Sibelius 150 år: Var det en dröm?
Tonsättaren visste själv att hans sång hade blivit ypperlig. Anna Pulkkis gör en djupdykning i Var det en dröm? med anledning av att Sibelius-sångtävlingen i Träskända inleds.
Sommaren 1902 tillbringade Jean Sibelius några veckor i Tvärminne nära Hangö. Den 36-åriga komponisten, som i mars hade dirigerat uruppförandet av sin andra symfoni, hade nu tid för nya projekt och började skissa på en violinkonsert. Dessutom ägnade han sig åt nya solosånger. Under våren hade han skrivit Lasse liten och Soluppgång, och i Tvärminne bearbetade han Vilse, planerade Lastu lainehilla samt komponerade Var det en dröm? till en dikt av Josef Julius Wecksell. Den 16 juli skrev han till Aino, som vistades med barnen i Lojo: ”Den där ’var det en dröm’ blev ypperlig. Den har nu ett nytt mellanavsnitt. Ackompanjemanget är mycket deskriptivt och lyckat enligt min mening, men svårt har det varit att utarbeta det! Mycket!”
Sibelius vän och mecenat, baron Axel Carpelan, besökte Tvärminne i juli. Efter visiten rapporterade Carpelan i ett brev till en släkting: ”Fyra nya sånger under tryckning: ’Vilse’ (Tavaststjerna), ’Soluppgång’ (Tor Hedberg), ’Lasse liten’ (Topelius) och ’Var det en dröm’ (Wecksell). Jag tror dessa sånger markera ett stort steg utöfver det han hittills producerat, särskilt Wecksells härliga dikt har här fått en tondräkt, som torde vara den som mest af allt tar allmänheten.” Carpelan beundrade Sibelius men det hindrade inte honom från att vara rättfram i sina kommentarer om vännens konstnärliga val. Carpelan framstår många gånger som skarpsynt, och så även här: Var det en dröm? har blivit en av de mest älskade bland Sibelius omkring hundra sånger.
Var det en dröm? publicerades i november 1902 av Helsingfors Nya Musikhandel Fazer & Westerlund. Några år senare katalogiserades den som nummer 4 i opus 37, en samling som även innehåller Den första kyssen, Lasse liten, Soluppgång och Flickan kom ifrån sin älsklings möte. Sibelius tillägnade Var det en dröm? sopranen Ida Ekman, som några år tidigare hade sjungit Se’n har jag ej frågat mera för Brahms och uruppfört Svarta rosor. Ida Ekman, med maken Karl Ekman som pianist, uruppförde Var det en dröm? den 10 oktober 1902 i Helsingfors universitets solennitetssal. Konserten, vars program innefattade sånger av diverse komponister – Sibelius, Melartin, Schubert och Liszt med flera – blev en succé. Följande dag skrev Alarik Uggla i Hufvudstadsbladet: ”Sibelius mötte med fyra sånger, alla fullödiga exponenter för tonsättarens geniala talang och tolkade med det finaste ingående i tonpoemens anda och karaktär. ’Demanten på marssnön’ och den nykomponerade samt fru E. tillegnade sången ’Var det en dröm?’ – en underbart stämningsdjup och intensivt stegrad komposition, – nödgades sångerskan efter intensiva applåder bissera.”
I litteraturen har Var det en dröm? rönt beröm ända från den tidigaste Sibeliusbiografin, Erik Furuhjelms Jean Sibelius: hans tondiktning och drag ur hans liv som kom ut 1916. I sin långa och elokventa beskrivning av Var det en dröm? anser Furuhjelm att denna ”hör till de allra skönaste av Sibelius lieder, som gör vilken som helst av de övriga rangen av den främsta stridig”. Karl Ekman den yngre, Idas son, beskriver i Jean Sibelius: en konstnärs liv och personlighet (1935) Var det en dröm? som ”ett av de ädlaste alstren av hans lyriska ingivelse”. För Nils-Eric Ringbom (Sibelius, 1948) är Var det en dröm? ”ett av hans fullödigaste lyriska alster”, medan Erik Tawaststjerna (i den reviderade svenska upplagan av andra delen i den stora Sibeliusbiografin, 1993) kallar den ”en av höjdpunkterna i Sibelius lyriska sångproduktion”. Vissa idéer tenderar att återkomma i litteraturen, och biografierna innehåller ofta förbryllande likadana passager. Av både Ekman och Ringbom får vi lära oss att det var ”längtan efter havsluft” som drev Sibelius till Tvärminne.
Vilka är de musikaliska kvaliteterna som tilltalade Carpelan, Uggla och de andra skribenterna och som har garanterat Vad det är dröm? en plats bland Sibelius mest älskade skapelser? I själva verket är Var det en dröm? ett okomplicerat musikstycke. Dess form följer ett arketypiskt mönster, där huvudmaterialet introduceras först grundligt och, efter ett kontrasterande mellanavsnitt, återges i en kortare form. Tonarten är en stadig H-dur och den grundläggande harmoniföljden är enkel om än beslöjad av extraackordiala toner i pianotexturen. Som brevcitatet från den 16 juli avslöjar, arbetade Sibelius hårt med detta ackompanjemang, som Tawaststjerna kallar ”en impressionistisk fond” för solomelodins ”stegvis fortskridande legatolinje”.
