Mr Ripleys många ansikten
Ingen vill väl heja på skurken, men i Ripleyböckerna har läsaren inget val. Isabella Rothberg läser om en klassresa kantad av brutala mord.
Någonstans på bottnen av det azurblå havet vid San Remo ligger Dickie Greenleafs livlösa kropp.
Båten med blodspåren – det enda beviset på Tom Ripleys fruktansvärda dåd – är undanröjd. Nu gäller det bara att förfalska ett testamente där Dickie lämnar hela sin förmögenhet till vännen Tom och övertyga polis och anhöriga om att Dickie begått självmord.
Sedan kan resan till Grekland och Tom Ripleys nya liv ta vid.
I dag är det främst Patricia Highsmiths första bok om "skurk-hjälten" Tom Ripley, The talented mr Ripley (En man med många talanger) från 1955, som folk känner till. Genom Anthony Minghellas estetiskt utsökta filmatisering gjorde Thomas Phelps Ripley comeback 1999. Den här gången var det Matt Damon som känsligt gestaltade den gåtfulle mannen med det "tråkiga ansiktet" och de osannolika skådespelar- och förfalskartalangerna.
Men där filmen – som visserligen tar andra vändningar än boken – tar slut, börjar egentligen Tom Ripley. Det vill säga den person Tom Ripley alltid velat vara.
Rik, självsäker och bildad. Sådan är Ripley i de fyra följande verken i Highsmiths "Ripliad" (den sista boken utkom 1991). Med andra ord väsensskild från den klumpige, bleke yngling som äntrar Mongibellos stekheta strand och tränger sig på den förmögne playboyen Dickie Greenleaf.
I de senare romanerna mördar Ripley dessutom snarast på rutin, inte affekterat som när han tar livet av Dickie med en åra mitt ute på det öppna havet. Så föregås det första mordet av en krossad dröm – Ripley inser att han och Dickie aldrig kommer att kunna leva det goda livet tillsammans.
Märklig kriminalroman
Patricia Highsmith blev aldrig lika stor i hemlandet USA som i Europa. Delvis beror det på det homosexuella temat i böckerna som var högst kontroversiellt under den inskränkta McCarthy-eran.
Men Ripleyböckerna är också så märkliga, så oerhört djärva i sättet de leker med kriminalromanens regler. Förr eller senare är läsaren nämligen tvungen att acceptera mördaren och psykopaten Ripley, ja, till och med heja på honom.
Läsarens obekväma, ambivalenta relation till huvudpersonen är utan tvekan delikat. Highsmith vägrar ge oss någon annan att hålla på, vi får bara Ripley, en man som till och med fnissar högt när han tänker på de hemska brott han begått.
Ripley och kapitalismen
Den amerikanska drömmens skuggsida – så beskrivs Ripley i Joan Schenkars förträffliga biografi över Patricia Highsmith The talented Miss Highsmith. Ripley är i allra högsta grad nidbilden av en "selfmade man". En fattig föräldralös Bostonkille som gör en klassresa kantad av mord. För Ripley blir klassmarkörerna livsviktiga, och Highsmith, dotter till två illustratörer, beskriver dem med en härlig detaljrikedom. Hon noterar kläder, föremål, manér och preferenser som kännetecknar sociala grupper, skikten som Ripley rör sig mellan. (Highsmiths etniska stereotypier hade jag däremot gärna sluppit.)
Ripley föraktar sin egen klass, de fattiga konstnärerna och artisterna i New York, men också sättet som Dickie och hans överklassvänner använder sina pengar. Ripley är "bättre" på att investera – inte i pråliga juveler eller en skrytsam swimmingpool, utan i resor och konstverk av Magritte, Soutine och van Gogh. (Visst kan han också unna sig ett par Gucciloafers eller en gul silkespyjamas.)
Den "nye" Tom Ripley som gör entré efter bok nummer ett har slagit sig ner i staden Villeperce utanför Fontainebleau i Frankrike, i det underbara slottslika huset Belle Ombre. Tillsammans med sin fru Heloise – rik, vacker och ytlig – lever han ett bekvämt liv. Han fördelar tiden mellan språkstudier, trädgårdsarbete och måleri. Vem skulle inte vilja leva så?
Men det goda livet kräver brott. Ripley är insyltad i företaget Derwatt ab som säljer konstförfalskningar. Den verklige konstnären, Philip Derwatt, är död sedan länge, men det vet bara Ripley och hans kompanjoner. Publiken lever i tron att Derwatt bor isolerad i Mexiko där han fortfarande producerar verk.
Ripley gör också små smutsiga jobb för Reeves Minot (en hälare med karakteristiskt ärr över halva ansiktet, bosatt i en flott lägenhet i Hamburg).
Och då och då måste Ripley – tyvärr – mörda.
Morden blir avbrott i den annars så behagliga vardagen i Belle Ombre. Highsmith beskriver råheterna lugnt och elegant, också de mest mardrömslika situationerna som när Ripley slår ihjäl konstsamlaren Murchinson i sin källare och golvet täcks av blod och rödvin, eller när han ska strypa en mafioso på ett fullsatt tåg (en minnesvärd, nästan komisk scen i filmatiseringen The american friend med Dennis Hopper som Ripley).
