Sibelius 150 år: Skogsrået förför alltjämt
Skogsrået var länge bortglömt och förbisett bland Sibelius verk. När det väl återupptäcktes för tjugo år sedan uppstod en mängd idéer om vad det egentligen handlade om.
Sibelius tondikt Skogsrået är ett speciellt verk i många avseenden. Trots att det fanns på repertoaren under några år på 1890-talet låg det under största delen av 1900-talet nästan helt i glömska och framfördes bara en gång i förkortad form 1936. Sibelius levnadstecknare Erik Tawaststjerna avfärdade det med en axelryckning, ty för honom var det ”ett experiment”. Noterna förblev opublicerade och det skulle dröja ända till slutet av 1990-talet innan Skogsrået, i alla dess former, återupptäcktes, återintroducerades för publiken och kunde utvärderas med nya ögon. Och sällan har väl ett verk av Sibelius gett upphov till lika långtgående spekulationer och insinuationer om sin upphovsman.
Skogsrået baserar sig på en påfallande förförisk dikt av Viktor Rydberg. Tilltalet är sensuellt från första stund när det beskrivs hur ”Han, Björn, var en stark och fager sven / med breda väldiga skuldror / och smärtare midja än andre män”. Ju längre man läser Rydbergs text, desto mer uppenbart blir det hur sagolikt landskapet är: i dikten används ett levande språk, med vackra rim och natursköna liknelser. Vi rör oss i skogen en höstlig kväll, över gran och häll. Där finns något trolskt, som attraherar Björn, men som samtidigt är förbjudet. Skogsrået var i den nordiska mytologin en vacker och förförisk – men farlig – kvinnlig gestalt. Den ökande lusten och spänningen som Björn känner har Rydberg träffande illustrerat när han i slutet av verserna anslår en allt mer erotiskt lockande ton: ”gå in, gå in, i vinande furumo” följs av uppmaningen ”gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo” och till sist ett konstaterande: ”där sjunka två ögon i dina / ... de bjuda dig domna och glömma / de bjuda dig somna och drömma / älskogsro i vyssande sövande furumo”.
Av det här materialet, en dikt från 1882 av en av tonsättarens samtida, kom Sibelius att skapa fyra kompositioner med samma namn. Den första är en solosång troligtvis skriven redan 1889, medan de mera omfattande kompositionerna uppkom hösten 1894 och våren 1895, då tonsättaren samtidigt arbetade med både en tondikt och melodram, som båda uruppfördes med en månads mellanrum. Senare utarbetades ett pianostycke från ett utdrag ur melodramen. Det är rätt intressant att se hur mycket tondikt- och melodramversionerna skiljer sig från varandra. Melodramen för kammarensemble och recitatör är ungefär hälften så lång som tondikten för orkester. I melodramen återges hela texten av en berättarröst, medan orkestertondikten inte innehåller ett ord.
Bakom Skogsråets uppkomst kan man skönja misslyckandet med operan Båtens skapelse som aldrig blev av. Sommaren 1894 reste Sibelius till Bayreuth och sökte inspiration för operaprojektet. Han hörde då bland annat Parsifal, Lohengrin och Tristan och Isolde, men bekantskapen med Wagners produktion hade en närmast destruktiv inverkan på hans självförtroende. Om Sibelius i två år hade tampats med en operakris tampades han nu med en Wagnerkris, som småningom ledde honom till den djupa insikten om att operan kanske trots allt inte var hans gebit utan att han egentligen var tonmålare och -diktare på samma sätt som Liszt. Därav de följande verken: Lemminkäinensviten, baserad på skisserna till Kalevalaoperan, samt Skogsrået, eventuellt inspirerad av ett annat operautkast.
Efter sin långa kamp med Kalevalaoperan grunnade Sibelius en tid på att skriva en opera om en 1600-talsstudent, som förlovar sig men reser utomlands och sviker sin trolovade. Vissa Sibeliusforskare (till exempel Tuija Wicklund) har menat att det litterära innehållet i operan om den otrogna studenten handlar om samma ämnen som Skogsrået: kärlek, farlig åtrå/längtan och bestraffning.
