Sibelius 150 år: Sibelius kamp med operan
Sibelius hade storstilade mytologiska operadrömmar. Men det han åstadkom var en futtig historia med en usel librettist. Jan Granberg benar ut varför.
Sibelius vän, den svensk-tyske författaren Adolf Paul studerade en kort tid i Helsingfors för unge Ferruccio Busoni, som också stödde Sibelius med råd och dåd. Då Busoni 1889 lämnade sin tjänst och reste hem, lockade han med sig Adolf Paul till Tyskland. Till de nordiska bohemerna i den berömda Ferkelkretsen i Berlin sällade sig August Strindberg och Paul föreslog ett operasamarbete för honom 1894. Han utsåg sig själv till librettoförfattare och som kompositör hade han tänkt sig Busoni eller Sibelius.
Strindberg var villig att diskutera möjliga ämnen med Sibelius och Paul, men innan planerna och rollfördelningen de tre herrarna emellan utkristalliserades, uppstod ett rasande gräl mellan Paul och Strindberg. Om samarbetet hade förverkligats, så hade det nog inte blivit lätt. Långt senare kom Sibelius att skriva scenmusik till Strindbergs Svanevit (1908).
Hur fascinerande tanken på en Strindbergopera än ter sig, är det nog en Kalevalabaserad opera Sibelius borde ha skrivit. Kullervosymfonin (1892) med sina spännande vokala inslag pekade ju redan i den riktningen. Parallellen med Wagner och Nibelungensagan är helt enkelt vansinnigt lockande. Det tyckte också Sibelius och reste till Bayreuth och München 1894 för att uppleva Wagner.
I stället för att inspireras hämmades Sibelius av Wagnerupplevelserna. Så ambivalent var han i sitt kärlekshat till Wagner att han senare för sina biografer påstod att han bara sett Tannhäuser och Lohengrin. Enligt sina brev hade han hört åtminstone åtta Wagneroperor och älskade särskilt Parsifal och Mästersångarna.
En orsak till att det inte blev någon Kalevalaopera är säkert att librettisten J. H. Erkko inte var förmögen att dramatisera berättelsen om Väinämöinens båtbygge och ge den en tragisk konflikt. Operabåten strandade och den tilltänkta uvertyren blev senare Tuonelas svan, vars klanger tydligt påminner om Lohengrin.
I Tyskland såg Sibelius också annat än Wagner. I breven hem från Berlin låtsades han vara chockerad av att Leoncavallo – eller Convaljen som han kallade honom – satt och kelade publikt med två mätresser. Hans kommentarer är fulla av förakt också för dennes Pajazzo men i sin egen enda opera tog han ändå delvis modell av, om inte just Leoncavallo, så av Mascagnis Cavalleria rusticana.
Efter de storstilade mytologiska operadrömmarna är det nästan snopet att konstatera att den enda opera som Sibelius slutförde var Jungfrun i tornet, en enaktare på futtiga 35 minuter skriven 1896 för ett lotteri till förmån för Filharmoniska sällskapets orkesterskola i Helsingfors. Denna gång begåvades Sibelius med en ännu sämre librettist än Erkko: Rafael Hertzberg.
Släpp ut jungfrun ur tornet!
Storyn bygger på en folkballad som byggs ut till nio korta scener. Handlingen är i enklaste laget och den svenska texten är ofta direkt löjlig, något som ju inte är helt ovanligt ens i bättre operor. Men trots ställvis melodiskt tilltalande och till och med slagkraftig musik fungerar musikdramatiken inte alltid.
Operan börjar bra med en uvertyr som andas förväntan. Så kommer duetten mellan Fogden och Jungfrun på ganska plötsligt. Jungfrun vägrar ge sig åt Fogden som tar till våld. Den potentiellt dramatiska konfrontationen har en pekoral text som inte är av denna världen.
Jungfrun låses in i ett torn där hon sjunger Ave Maria som hör till de kända numren i operan. Det är effektfullt med hisnande språng i sångstämman och påminner om den kommande Höstkväll (1903). Därefter utbrister sopranen: ”Hör jag rätt, är det väl möjligt?”
Det hon hör är en kör som sjunger nordiskt skönt om vår och kärlek. Musikaliskt hör detta till operans höjdpunkter. Kören står också för Jungfruns far som tror att hon gjort någonting skamligt och förskjuter henne. Men fadern har inga repliker och denna chans till drama går förlorad.
Så kommer Älskaren med ett solo som uttrycker stegrande längtan men där rytmen ibland sitter onaturligt i texten. Den följande långa kärleksduetten innehåller utsökta melodiska passager som antyder att Sibelius kunde ha skrivit med samma sötma som Puccini. Men det är som om han inte tog ut allt ur sina förnäma melodier och duetten har några svackor.
Fogden tar dem på bar gärning och musiken får en viss dramatik med pregnanta teman, som inte behandlas som ledmotiv. Konfrontationerna kunde ha gjorts skickligare. Slottsfrun kommer sedan som Deus ex machina och räddar Jungfrun. Hon hinner inte bli en riktigt levande person i operan.
Slutscenen är skriven som en ensemble med delvis överlappande stämmor. Sibelius behärskar tekniskt väl den musikaliska formen, men för att göra en riktigt gripande slutscen borde nån av de lidande personerna ha personifierats mera. En snabb titt på förebilden Cavalleria rusticana och Turiddus farväl till modern visar vad jag menar.
Jungfrun i tornet gavs två gånger med rätt stor framgång, men sedan blev det tyst kring henne. Då Emmy Ackté ville uppföra Jungfrun i S:t Michel 1897, vägrade Sibelius med svepskälet att han ville revidera verket. Någon revision blev aldrig av, men ännu så sent som 1910 sysselsatte tanken på en opera honom. ”Har jag lämnat af lättja operan”, skrev han i sin dagbok. Tänk om Adolf Paul hade kunnat och varit villig att bli hans Hofmannsthal!
Borde Jungfrun stanna kvar i tornet som Sibelius själv sade? Personligen tycker jag att det finns så mycket skönhet i musiken, att man gärna skulle vilja se om den alls fungerar på scenen. Varför en så skicklig sångkompositör som Sibelius inte lyckades skriva ett operamästerverk är mig en gåta. Det sägs att sången Erlkönig var Schuberts bästa opera, Sibelius var kanske Flickan kom.
Många musikologers slutliga omdöme är att Sibelius i grunden var symfoniker. Visserligen sade han en gång: ”Musiken är som en kvinna, den måste bli havande genom mannen. Denne man är Poësis.” Detta operacredo var enligt Tawaststjerna ett konstlat försök att hetsa upp sig inför den dödfödda Kalevalaoperan.
Jungfrun i tornet framförs i instrumentalversion utan solister av Tapiola sinfonietta under ledning av Tuomas Hannikainen fredagen den 16.1 kl. 19 och söndagen den 18.1 kl. 14 i Esbo kulturcentrum. Operan sätts också upp på Karleby operasommar i juli och görs med solister och pianoackompanjemang på Sibelius i Korpo-festivalen i juli.