Ripley blir en bild av kapitalismen, den resursstarke som hänsynslöst exploaterar för att upprätthålla sitt välstånd. Ett system där bara den starkaste överlever.
Ripley och männen
En båttur på Medelhavet. En romantisk miljö som med ens blir scenografi för ett brutalt brott. Tänkvärt är att Highsmith själv ofta använde mord och död för att beskriva kärlek i sina dagböcker.
Patricia Highsmith (1921–1995) var homosexuell i en tid då det klassades som brott, sjukdom och synd. I romanen The price of salt från 1952 skildrar hon relationen mellan en ung flicka och en mogen kvinna öppet, men under pseudonym. I andra verk är hon subtilare även om det homosexuella alltjämt är närvarande.
Två män, den ene stalkeraktigt fixerad vid den andre, en fixering som rymmer en homoerotisk fantasi. Så sammanfattar Joan Schenkar kärnan i Highsmiths författarskap. Det var oftast män hon skrev om för "Män kan göra saker ... Män kan lämna huset". Kvinnorna i romanerna är för det mesta bimbor.
Homosexualiteten är en nyckel till Ripleyböckerna, också om Highsmith aldrig ville sätta en etikett på Ripleys sexualitet. Plein soleil (Het sol) från 1960 är emellertid en misslyckad filmatisering då den erotiska spänningen mellan Ripley och Dickie har ersatts av ett krystat heterosexuellt motiv. Och Ripleys "tråkiga ansikte" – det är väl så långt man kan komma från vackre Alain Delon!
Från och med den andra boken, Ripley under ground (En man utan samvete), har Ripley ändå underkastat sig heteronormen, gift sig med Heloise som han "vant sig vid". Hon är dessutom lämpligt "amoralisk" och godkänner Ripleys kriminalitet som trots allt finansierar hennes shopping och lyxkryssningar.
Även om Ripley blev grön i ansiktet på bröllopet och impotent under bröllopsnatten, njuter han av partnerskapet med Heloise. "Med en pojke eller en man skulle Tom ha skrattat mer – kanske det var den främsta skillnaden".
Och männen finns alltid med i bilden. Först Bernard Tufts, en man med ett "kristuslikt samvete", som förfalskar tavlor för Derwatt ab:s räkning, men som till slut går under av lögnen. Dessutom kan man säga att Ripley mer eller mindre driver honom till självmord – återigen sker det på en vacker plats, den här gången i Mozarts Salzburg. Ripley förstår sig inte på Bernard, men dras till honom för att han är "ett mysterium". Mysterier gör människor attraktiva och får människor att bli förälskade, resonerar Ripley.
I Ripley's game (En man med onda avsikter) möter vi Jonathan Trevanny, en rammakare med integritet som avskyr kommersialismen (den som Ripley representerar). På grund av en dödlig sjukdom och Ripleys fräcka intriger hamnar han på en brottslig bana och dör slutligen – också det ett slags självmord.
Både Jonathan och Bernard är män med samveten, till skillnad från Ripley. Men självmorden och skuldkänslorna kan också förstås i ljuset av den förbjudna homosexualiteten i Highsmiths egen verklighet. Själv försökte Highsmith "hitta bot" i psykoterapi och böner, men i hennes omgivning fanns flera unga män och kvinnor som tog sina liv på grund av samhällets fördömande attityd.
Öppnast behandlas homosexualiteten i The boy who followed Ripley (Tom Ripley igen!), där den 16-årige pojken Frank söker upp sin idol Tom Ripley. De beger sig på en resa till Västberlin (Underbart beskriven!) där de går på gaybar och Ripley stolt visar upp sin unge vän. Konstellationen påminner starkt om Highsmiths romans med den unga tyska skådespelaren Tabea Blumenschein.
Kopian och originalet
Det Ripleyböckerna gång på gång behandlar är misslyckade medelmåttor som hittar en nisch i förfalskning, i att ta en annan mans identitet och eventuellt göra något ännu bättre av den. Ripley är en misslyckad skådespelare, Bernard Tufts en misslyckad konstnär – Ripley spelar vid ett tillfälle den döde Derwatt för att tysta förfalskningsrykten, medan Bernard målar den döde mannens tavlor.
Överallt i romanerna speglas figurerna i varandra och kan paras ihop i identitetskedjor: Tom–Dickie–Frank eller Tom–Bernard–Jonathan. En identitet uppgår i en annan, kopian i originalet.
I den andra Ripleyboken betvivlar den amerikanske konstsamlaren Thomas Murchison (som Ripley senare mördar) Derwattmålningarnas äkthet. Originalet uppvisar själ och personlighet, hävdar han. Ripley håller envist fast vid att kopian till och med kan vara bättre än förlagan.
Har Ripley själv en personlighet? Eller en själ? Har han flera ansikten, eller inte ett enda?
Highsmith är något intressant på spåret. Kan man egentligen producera en enda verkligt originell tanke? Den västerländska kulturen dyrkar det unika, men tänk om allt i själva verket bara är kopior, repetitioner och speglingar?