Pastoralexamen med förhinder
Biskopen och prästerna i Domkapitlet har frågebatteriet klart. Tillresta blivande präster ska under hösten förelägga sina avhandlingar och ge prov på sina kunskaper i allt från exegetik till kyrkolag. Borgåbladets utsände fick chansen att följa med examensbestyren och träffade Petter Kummel, nervös församlingspastor från Åländska skärgården.
Pastor Petter Kummel tog sig över vattnet till Örarna och fick känna hur Gudstron började grönska. Vi träffar honom i Borgå drygt ett år senare, i en stund av tvivel. Det är slutet av september 1948 då vi, som överenskommet, råkas utanför domkapitlet i Borgå. Sommarpaletån slänger uppgivet över kaftanen, portföljen med alla anteckningar håller han i ett krampaktigt grepp. Svettlukten ligger i luften.
– Det gick åt pipan, säger en halvt gråtfärdig, nybakad kyrkoherde.
Men vi tar det från början.
Första gången Borgåbladet träffar Petter Kummel öga mot öga är dagen innan, då han kliver av bussen på salutorget i Borgå efter en lång resa. Båten har gått från Örarna till Mellom redan dagen innan varpå färden fortsatt med ångbåt till Åbo och tåg till Helsingfors.
Han har rest inkognito, hundraprocentigt koncentrerad på det viktigaste: examenstillfället som ligger bara en natt bort. I huvudstaden satt han och läste anteckningar i solskenet på Borgåbussarnas plattform men distraherades av det normala livet som pågick runtomkring. Den urbana pulsen tjusar, men plikten kallar och Petter Kummel kliver på bussen till Borgå, den sista etappen på resan till stiftets högsäte.
Rätt sliten ser han ut, den gode pastorn, då han kliver av Linjebil Ab Norrgårds buss (han valde den framför Hj. Holmströms snabbusstur), men samtidigt lyser en lätt förväntan genom resdammet. Äntligen ska han få visa prov på sina teologiska kunskaper och stolt återvända med kyrkoherdetitel till frun Mona och döttrarna ute på Örarna.
Var det en tung resa?
– Nej, det gick faktiskt förvånansvärt bra. Förvisso tog det sin modiga tid att resa hit men jag passade på att repetera kyrkolagen och bearbeta min predikotext.
Petter Kummel berättar att han har ordnat det så att han ska träffa bekanta i Borgå först efter pastoraliserandet. Han vill inte ha något krångel, utan är fokuserad fullt ut på examenstillfället.
– Församlingsarbetet och familjen har tagit upp så mycket av min tid att jag måste vika resten av kvällen för att läsa lite exegetik. Pappret är bra att ha för det ökar manöverutrymmet. Men visst är det tufft att läsa på inför en examen och skriva avhandling samtidigt som man kämpar på som ensam präst i en avlägsen församling.
För Borgåbladet avslöjar pastor Kummel att teologin faktiskt känns mera främmande än en hel del akademiska ämnen. Ekonomi och hushåll hade varit till större nytta än hebreiska ute i skärgården. Ibland tvivlar han också på sig själv och våndas inför sitt uppdrag – "predikstolen kan vara en riktigt skrämmande plats".
Men allting är planerat i detalj och den gode pastorn har ett rum bokat åt sig på resandehemmet Herlevi i Borgå. Väckarklockan är också med, det har fru Kummel nogsamt sett till. Vi pratar en god stund där på busstationens refuge: om hur bra han trivs bland församlingsborna ute på Örarna, om hur han tycker om att prata bort en stund, om hur han lyssnar och hjälper till, också då det egentligen inte finns tid för det.
– Frun min brukar säga att jag låter mig bli ihjälpratad men det hör ju till min kallelse att finnas till hands för min nästa. Dessutom så är skärgårdsfolket snara till att ge varandra en handräckning, det känns fint att se att hjälpen i vardagen är någonting som kommer naturligt, ur hjärtat.
Det är redan sen eftermiddag och Petter Kummel börjar se otålig ut där han står med kappsäck och portfölj i ett fast grepp.
– På återseende, säger vi och jag följer Örprästen med blicken då han med rockskörtet slängande i höstsolen traskar ner mot ån och login på Runebergsgatan.
