Sibelius 150 år: Kullervo som antihjälte
Sibelius Kullervo är grovkornig musik med inslag av primitivism, dödsstämningar och djuriskhet. Verkets halvdana karaktär möjliggör ändå en scenisk tolkning, menar koreografen Tero Saarinen.
Den 28 april 1892 dirigerade den 26-årige Jean Sibelius uruppförandet av Kullervosymfonin i Helsingfors med Helsingfors orkesterförenings orkester och Emmy Achté och Abraham Ojanperä som solister. Eftervärlden minns att hans händer darrade och att han såg blek ut. Energin lär ändå ha överrumplat både kompositören och delar av publiken. "Det var som ett vulkanutbrott", mindes tonsättaren Axel Törnudd efteråt. "De flesta tyckte att det var ett fullständigt kaos." Uruppförandet blev en betydande händelse såväl för Sibelius själv som för fennomanerna, som tänkte sig att de hade vunnit tonsättaren på sin sida, med detta mastodontverk på finska.
I dag, 123 år senare, är det med en viss kritisk distans som koreografen Tero Saarinen förhåller sig till verket. Kanske skall Kalevalakaraktären Kullervo, Kalervos son, trots allt inte ses som den finska mannens urbild så som han i tid och otid förts fram. Snarare representerar han för Tero Saarinen en människotyp.
– Han är inte nödvändigtvis ens en finländsk karaktär, utan en arketyp som återfinns i alla krigförande länder. Eftersom vi vet att krig kan skapa trauman som sitter i i fyra-fem generationer, kan vi med fog fråga oss om vi vill fortsätta att avguda en lika krigisk gestalt?
Det är alltså dags för en reviderad tolkning. Kullervo, Kalervos stygga och krigiska son, för vilken allt går åt helvete, är ingen förebild, och det här är ingen blåvit solskenshistoria.
I två års tid har Tero Saarinen jobbat med Sibelius musik när han skapat koreografin som har premiär på Nationaloperan på fredag. Om stycket av Sibelius samtida upplevdes som till och med barbariskt, finner vi här en tacksam utgångspunkt för iakttagelserna om musiken.
Saarinen talar om musiken som grovkornig med inslag av primitivism och dödsstämningar och djuriskhet, och poängterar hur den cykliskt upprepar sig. Samtidigt skönjs här influenser av den traditionella finska runosången som Sibelius så häftigt påverkades av när han hösten 1891 träffade runosångaren Larin Paraske i Borgå. Runosången färgade av sig bland annat på den karakteristiska fem fjärdedelsrytmen i tredje satsen, då både kören och solisterna första gången uppenbarar sig.
Men hur koreograferar man Kullervo och hur gör sig verket på scenen?
– Att verket är så pass halvdant, speciellt när det gäller formen, tror jag är en bra sak för det sceniska uttrycket, det möjliggör dansen och rörelsen. Om första och andra satsen består av mera symfonisk musik, narrativ och episk sådan, till och med traditionell balettmusik, kan rörelsen hjälpa att öppna upp och strukturera musiken på ett annat sätt. Genom att förbereda karaktärerna i början tror jag vi bättre kan förstå dem när de presenteras i tredje satsen och texten kommer in i bilden, funderar Saarinen.
Följaktligen finner vi i Saarinens version på scenen både en sjungande Kullervo och en dansande Kullervo, en sjungande syster och en dansande syster. Dessutom har Saarinen tagit med Kimmo, en av många karaktärer som finns i Aleksis Kivis pjäs från 1860 (och i Sallinens opera från 1988), men som Sibelius helt lämnade bort, när han koncentrerade sig på Kullervo och hans syster.
– Kimmo är något av Kullervos dubbelgångare. Han är lojal och trofast, men mentalt instabil. Kullervo är mera besatt av sin idealism, tror Tero Saarinen.
