Nina Weckström: Vad tror du att det hände sen?

I flera år har jag misstänkt än den ena, än den andra för att ha lånat en raritet till pamflett, Vems är Helsingfors av Mikael Sundman och Vilhelm Helander, men där dyker den upp! En fortfarande fascinerande skrift som blottar en massa stolligheter då rivningsraseriet drabbade vackra gamla hus som ersattes av 1960- och 1970-tals horrörer som Aktias huvudkontor eller Korvhuset. Bägge har visserligen "utvecklats och åldrats" så att de numera sitter i stadsbilden, nästan som om de alltid stått där de står. Men i jämförelse med ursprunget är skillnaden svindlande.

Mängden rapporter som samlats på mina hyllor under årens lopp är oöverskådlig, antalet kommunalkalendrar imponerande, för att inte tala om alla statistiska utredningar som Helsingfors stads flitiga faktacentral har sammanställt. Nu hamnar det mesta på återvinningscentralen, utgår jag från.

I högen av udda rapporter hittar jag ytterligare en pärla, programmet för idétävlingen för Kampen-Tölöviken. 2015 kan tävlingen, som riktade sig till nordiska arkitekter, fira 30 årsjubileum. Det var nämligen mellan maj och december 1985 som förväntansfulla arkitekter slog sig ned vid ritbordet för att skissa upp nya planer för områdena.

På den tiden arbetade arkitekter med penna, linjal och papper. Några dataprogram som gjorde jobbet fanns knappast, och ifall sådana program trots allt redan hade uppfunnits var det inte många som använde systemen. Legender som Kristian Gullichsen ritade utkast till hus på baksidan av Klubi-askar, men också yngre förmågor, som en av Sveriges kändaste arkitekter, Thomas Sandell erkänner att han inte är du med datasystemet utan ritar för hand.

Programhäftet för idétävlingen för Kampen-Tölöviken utkom i en helt svenskspråkig version, något sådant har inte hänt på länge och sker knappast framöver heller.

1985 är Kampen en vindpinad busstation. Samma gamla gula kasernbyggnad, som än i dag står kvar från tiden då Kampen var militärområde, var station med väntrum och biljettkassa och på västra sidan öppnade sig ett blåsigt asfalterat fält där varje busslinje hade sin egen plattform.

På Simonsfältet står i det skedet inget hotell utan några bussplattformer till, och Kampens köpcenter har ännu ingen ägnat en tanke. Där riksdagens tillbygge står i dag låg en sommarrestaurang som hette Pikkuparlamentti och där cykel- och fotgängarstråket Banan löper nu gick tågtrafiken till bland annat Wärtsiläs varv i Sandviken.

På andra sidan Mannerheimvägen, på området som i dag går under den övergripande benämningen Tölöviken, stod två magasinslängor i rödtegel, ursprungligen byggda för godshantering, och resten var bangård med stickspår för diverse lastning och tågparkering. Stranden var ett kalhygge och sanden virvlade upp vid minsta pust från nordanvinden. Tegelmagasinen förstördes till 90 procent i en förödande brand 2006.

Tävlingens syfte var att fånga upp förslag och idéer till ett nytt skönt centrum, och bland de byggnader som man önskade placera i Kampen eller Tölöviken nämndes ett hotell, ett museum för modern konst, en tillbyggnad för Helsingfors stadsmuseum, ett teaterhus och utrymmen för ämbetsverk.

Och vad hände sen?

Jo, vi har fått Kiasma - efter ett himla rabalder där kärnan i kritiken var att byggnaden kränker marskalk Mannerheim - ett hotell på Simonsfältet, ett musikhus med en pompös fasad som fått vilken östblocksstat som helst att blekna av avund, Kampens koloss till köpcenter och som bonus Kampens kapell.

Under årens lopp har Sanomakoncernen rest sitt glashus vid Tölöviken, och så finns relativt långtgående planer på att få ett centrumbibliotek. Byggstarten på biblioteket sker kanske 2017. Biblioteket står för fin innovativ träarkitektur och ett starkt nytänk som levererats av den vinnande arkitektbyrån ALA.

Men fram för allt har resultatet av idétävlingen gett helsingforsarna byggvolymer, och räckan massiva kontorshus längs med järnvägsspåren är avskräckande. Ett grönt glashus, ett hus som är en mix av både det ena och det andra - skäms UPM Kymmene som inte satsade på trä, så symbolen för finländsk träförädlingsindustri som bolaget är - och så några sterila vita kantiga hästskoformade hus som kunde stå precis var som helst vid vilket järnvägsspår som helst. Eller som den svenske arkitekten Ola Andersson sade när han promenerade förbi; Här finns ingenting som signalerar att vi befinner oss på ett av Helsingfors mest centrala och värdefulla områden.

Och det som kunde ha blivit alla tiders dragplåster, danspaviljongen som dansvännen Pekka Niska skulle ha bestått med, blev av intet eftersom man inte lyckades nå överenskommelse om byggvolymer. Det här på ett område där de flesta byggnader är överdimensionerade.

Ja, det var det som hände sen! Något blev bra, mycket blev massor och en hel del borde inte ha byggts. Nå, parkprojektet återstår, men där har staden dragit åt svångremmen rejält och i stället för en vild och vågad park med olika temaområden anlägger man en aktivitetspark som till stor del består av gräsmatta. Så sparar man 90 procent och krymper parkkostnaderna från 66 miljoner euro till 6 miljoner.