Filmrecension: Lika realistiskt som mirakulöst
Regi: Baltasar Kormákur. Manus: Kormákur, Jon Atli Jonasson. Foto: Bergsteinn Björgulfsson. I rollerna: Olafur Darri Olafsson, Johann G. Johannsson, Björn Thors, Stefan Hallur Stefansson.
Vitsord:
Isländska regissören Baltasar Kormákur är för tillfället bioaktuell med actionskrönan 2 Guns. Men när Kormákur i Djupet (Djupid) återvänder till de inhemska farvattnen är resultaten en betydligt mera saltstänkt historia.
Kanske kunde man tala om en bitterljuv kärleksförklaring till sjöfartsnationens gårdag, till ett grådaskigt men "hederligt" 1980-tal när riskerna till sjöss var betydligt större än i banksektorn.
Hur som helst låter Kormákur bli stadens ljus, bekanta från genombrottsfilmen 101 Reykjavik. Här bär det av till Västmannaöarna, ett insnöat fiskesamhälle som tio år tidigare evakuerats till följd av vulkanutbrott. Nu väntar nya utmaningar, i form av ett trålarhaveri i utkanterna av Hemöarna.
Det handlar om Gunnlaugur (Olafur Darri Olafsson) och hans fem arbetskamrater som ute till havs får uppleva att trålen fastnat i botten. Vinschen får skutan att kantra och så snabbt är olyckan framme att endast tre män i besättningen lyckas kravla sig upp på kölen.
Dessvärre kräver den därpå följande simturen ytterligare två liv. Gunnlaugur är den enda som klarar sig med livet i behåll, efter att mirakulöst nog överlevt flera timmar i det iskalla vattnet.
Inte för att filmmakarna nöjer sig med den maritima hjältesagan. På detta följer ett efterspel som inte saknar absurda drag. Gunni, den skuldtyngda mirakelmannen, forslas genom en forskningsapparat som försöker komma hans hemlighet på spåret.
Karakteristiskt för Baltasar Kormákurs film är det karga, realistiska berättandet som i kombination med den strama miljöskildringen och de isande olycksscenerna gör Djupet till en värdig – och uppfriskande osentimental – Den perfekta stormen-konkurrent (med hälsningar till Wolfgang Petersens sjöbjörnsdrama).
En annan sak är ju sen att regissören inte riktigt lyckas knyta ihop påsen, varför tredje akten – tematiskt intressant – tenderar att rinna ut i sanden. Nämnas kan och bör att filmen har en verklighetsbakgrund.