Sibelius 150 år: När de symfoniska skuggorna blir längre
Sibelius sjätte symfoni var länge askungen bland symfonierna, förbisedd av såväl förståsigpåare som exekutörer, men på senare tid har den sakta men säkert börjat muta in sin rättmätiga position i centrum av Sibelius symfoniska universum. Mats Liljeroos ringar in några aspekter på sexans särart, tar sig en titt på den slingriga tillblivelseprocessen och tipsar om tre inspelningar man inte kan leva utan.
”Den V sinf. i ny form – så godt som nykomponerad, håller jag på med i dag. Sats I alldeles ny, Sats II minnande om den gamla, Sats III minnande om den gamlas I sats’ slut. Sats IV: de gamla motiven men i utarbetningen stramare. Det hela en, om jag så får säga, vital stegring till slutet. Triumfalt.
Den VI sinf. är till sin karaktär vild och passionerad. Mörk med pastorala motsatser. Antagligen i 4 satser med slutet stegrande sig till ett mörkt orkesterbrus hvari hufvudtemat drunknar.
Den VII sinf. Lifsglädje och vitalité med apassionato inlägg. I 3 satsen; den sista ett ’hellenistiskt rondo’.
Allt detta sagt med all reservation. Du förstår. Det ser ut som skulle jag framträda med alla dessa 3 sinfonier på en gång.
Som alltid det skulpturella mera framträdande i min musik. Deraf detta smidande på den etiska linjen, som tar mig helt och där jag måste kunna konsentrera mig och hålla ut.
...
Angående sinf. VI och VII ändrar jag måhända planen beroende på de musikaliska tankarnas utveckling. Som alltid är jag mina tematas slav och underkastar mig deras fordringar.
Af allt ser jag huru mitt innersta förändrat sig sedan 4 sinfoniens tider. Och dessa mina sinfonier äro ju mera trosbekännelser än mina övriga verk.”
Passion under ytan
Detta enligt Jean Sibelius i ett brev till den förtrogne Axel Carpelan, daterat den 20 maj 1918. Femman, som Sibelius nu reviderade för andra gången, hade med andra ord ännu inte nått sin definitiva tresatsiga form. Karakteristiken av sjuan kom att träffa åtminstone delvis rätt, även om satserna som bekant skulle komprimeras till en enda. Beskrivningen av sexans natur har ofta ansetts som mer eller mindre missvisande, men är de facto inte så långt från sanningen som man först skulle kunna tro.
Sibelius genmälde även till dirigenten Simon Parmet angående de två sista symfonierna, som Parmet ville benämna ”de tysta symfonierna”, att han inte ser någon motsägelse i uppfattningarna: ”Båda är sanna ... Det vilda och passionerade jag i brevet hänsyftade till ifråga om sjätte symfonin är inte desto mindre något alldeles vitalt, men det bärs av underströmmar djupt under musikens yta.”.
Sibelius ringar här in en nog så väsentlig aspekt på den sjätte symfonin: passion under ytan. En kvalitet som med åren kom att bli allt mer väsentlig i hans musik och som i sexan firar de mest subtila triumfer. Så till den grad subtila att många interpreter inte tillnärmelsevis förmått tillägna sig andemeningen häri.
I den sibelianska tonsmedjan
Sjätte symfonins tillblivelseprocess är intressant i det att den åskådligt ringar in den febrila, och långt ifrån alltid kronologiskt lineära, verksamheten i den sibelianska tonsmedjan. De första embryona till sexan framträder i skissblocket jämsides med utkast till femman under slutet av 1914 och början av 1915, och länge skulle Sibelius bolla teman och motiv dessa symfoniska projekt emellan. I ett skede föreställde han sig materialet till sexan i form av en violinkonsert (Concerto lirico), vilket måhända även delvis återspeglas i symfonins stråkdominerade klangpalett.
Några utkast från skisshäftets motivbank får 1919, jämte idéer för sjunde symfonin, namn som ”Talvi” (början av första satsens huvudtema), ”Hongatar ja tuuli” (finalens därmed besläktade huvudtema) samt de icke-identifierbara ”Suvetar”, kuutar ja pilvet”, ”Tähtölä”, ”Terhetär” och ”Sammon taonta”. Sibelius tvekade av allt att döma ännu i detta skede om materialet skulle lämpa sig bättre för en symfoni eller symfonisk dikt. Symfonin segrade och tondikten skulle han få tillfälle att återkomma till en sista gång i Tapiola.