Redan Tawaststjerna menade att operan om 1600-talsstudenten i någon mån var autobiografisk. ”I sitt eget librettoutkast blottar Sibelius omedvetet sig själv. 1600-talsstudentens äventyr med danserskan kan bottna i hans eskapader i Berlin och Wien, exempelvis i den ’mycket sorgliga upplevelse’ som låg till grund för Balettscen”, menade Tawaststjerna.
Med hänvisning till Sibelius brev till Aino och diverse referenser till att Sibelius hade alla de tendenser som alla män har, att han inte längre var ren och att han i viss mån levt lättfotad, ville professor Veijo Murtomäki 1998, bara ett par år efter återupptäckten, insinuera att Skogsrået var ett betydligt mera självbiografiskt verk och avspeglade rätt mycket av Don Sibelius’ (Don Jannes?) eskapader.
Så klart Murtomäki fick mothugg när han gick åt nationalhjälten, men visst har han också fått gehör och till exempel är den utpräglat sexuella diskussionen om Skogsrået i Glenda Dawn Goss Sibeliusbiografi från 2009 till stor del baserad på Murtomäkis slutsatser. Han menade att hela Skogsråets uppkomsthistoria och innehåll var speciellt avslöjande.
En av de intressantaste aspekterna av Skogsrået gäller formen. Skogsrået är i likhet med flera av Sibelius verk från 1890-talet en ballad med allt vad det innebär. Tematiskt rör sig balladen kring villkorslös och passionerad kärlek med en stark sexuell dimension, hemligheter, mystik, övernaturliga krafter och död. När det gäller den musikaliska formen har diktens versstruktur i hög grad hållits intakt, med vissa mellanspel i övergångarna. Slutet bjuder inte på någon rekapitulation eller repetition av tidigare material, utan något helt nytt. Den musikaliska balladen är en form där upprepning har anmärkningsvärt liten betydelse och där man snarare vill går vidare utan att återgå till tidigare material.
På samma sätt ville Sibelius aldrig egentligen återgå till Skogsrået. Verket tillhör skaran av problematiska ungdomsverk från 1890-talet, en tid då Sibelius var ung och våghalsig, full av idéer, men med karga oslipade verk som följd. Sibelius hade ett problematiskt förhållande till 1890-talets produktion och reviderade flera verk, men i likhet med minioperan Jungfrun i tornet lät han Skogsrået bero. Bägge jungfruerna förblev således inlåsta och framfördes nästan aldrig under hans livstid.
Efter att Lahtis stadsorkester sensationellt ”lanserade” Skogsrået i mitten av 1990-talet och gav det dess andra uruppförande i februari 1996, spelade man in verket på en skiva för Bis med Osmo Vänskä som dirigent och Lasse Pöysti som recitatör. En typisk tolkning av tondikten klockar in på cirka 22 minuter (plus minus en halv minut). På en inspelning från 2010 tolkar John Storgårds originalversionen av tondikten med HSO på cirka 24 minuter.
Skogsrået framförs av Sinfonia Lahti på Sibeliusfestivalen i Lahtis tisdagen den 1 september kl. 19. Konserten sänds i Yle Radio 1 den 7 september kl. 20.
Sibelius 150 år
• Både melodram- och orkesterversionen av Skogsrået har blivit allt populärare på senare år. Orkesterversionen hör dock till de verk som spelas anmärkningsvärt sällan i år.
• HBL uppmärksammar Jean Sibelius jubileumsår med en artikelserie som presenterar valda verk. Detta är del 5. Tidigare delar har berört Jungfrun i tornet, Kullervosymfonin, sången Var det en dröm? och Sjätte symfonin (som länkar nedan).
Editerad 2.9: Omnämnandet om John Storgårds tolkning har preciserats.