Filmrecension: Lång natts färd mot dag
Forest Whitaker lyser som lågmäld butler i en film som kombinerar en individuell karriär med afroamerikanernas långa medborgarrättsliga kamp.
Regi: Lee Daniels. Manus: Danny Strong. Foto: Andrew Dunn. Musik: Rodrigo Leão. I rollerna: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, David Oyelowo, Elijah Kelley.
Vitsord:
En svart man i Vita huset låter inte dramatiskt men nu gäller det inte den sittande presidenten utan den afroamerikanska hovmästare som hann tjäna sju presidenter från Eisenhower till Reagan. Lee Daniels The Butler har inspirerats av en verklig förebild som han handskats rätt så fritt med. Men hand i hand med butlerns privata historia går den kollektiva berättelsen om rasförtryck och den afroamerikanska befolkningens mödosamma väg mot integrering i samhället.
Butlern Cecil Gaines tolkas värdigt av Forest Whitaker som en gång spelade saxofonisten Charlie Parker i Clint Eastwoods Bird (1988). Jazzen var trots allt ett område där det vita Amerika relativt tidigt kunde upptäcka och uppskatta svart genialitet.
Men lille Cecil som växer upp i 20-talets Georgia får uppleva rasismens och segregationens monstruösa verklighet trots slaveriets upphävande. Han ser fadern, en fattig arrendator, bli skjuten till döds. Snart är han själv "husneger" hos plantagens matriark (Vanessa Redgrave) och lär sig de färdigheter som sedan blir hans yrkesval när han flyr fältet och söker sig norrut. Snabbt lär sig Cecil den maskernas konst som kan sägas stå för den dubbelstrategi som gäller både butlerns roll och den svarte mannens i ett vitt Amerika. Detta att vara på plats och behövas utan att egentligen synas eller höras.
Presidenter i revy
Som flugan i taket i Vita husets Oval Office registrerar Cecil konvulsionerna och förändringarna i samhället och de viktiga nedslagen i den afroamerikanska kampen. Det börjar med president Eisenhowers beslut att sända federala trupper till Little Rock i Arkansas 1957 för att eskortera de svarta studenterna till en segregerad skola. Nästa dramatiska fas följer med medborgarrättsrörelsen 1963 under Kennedys era. Snart är Martin Luther King (Nelsan Ellis) rörelsens galjonsfigur.
Konvulsionerna når även hemmets härd där Oprah Winfrey bjuder på ett starkt porträtt av den ofta ensamma hustrun Gloria som har smärre problem med alkoholen. För det explosiva står den äldre sonen Louis (David Oyelowo) som i enlighet med tiden och sin generation väljer den militanta kampens Black Power-väg vilket leder till svåra slitningar mellan far och son.
Till filmens kufiska porträtteringar hör alla de presidenter som passerar revy under butlerns tjänsteår. Robin Williams (Eisenhower), James Marsden (Kennedy), Liev Schreiber (Johnson), John Cusack (Nixon), Alan Rickman (Reagan). Eller Jane Fonda som Nancy Reagan. Inte så att de direkt skulle vara karikerade men ändå framstår de som förunderligt perifera i sin totala brist på porträttlikhet. Vad som uppstår är en nästan "brechtsk" distanseringseffekt.
I jämförelse med Lee Daniels förtrollande Harlemskildring Precious (2009) kan The Butler ha drag av mer konventionellt drama kryddat med effekter lånade från Forrest Gump.
Ändå är den en vibrerande inre resa genom historien med Forest Whitaker som växer, förändras och går mot en medvetenhet utan att det egentligen märks. Och som slutligen av president Obama inbjuds till Vita huset, inte i egenskap av butler utan som hedersgäst.