Sexans slutliga utkristallisering lät dock vänta på sig. Sibelius ansåg sig under 20-talets första år, av i första hand snöda ekonomiska skäl, tvungen att producera en icke obetydlig mängd b-klassens bruks- och salongsmusik. Först i september 1922 upptog han på nytt på allvar arbetet på symfonin, som dock blev klar i tid till kompositionskonserten i Helsingfors den 19 februari 1923.
Folkligt förankrad dorisk modalitet
Den mest fascinerande enskilda omständigheten visavi sjätte symfonin handlar dock om dess tonart. Sibelius hade redan i dagboken (26.1.1914) noterat att ”det är förunderligt huru få nutida tonsättare kunna skapa nå’nting lefvande baseradt på kyrkotonarterna. Jag som står dem närmare på grund af ’födsel och ohindrad vana’ är som skapt för dem.”.
Härmed avsåg Sibelius givetvis den finska folkmusiken som påfallande ofta är avfattad i dorisk tonart – eller kyrkotonart över huvud taget – och denna modalitet kom att inta en central position i sjätte symfonin, som officiellt går i d-moll men i praktiken är avfattad i dorisk tonart. Inledningens arkaiskt tidlösa stråkpolyfoni har inte sällan liknats vid Palestrina, men känns trots allt mera som en folkligt förankrad kontrapunkt med omisskännliga inhemska förtecken.
Intressant är även att det av Simon Parmet, i skriften Sibelius symfonier, identifierade kärnmotivet (de första tre fallande tonerna i den delade andra violinen, a-g-f respektive f-e-d) som i varierande rytmiska och harmoniska gestalter går som en röd tråd genom symfonin, inte endast undgår tidiga analytiker som Gray, Ringbom och Abraham utan obegripligt nog även Erik Tawaststjerna som konstaterar: ”I de inledande tongångarna till sina symfonier presenterar Sibelius ofta groddmotiv, som första satsen sedan bygger på och vilka också kan ingå i de övriga satsernas struktur. I detta hänseende utgör sjätte symfonin närmast ett undantag.”.
Inget kunde de facto vara längre från sanningen. Tvärtom, i ingen annan symfoni har Sibelius genomfört idén så konsekvent. Men så är sexan även ett praktexempel på hur Sibelius kan arbeta på ett samtidigt extremt rationellt och, som det kan förefalla, fullkomligt intuitivt plan.
Clairobscurbadande poem
Detta framgår även av styckets struktur som delat förståsigpåarna i olika läger, och sällan känns de traditionella formmallarna så föga meningsfyllda som här. Visst kan man till exempel spåra en ytterst okonventionellt förverkligad sonatform i första satsen och en elaborerad ABA-form i den scherzoliknande tredje satsen, men betydligt viktigare än formmässiga analyser är i det här fallet att ringa in symfonins grundstämning och -väsen.
Det handlar nämligen om ett på många sätt säreget och, för sibelianska förhållanden, unikt väsen som i sina väsentliga beståndsdelar emanerar ur symfonins modala tonalitet, som har en benägenhet att släta ut den funktionella dur-mollharmonikens dramatiskt kontrastskapande tendenser. Symfonin badar i ett slags mild clairobscur, och Sibelius kommentar apropå det myckna teoretiserandet kring sjätte symfonin är talande: ”... de ser inte att den först och främst är ett poem.”.
Mottagandet i pressen var välvilligt snarare än entusiastiskt och kritikerreaktionerna var faktiskt mer översvallande efter den svenska premiären än efter uruppförandet. Till och med den i allmänhet magsure Peterson-Berger lät sig ryckas med och ansåg att sjätte symfonin ”tedde sig icke blott klar och begriplig, utan även full av en diskret och säregen, men själfull och levande skönhet.”.
