Akademisk thriller och kärleksroman
Frågan om vad som är historiskt föränderligt och vad som är oföränderligt tangeras i Erik Wahlströms nya bok, en litterär spänningsroman om Sapfo, en kattmumie och akademisk konkurrens.
(Kaunein on se jota rakastaa, övers. till finskan av Jaana Nikula)
Roman
Schildts & Söderströms 2013
Under senare år har man på finlandssvenskt förlagshåll uppenbarligen upplevt en sådan brist på intrigromaner att man för något år sedan ordnade en tävling för att vaska fram just en sådan roman. Att sådana berättelser, som drivs av litterära karaktärer som gör saker och svarar på händelser, dock även skrivs av etablerade författare, visar Erik Wahlström med stor tydlighet i sin nya roman.
Vad är det vackraste?
Det vackraste på den svarta jorden är akademisk thriller och kärleksroman. Titeln är ett Sapfocitat, och poeten Sapfo själv dyker också upp i tillbakablickar. Storyn är i själva verket riktigt smaskig. Forskaren vid Helsingfors universitet Martin Green har lyckats lägga vantarna på en halv mumifierad katt. Papyrusen som katten har mumifierats med är det som intresserar honom och den udda grupp kännare som han samlar runt sig. Kan fragmenten fogas samman och dechiffreras? Kan de revolutionera Sapfoforskningen? Eller rentav bibelforskningen? Rätt snart visar det sig att inte alla är så förtjusta i det projekt Martin har företagit sig, och så småningom kommer både inbrottstjuvar och en fartygsälskande grekisk miljardär med i spelet.
Här finns flera halvdolda referenser till Da Vinci-koden, och genren är väl främst litterär spänningsroman. Men Wahlström börjar också nysta upp andra trådar: spänningen mellan den virtuella och den fysiska världen. Frågan om vad som är historiskt föränderligt och vad som är oföränderligt. Och förstås: Vad är det vackraste, och viktigaste, på denna svarta jord?
Anakronistisk dialog
Vid sidan av dessa anslag finns en satirisk behandling av dagens medie- och forskningspolitiska klimat, och så är boken som sagt också kärlekshistoria. Story och stoff med god potential finns det alltså gott om. Wahlström visade i den Finlandianominerade Flugtämjaren (2010) att han kan hantera en komplex komposition med bravur. Men det som gjorde Flugtämjaren så bra – mångfalden av röster och perspektiv som kontrasterade mot varandra, och i kanske ännu högre grad hantverket, omsorgen om dessa röster och perspektiv – som brister i Wahlströms nya roman.
Vad gäller dialogen påminner tonläget ofta om det i Wahlströms komedi Gud (2006). Men den vanvördiga, groteska anakronism som passade ypperligt som metod för skrävlande ärkeänglar och en pubertalt tjurskallig, förhudssamlande gudom där, fungerar sämre här. Det ska vara så förbaskat lustigt hela tiden, ett höhö som verkar förbundet med en skräck för att bli för högstämd eller sentimental. Det går slentrian i det.
I replikskiftena kan jag se strävan att fånga spontana samtals snabbhet och rörelse, men replikerna blir stundtals lösryckta och utan rytm. Till det hör att språket inte är särskilt variationsrikt och inte förankrat i tid och rum, och därmed något anonymt. Det drabbar karaktärernas röster, och särskilt de kvinnligas, kanske med undantag för den grekiska städerskan Paraskevi. Kvinnornas repliker och beteende är så osammanhängande att jag inte alls begriper mig på vilka de är eller tror på dem som litterära skapelser. Det speglar visserligen de manliga karaktärernas syn på kvinnor som främmande och svårbegripliga varelser man ska krumbukta sig för, men inte gör det saken bättre.
Spännande ansatser
Värst blir det i skildringen av intima ögonblick. Visst slänger förälskade människor ur sig banaliteter, och visst kan dessa banaliteter visa sig rymma kärlekens storhet, men här blir det faktiskt plågsamt vid ett par tillfällen, med "mmmm" och "o" och kvinnor som liknas vid gräddbakelser.
Bäst fungerar dialogen faktiskt när personerna "egentligen" talar engelska eller grekiska. Det finns som nämnt också många spännande ansatser, särskilt det om det materiella/virtuella som är alldeles centralt för både den humanistiska forskningen och våra umgängesformer i dag. Och det finns onekligen gestalter i romanen som skiljer ut sig och väcker ett mera bestående intresse. Det gäller främst den åldrande miljardären Fafoutakis. I honom, i skildringen av hans paranoia och plötsligt sprudlande energi, kommer Det vackraste på den svarta jorden till liv.