Wecksells dikt, en finkänslig och vemodig beskrivning av förlorad kärlek, bidrar till att helheten inte blir alltför enigmatisk utan direkt tilltalande – en egenskap som för övrigt förenar många av Sibelius mest populära sånger. Diktjaget minns detaljer av en kärlekshistoria, men undrar om det var bara en dröm. Hon tar till en metafor och jämför drömmen med sippans korta liv; därefter berättar hon hur hon på nätterna ”hör en röst vid bittra tårars ström: göm djupt dess minne i ditt bröst, det var din bästa dröm”. Sibelius målar fram de sköna minnena med hjärtgripande nostalgiska penseldrag. I det kontrasterande avsnittet återges sippans bräcklighet i pianostämmans fladdrande figurer och instabilare harmonier. Legatomaterialets återkomst understryker det att slutet inte är desperat utan tröstande: det sköna minnet kan ingen ta bort. Furuhjelm prisar Sibelius sätt att låta stegringen stanna ”i det moment, känslosamheten är i beråd att inmänga sig i det expressiva. Diskretionen, behärskningen ger kompositionen dess höga etiska värde.”
Av sångaren kräver Var det en dröm? en förmåga att producera en behärskad legatolinje som omfattar nästan två oktaver. Det är viktigt att den låga tonen, lilla h, i slutet av sången (på det sista ordet ”dröm”) inte låter kuslig. Tawaststjerna påpekar att sången är anpassad till Ida Ekmans röst. Att Sibelius var medveten om särdragen i Ekmans röst är speciellt uppenbart i ”blomstersångerna” opus 88. I denna sångcykel, som Ekman uruppförde i oktober 1917, nära slutet av sin aktiva karriär, är tonomfånget mer moderat. Sibelius uppskattade Ekmans förmåga att undvika tolkningsmässiga överdrifter. Han kommenterade i dagboken den 4 maj 1918: ”De – våra sångerskor ’göra’ för mycket av hvarje fras. Den absoluta musik jag skriver är så enbart musikalisk och strängt taget ’oberoende’ af orden att ett reciterande af dem ej är på sin plats. Ida Ekman förstått detta. Däraf hennes supremati!” Man kan fortfarande njuta av Ida Ekmans konst, eftersom ett antal inspelningar från början av 1900-talet finns bevarade, bland dem en inspelning av Var det en dröm? med Ida och Karl Ekman från 1904 (Gramophone 83535). Den som för första gången bekantar sig med historiska inspelningar kan förbereda sig på att tolkningsmässiga ideal har förändrats med tiden, för att inte tala om inspelningstekniken.
Ida Ekman och Sibelius hade stor betydelse för varandras konst. Ekman berättade 1925 i ett Sibeliusnummer av den musikalisk-litterära tidningen Aulos hur Sibelius blev förtjust i hennes uppförande av Se’n har jag ej frågat mera och började därefter skriva sånger för henne. Sibelius brukade leverera manuskripten till sångaren i sista minuten; en gång var hon till och med tvungen att repetera det nya på tåget på väg till konsertstaden. Var det en dröm? var enligt Ekman den enda sången som hon fick i god tid. Ekman berättar, hur hon en skön sommardag satt i musikaliskt sällskap på sin veranda i skärgården. En segelbåt närmade sig i full medvind. Det var Sibelius, och med sig hade han manuskriptet till Var det en dröm?. ”Här får du min skönaste sång”, sade Sibelius när han hoppade på stranden. Sången undersöktes med detsamma och sällskapet satt vid havet och musicerade till sena natten.
Är Var det en dröm? Sibelius skönaste sång? Det blir ofrånkomligen oavgjort. Enligt Ekman tyckte Sibelius alltid bäst om den sången han senast komponerat. Själv tyckte hon bäst om den sången hon senast sjungit, men kanske allra bäst om Demanten på marssnön – till en dikt av Wecksell även den.
Citatet ur Sibelius brev (ursprungligen på finska) är hämtat ur SuviSirkku Talas (red.), Tulen synty. Aino ja Jean Sibeliuksen kirjeenvaihtoa 1892–1904 (SKS 2003).
Citatet ur Carpelans brev är hämtat ur Fabian Dahlström (red.), Högtärade Maestro! Högtärade Herr Baron! Korrespondensen mellan Axel Carpelan och Jean Sibelius 1900–1919 (SLS 2010).
De allra tidigaste Sibeliusinspelningarna finns samlade på skivan The very first Sibelius recordings, Artie Music 2004, (AMCD 1010).
Sibelius 150 år
• HBL uppmärksammar Jean Sibelius jubileumsår med en artikelserie som presenterar valda verk. Detta är del 3. Del 1 berörde operan Jungfrun i tornet och del 2 Kullervosymfonin.
• Var det en dröm? är en av Sibelius populäraste sånger som står på repertoaren när Sibelius-sångtävlingen i Träskända inleds i dag. Första omgången pågår må-on, semifinalen to-fr med direktsänd final på lö.
Var det en dröm?
Var det en dröm att ljuvt engång jag var ditt hjärtas vän?
Jag minns det som en tystnad sång, då strängen darrar än.
Jag minns en törnros av dig skänkt, en blick så blyg och öm;
jag minns en avskedstår som blänkt. Var allt, var allt en dröm?
En dröm lik sippans liv så kort uti en vårgrön ängd,
vars fägring hastigt vissnar bort för nya blommors mängd.
Men mången natt jag hör en röst vid bittra tårars ström:
göm djupt dess minne i ditt bröst, det var din bästa dröm.
Josef Julius Wecksell (Samlade dikter af Josef Julius Wecksell. Tredje, utökade upplagan, 1891).