Källvatten i stället för cocktail
Med facit på hand ter sig sjätte symfonin, tillägnad tonsättarkollegan och vännen Wilhelm Stenhammar, inte bara som Sibelius på många sätt originellaste symfoni utan även som en särling inom den samtida internationella symfonilitteraturen överlag. Sibelius påpekande att ”när andra erbjuder cocktailar av de mest skiftande kulörer serverar jag klart och friskt källvatten”, säger en hel del om hans syn på sexan. Och så gör även i högsta grad det motto för symfonin som Sibelius serverade i samband med en intervju: ”När skuggorna blir längre”.
Låt oss avrunda med Simon Parmet: ”I sjätte symfonin beträder Sibelius slutligen det själens landskap till vilket han djupast i sitt väsen alltid trängtat och som skymtat fram genom hela hans symfoniska skapande, än i enstaka, vaga glimtar, än i hägrande, fullt skönjbara visioner ... Sibelius har gått segrande ur striden mot sin alltför givmilda musa. Han blir med åren allt omutligare i valet av idéer. Han blir tystare och sannare ... Och i sjätte symfonin träder han oss tillmötes i en gestalt, vars drag präglas av asketens stränghet. All barlast är kastad överbord och kvar är endast naken längtan efter evighet.”
Sjätte symfonin på skiva
Den enigmatiska sexan är den för dirigenten mest svårbemästrade samt, jämte trean, även mest sällan framförda av Sibelius symfonier. En omständighet, som dess bättre inte nämnvärt märks i skivkatalogerna. De knappt femtio inspelningarna, alltifrån Georg Schneevoigts pionjärinspelning från 1934 till John Storgårds i fjol utkomna tolkning, är konstnärligt sett en blandad kompott, men de klarast skimrande guldkornen är ändå tillräckligt talrika för att det skall vara rejält vanskligt att vaska fram tre.
Schneevoigt var alltså först ut på plan och hans inspelning med Finländska nationalorkestern har många värdefulla poänger, även om den inte kan mäta sig med Thomas Beechams legendariska version från 1947. Bland de personliga favoriterna ur senare årgångar har jag stannat för en inspelning signerad en av alla tiders främsta sibelianer samt en inspelning signerad ett intressant tillskott till den exklusiva skaran borna sibelianer.
Thomas Beecham, Royal Philharmonic Orchestra (EMI, 1947)
Sibelius personliga favorit bland samtliga inspelningar av hans symfonier. Första satsen är vådligt snabb, men lyckligtvis har den inte sällan självsvåldige Sir Thomas en genuin känsla för Sibelius musik och tolkningen är lika obönhörligt dramaturgiskt målmedveten som emotionellt rättfram.
Herbert von Karajan, Berliner Philharmoniker (EMI, 1981)
Ingen dirigent har förstått sexans säregna skönhet som Karajan. Han gjorde tre inspelningar (en på 50-talet med Philharmonia Orchestra och två med Berlinfilharmonikerna) och det är en smaksak vilken man väljer. Jag stannar för den sista, där allt utkristalliserats och destillerats intill sista droppen och blott tystnad återstår.
John Storgårds, BBC Philharmonic (Chandos, 2014)
Sorry Collins, Maazel, Gibson, Berglund, Davis, Järvi, Ashkenazy, Blomstedt, Rattle, Saraste, Segerstam, Sakari, med flera; John Storgårds utomordentliga inspelning (gjord 2012) kan inte förbigås. Osmo Vänskäs Lahtisinspelning var den svåraste konkurrenten, men Storgårds föredömligt partiturtrogna läsning känns ännu mer otvunget chosefri. Lika smakfullt som sensationsbefriat.
Det citerade brevet finns återgivet i Fabian Dahlström (red.): Högtärade maestro! Högtärade herr baron! Korrespondensen mellan Axel Carpelan och Jean Sibelius 1900-1919 (SLS 2010).
Sibelius 150 år
• Sjätte symfonin hörs i sommar på en rad orter. Bland annat dirigerar Santtu-Matias Rouvali symfonin på Heinävesi musikdagar 26 juni. Sakari Oramo framför den med Chamber Orchestra of Europe i Åbo den 8 augusti och Sinfonia Lahti spelar den i Lahtis den 5 september.
• HBL uppmärksammar Jean Sibelius jubileumsår med en artikelserie som presenterar valda verk. Detta är del 4. Del 1 berörde operan Jungfrun i tornet, del 2 Kullervosymfonin och del 3 sången Var det en dröm? .