De som känner pastorn vet att han går på typiskt vis, som han inte skulle ha någon brådska i världen. Själv står jag kvar bland bensinångorna med ryggen vänd mot Societetshuset och bottenvåningens nerfällda markiser.
Vi har stämt träff följande dag, efter utfört värv, uppe vid Kyrkotorget, i Domkyrkans skugga. Det är där vi står nu. Soliga och intresserade Petter Kummel har ersatts av en blek och tillintetgjord kopia som snubblar på kullerstenarna i sin skräddarsydda kaftan. Jag behöver inte ens fråga, han säger direkt som det är:
– Jag har betyg på att talangerna är klena, men det blev godkänt i pastoralexamen trots allt.
Vad var det som hände?
– När något krånglar för karlar handlar det i allmänhet om fruntimmer, säger han kryptiskt.
Det visar sig att Petter Kummel var väntad, efterfrågad på resandehemmet av en "kvinnsperson".
– Jag kände direkt ett oförklarligt obehag. Planen var att jag skulle vakna utvilad och klar i huvudet efter att ha sovit en lång och lugn natt. Men så blev det inte. Jag åt inte ens ordentligt, såsom min fru förmanat, drack bara te och åt äppelpaj på ett kafé.
För att slippa gå tillbaka till resandehemmet berättar han hur han tog en promenad, tittade på båttrafiken i ån och tog in trähusidyllen i gamla stan.
– Jag hade sett fram emot att vandra i gränderna kring Domkyrkan men då jag gick tillbaka mot logementet så kände jag mig som ett slaktdjur. Verkligen.
I receptionen sitter hon sedan. Hilda, före detta tjänarinna hos hans föräldrar. Hennes karl har dött och hon vet inte vad hon ska ta sig till, hon vill lätta sitt hjärta. Petter Kummel berättar för mig att han gjorde vad han kunde för att skjuta på samtalet – "jag har en stor tentamen på domkapitlet i morgon och måste förbereda mig" – men Hilda går till prästämbetets kärna för att få sin vilja igenom.
– "När man är i nöd ska man alltid kunna prata med en präst" sa hon till mig och jag var tvungen, hon hade mig som i en liten ask.
Petter Kummel beskriver hur mannen bakom disken i lobbyn följer deras förehavanden, sneglar på liggare där det står svart på vitt att han är en kyrkans man. Men Hilda vill föra deras förtroliga samtal i enrum, och det görs ett undantag: hon får följa med upp på rummet, trots allt är det en nödsituation då en herrens tjänare inte kan stöta bort en själ i nöd. Där, en stol och en säng där de kan slå sig ner.
– Jag borde säkert inte avslöja det här för dig, men jag är så upprörd. Det var ju väldigt olämpligt att hon kom med mig upp på rummet, men ännu värre var det där med sängen. Jag fick grym ångest då jag kom att tänka på då jag var sexton år och mitt i natten finner mig i Hildas kökssoffa, i en situation som encyklopedin beskriver som samlag.
Där sitter de sedan, långt in på småtimmarna. Prästen som ska vara sitt ämbete sann och det bittra och gråtande tjänstehjonet som förslaget nyttjar hans öra. I bakhuvudet hör Petter Kummel sin frus förnuftiga röst, hon som nästan bankat i honom med gjutjärnspannan att han måste vara ett föredöme för församlingen. Han hör också den klena tröst han har att erbjuda Hilda – "om vi lever som sanna kristna i bön och tro får vi uppleva ett annat slags glädje och mening i vårt liv".
– Min sinnesfrid var som bortblåst då hon till sist gick och då jag vaknade efter två tre timmars orolig sömn hade jag en sprängande huvudvärk. Och så blev det som det blev, domprosten och assessorn förordade godkänt, inget mer.
Jag beklagar det skedda och tackar för intervjun, prisar hans öppenhjärtighet. Ett hastigt handslag och vi säger våra farväl. Blivande kyrkoherde Petter Kummels ryggtavla blir mindre och mindre när han traskar nerför Kyrkogatan med sikte på salutorget för att där kliva på Helsingforsbussen, en pastoralexamen rikare och 150 mark fattigare. Med kappsäck och portfölj i fast grepp anträder han resan tillbaka till sin familj och sin sjungande församling på Örarna.