formelrösten Matti Kyllönen av.

Radio är en sak, tv en helt annan. Och just där verkar det stundtals brista helt. I tv behöver du inte hela tiden berätta vad som händer, de flesta kan se själva. Och då du lyssnar på radio och är beroende av referentens salvor kan något så enkelt som tio sekunder eller rentav en halv minuts tystnad vara rena balsamen för öronen i tv-världen.

Det var en referent i USA som nyligen fick pris då han efter den avgörande Stanley Cup-finalen i våras länge var tyst och lät bilderna tala för sig. I Finland verkar en liten stunds tystnad vara tabu. Varför det är så vet jag inte. Ibland undrar jag om vissa kanaler premierar sina referenter per ord.

Har tv-kanalerna gjort undersökningar om vad folket egentligen vill ha? Är detta vad som önskas? Är det, så är det bara att fortsätta skrika. Om inte, är det kanske dags att tänka om? Inget fel att höja rösten ibland och vara ivrig. Men att det resulterar i 90 minuters skrik är bara jobbigt. Jobbigt och onyanserat. Det är i synnerhet då ett finskt landslag spelar någon match som det brukar urarta.

Han som exempelvis refererade volleybollandslagets förehavanden i VM fick en att på allvar fundera på att slänga tv:n i väggen.

Något förbryllande är det att så mycket omotiverat skrik går hem i stugorna. Finländarna är ett sävligt, rätt jämnmodigt folk med generationers anlag för melankoli. Mot den bakgrunden är det märkligt att många tv-referenter närmast försöker efterapa kollegor i Sydamerika eller Sydeuropa.

På tal om Mertaranta förresten. Jag, och jag är knappast ensam, hade hoppats att en del av dagens referenter hade tagit efter Anssi Kukkonen, Bror-Erik Wallenius, Antero Karapalo eller Voitto Liukkonen i stället. Om inte för annat, så åtminstone för omväxlingens skull. Nu är det lite väl högljutt.

Hoppas nästa förebild på referenthimmeln kommer med något nytt och lägger grunden för nästa generation. Det är som sagt inget som helst fel på att höja rösten eller vara entusiastisk. Stundtals är det okej att skrika som en skållad bäver. Men då man hela tiden kör på sexans växel och stressar motorn maximalt blir resultatet ungefär lika läckert som stanken av bränt gummi.