Marlowe – en man på mörka gator
Han vandrar på storstadens och neondjungelns onda gator utan att själv vara ond. På gator som är mörka av någonting annat än natten.
Världen han verkar i är tragisk utan att vara en tragedi. Själv står han för rättskänsla och hederlighet utan att direkt vara heroisk. Saklighet bemöter han alltid med saklighet men han kan också vara oförskämd om han möter oförskämdheter.
Mycket riktigt är det fråga om Philip Marlowe, den moderna och så kallade hårdkokta detektivromanens mest mytiska inkarnation. Raymond Chandlers privatdetektiv föddes 1939 i romanen Den djupa sömnen (The Big Sleep) och kom sedan att figurera i ytterligare sex romaner plus i den postumt utgivna Poodle Springs som kompletterades av andra. Men Marlowes embryonala stadium finns redan i de noveller Chandler publicerade för deckarmagasinet Black Mask.
Hammett som förebild
Äran av att ha skapat den hårdkokta detektivromanen brukar tillskrivas Dashiell Hammett och Chandler var den första att medge detta. Om sin stora inspirationskälla skrev han att "han (Hammett) plockade mordet ur den venetianska vasen och kastade ut det i gränden". Där det med andra ord hör hemma. Här gjorde Chandler en medveten markering och ett avståndstagande från den engelska pusseldeckaren där trädgårdsmästaren var skyldig. Om Hammett skrev han också att man läser honom med lika stor behållning även om alla blad vore utrivna ur det sista kapitlet som utgör den klassiska deckarromanens clou.
Den i Chicago födde Chandlers något förklenande syn på den engelska deckaren bör inte skymma hans i många fall anglofila inriktning. Med modern, av irländsk härkomst, anlände han i unga år till England där han gick i public school i Dulwich. I det första världskrigets skyttegravar deltog han i ett kanadensiskt regemente. Det utgör en bakgrund som gör att han på många sätt skiljer sig från sina hårdkokta amerikanska kolleger och sätter säkert sina spår även i Marlowes karaktär. Detektiven kan vara desillusionerad och sarkastisk men tillika en romantiker och idealist i en prosastil som kombinerar askesen hos Ernest Hemingway med F. Scott Fitzgeralds poesi. Och som vi vet berättas Chandlers romaner i första person singularis.
Änglar och demoner
Philip Marlowe utövar sina aktiviteter i Los Angeles och onekligen har han blivit ett med denna stad på samma sätt som man förknippar Sherlock Holmes med London (trots vissa exkursioner) och kommissarie Maigret med Paris. "Änglarnas stad" står självklart för den amerikanska drömmen (med drömindustrin Hollywood) men Chandler insåg klarsynt att den också står för dess motpol, illusionernas ändstation. Också geografiskt kommer havet emot som slutpunkt på nybyggardrömmen om "the manifest destiny" och expansionen västerut.
Det är i denna de sist och slutligen ganska banala mordfallens värld som Marlowe vandrar där "det verkligen inte är lustigt att en människa mördas men det är lustigt att hon kan bli mördad för så lite".
En ensam man
Marlowes vandring innebär ett möte med många kategorier. Självklart med uppdragsgivarna, klienterna, men också med poliskåren, som ofta misstror honom, och givetvis med skurkar av olika slag. Därutöver förekommer alla dessa förföriska, och ofta falska, "kissemissar". "På tio meters avstånd såg hon ut att vara av verklig klass, på tre meters avstånd såg hon ut som något som var tillagat för att betraktas på tio meters avstånd" (Fönstret, 1942). Men ofta etablerar Marlowe, egentligen en ensam man utan egentliga vänner, många koncilianta, kvicka och smått frivola dialoger med det andra könet. Marlowe, redan själv en medelåldersman, känner djup respekt för en uppdragsgivare som den gamle general Sternwood i Den djupa sömnen men också för en äldre polis som konstapel Jim Patton i Kvinnan i sjön (1943). Marlowe känner rentav sympati för vissa gangstrar som hos Chandler aldrig var stora syndikatbossar utan egentligen ganska patetiska "small-timers".
Filmernas vittnesbörd
Bilden av Philip Marlowe är förvisso också en "bild", präglad av filmen. Alla av Raymond Chandlers romaner förutom Playback är filmade, somliga flera gånger. Först ute var Edward Dmytryk med Mord min älskling (1944) i vilken Dick Powell helt förtjänstfullt tolkade privatdetektiven. Med åren har den ändå hamnat i skuggan av Howard Hawks' Den djupa sömnen (1946), filmen i vilken Humphrey Bogart färgar Marlowe på sitt omisskännliga sätt. Samma år kom Robert Montgomrys intressanta experiment Kvinnan i sjön som följde romanernas berättargrepp i första person men renodlade det genom att introducera en subjektiv kamera. Marlowe, tolkad av regissören själv, syns bara sporadiskt i speglar.
Marlowe glömdes inte bort av 1970-talets "neo-noir" som balanserade mellan moderniseringar och renodlade pastischer. I Robert Altmans Långt farväl (1973) är Elliot Gould en slapp och letargisk Marlowe som framstår som en renodlad anakronism. Han registrerar och reagerar men åstadkommer just ingenting. I Dick Richards' Blodröd natt (Farewell My Lovely, 1975) är Robert Mitchums Marlowe reducerad till en ren myt som rentav överträffar atmosfären i filmerna från 1940-talet.
Intressant nog ansåg Chandler själv att Cary Grant, aktören man förknippar med sofistikerade, eller rentav "screwball", komedier hade varit en idealisk Marlowe. Men han konstaterade också att en intelligent och sensitiv person som Marlowe inte kunde ha fungerat som privatdetektiv. Han är en fiktiv skapelse. Så är det. Men Chandlers balansgång mellan myt och verklighet är enligt mitt förmenande fortfarande oöverträffad i den litterära värld som är detektivromanens.