Filmrecension: Paris i surrealistiskt sken
Regi: Michel Gondry. Manus: Michel Gondry och Luc Bossi efter Boris Vians roman. Foto: Christophe Beaucarne. Musik: Étienne Charry. I rollerna: Romain Duris, Audrey Tautou, Gad Elmaleh, Omar Sy, Aissa Maiga.
Vitsord:
Fransmannen Michel Gondry väckte uppmärksamhet med sin romantiska komedi Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), en mer originell betraktelse över livet, kärleken, smärtan och minnet. På en extraordinär blandning med surrealistiskt fantasifulla element bjuder han också i Dagarnas skum (L’écume des jours) vilket inte är förvånande då förlagan är den originelle Boris Vians (1920–59) mest kända litterära verk från 1947.
I ett skenbart realistiskt Paris lever den unge och rike Colin (Romain Duris) i en drömvärld som ändå är hans eget universum, underställt hans sinnestillstånd och logiska imperativ. Livet bubblar och tingens tyngdlag tycks inte existera. Colins mästerkock Nicolas (Omar Sy som vi minns från Intouchables) tillreder de mest fantastiska rätter där även maten kan vara animerad. Tillsammans blandar de "pianoctails", en sinnesanalogi som låter den musik som spelas fylla och smaksätta glasen. Colins bäste vän är bokmalen Chick (Gad Elmaleh) som dyrkar författaren Jean-Sol Partre (till exempel hans verk Existentialismens reumatism).
Verkligheten bakom det harmlösa häcklandet av Sartre var den att författaren rekryterade Vians hustru till sekreterare och inledde ett förhållande med henne som sedan fick äktenskapet att brista.
Gondry tyr sig till välkända knep främst från animationsfilmen för att frammana denna drömvärld där personernas ben förlängs när de dansar på gatorna. Euforin kulminerar då Colin träffar den förtjusande Chloë (Audrey Tautou), ett möte som snart leder till äktenskap. Sedan följer skuggorna och filmens ton förändras. Vad som ändå bör påpekas är att den blivit rejält nedklippt.
Vid ett läkarbesök får Chloë veta att hon har en näckros i sin lunga. Rummen i lägenheten krymper, Nicolas utsökta rätter blir enklare och Colins pengar försvinner då han försöker behandla hustrun med den enda metod som står till buds: ständigt färska blommor på hennes mage.
Vians franska författarkollega Raymond Queneau har karaktäriserat Dagarnas skum som "en av de mest gripande moderna kärleksromanerna". Bakom den surrealistiska fasaden kan man förvisso skönja helt primära känslotillstånd som glädje och sorg. Men alla filmens manicker och trick kan ändå kännas mer maniererade än meningsfulla. Riktigt samma suggestionskraft som Eternal Sunshine of the Spotless Mind har den inte.
Dessvärre kan jag inte heller jämföra med de två andra filmatiseringar av romanen som föreligger. Charles Belmonts av allt att döma mer jordnära franska version från 1968 och Gô Rijûs japanska Kuroe från 2001.