– Sen är det förstås så att berättelserna och karaktärerna förändras med tiden. När Lönnroth skrev ner sin Kalevala gjorde han sin tolkning av berättelsen, lämnade bort och lade till. Fredrik Cygnaeus gjorde sin tolkning i Det tragiska elementet i Kalevala (1853) och Aleksis Kivi sin. Att berättelsen förändras och får en ny betydelse med tiden är naturligt.
Kullervo är en tragisk och dyster historia, men berättelsen saknar kanske en egentlig klimax. Formen är överlag utmanande, om man tänker på tredje satsens extremt ödesmättade slut med Kullervos klagan och fortsättningen genast efteråt när Kullervo drar ut i strid.
– Hur får man det att gå ihop? Hur kan man ännu dra ut i strid efter en så dramatisk avslutning? Jag har valt att sätta in en paus efter tredje satsen, och låter fjärde satsen inledas med ljudet från människomassan och stöveltramp som får symbolisera krigsförberedelserna innan musiken börjar, förklarar Saarinen.
Lyssna på tredje och fjärde satsen på tre rekommenderade inspelningar
Att göra en koreografi kräver massor av lyssning, men så fort Tero Saarinen hör musiken, börjar rörelserna ta form. Att jobba med olika dirigenter och inspelningar kan ändå vara nog så utmanande i ett verk som Sibelius Kullervo, där enskilda satsers längd kan variera med till och med fyra minuter på olika inspelningar.
– För en koreograf kan det vara en mardröm, om dirigenten plötsligt vill dirigera allting märkbart snabbare eller långsammare.
Tidigare i veckan hade Saarinen inte ens träffat Jukka-Pekka Saraste, som dirigerar premiären på fredag och samtidigt debuterar i det över tjugo år gamla operahuset vid Tölöviken.
– Däremot har jag lyssnat en hel del på Sarastes inspelning med RSO från 1996. Jukka-Pekka har bedyrat mig att tempona är ungefär desamma som på skivan.
Hur är det med koreografer, tenderar de också att varva ner och göra långsammare tolkningar med åren, på samma sätt som dirigenter?
– Jag är alltid snabb och viril, säger Saarinen skämtsamt innan han rättar sig.
– Visst har också mina tempon blivit långsammare med åren, men jag tror det hänger ihop med att jag märkt att man faktiskt kan säga mera med mindre.
Men åtminstone när det gäller Mikki Kunttus ljussättning är det väl alltjämt en fantastisk scenbild som hägrar?
– Ja, men också i det fallet kan vi ha uppemot femtio olika ljussättningar i början, som skalas av bit för bit så att vi i slutet bara har tio. Det blir nästan viktigare att fokusera på människan, på huden, som är så viktig i ett verk som detta.
En parallell kan dras till Sibelius vars partitur och stämmor blev allt mer avskalade med åren. Sibelius talade själv om sitt ungdomsverk som en skattkammare men medgav senare att skatterna hade tömts ur kammaren långt tidigare. Han hade använt materialet och vidareutvecklat det.
– Kanske kan man tala om upphöjelse i Sibelius fall. Episkheten som återfinns i flera av hans senare verk märks av redan här.
Källor: Berättelsen om uruppförandet finns återgiven på sibelius.fi.
FAKTA
Kullervo på Nationaloperan
• På scenen står uppemot hundra personer, ett tjugotal dansare, sextiotal korister, dans- och sångsolister.
• Dansarna kommer både från Tero Saarinen Company och Nationalbaletten.
• De fyra första föreställningarna dirigeras av Jukka-Pekka Saraste, som dirigerar för första gången i det nya operahuset. Som sångsolister hörs Jaakko Kortekangas och Johanna Rusanen-Kartano, som hoppar in i stället för en insjuknad Lilli Paasikivi.
• Föreställningen sänds direkt i Yle Teema den 27 februari.
Sibelius 150 år
• HBL uppmärksammar Jean Sibelius jubileumsår med en artikelserie som presenterar valda verk. Detta är del 2. Första delen om operan Jungfrun i tornet ingick 4.1.