Är Wagners operor rasistiska, fascistiska och sexistiska?
Och om man ifrågasätter slutet av Mästersångarna, borde man då inte också ifrågasätta hela Sibelius ”fosterländska” produktion och Runebergs ärkenationalistism?, skriver Kalevi Aho.
Wilhelm Kvist framförde i sin kolumn 18.3 skarp kritik mot Nationaloperans nya storproduktion, Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Han frågar sig hur en så rasistisk, fascistisk och sexistisk opera kan framföras ocensurerad på Nationaloperascenen.
Kvist hade framför allt velat se en förändring i operans huvudperson Hans Sachs slutmonolog. Där slår Sachs fast att även om hela det tyska folket och riket skulle intas av en främmande makt och gå under kommer den tyska konsten att bestå. Innan detta har Sachs sagt att poesin är viktigare än vapensköldar, spjut och svärd.
Jag har ytterst svårt att förstå hur denna monolog kan upplevas som extremnationalistisk. Där pratas ju i första hand om konsten och dess tidlösa relevans. I själva verket är vissa av, till exempel, Verdis operor minst lika nationalistiska och sexistiska.
Och om man ifrågasätter slutet av Mästersångarna, borde man då inte också ifrågasätta hela Sibelius ”fosterländska” produktion? Till exempel Finlandia och, inte minst, Atenarnes sång är minst lika nationalistiska som Sachs slutmonolog. Och borde man i sådana fall inte också förfasa sig över Runebergs ärkenationalistiska Fänrik Ståls sägner?
Vad den wagnerska rasismen beträffar framkommer den sidan hos honom över huvud taget inte i hans operor. Den judiske dirigenten Daniel Barenboim har i olika sammanhang skrivit om Wagners förhållande till judar och det judiska och hittar inte ett endaste exempel på antisemitism i Wagners operor, även om Wagner onekligen hade dylika åsikter. Dessa märks dock inte i operorna och Barenboim har därför även gjort, tyvärr fåfänga, försök att framföra Wagners musik även i Israel.
En rollfigur i Mästersångarna som har ansetts vara en parodi på judar är Sixtus Beckmesser. Denna tolkning är dock tvivelaktig eftersom Beckmesser är Nürnbergs vördade stadsskrivare, en position som en jude vid den tiden inte kunde inneha. Namnet är inte judiskt, hans arior påminner snarare om parodier på italiensk koloratursång än judisk synagogsång och ordet ”judisk” nämns inte en enda gång i librettot.
Liisa-Maija Hautsalo påstår dessutom i sin recension i Turun Sanomat att Mästersångarna är Wagners mest kvinnofientliga opera, ett påstående som träffar helt fel. Naturligtvis måste librettot förstås inom kontexten för en patriarkalisk 1500-talsmiljö, men de kvinnliga huvudpersonerna Eva och Magdalene är självständigt tänkande och intelligenta, attraktiva kvinnor, som många av männen är förälskade i. Vad är det för en kvinnofientlighet? När Pogner lovar bort sin dotter Eva till vinnaren i sångtävlingen rättar Sachs honom och understryker att Eva själv måste få bestämma om hon vill gifta sig med honom eller inte. Eva är med andra ord ingen viljelös handelsvara.
Om vi tänker på exempelvis Ringtetralogin är ju Brünnhilde hela verkets överlägset vettigaste person, medan samtliga män är antingen, som Siegfried, smått enfaldiga eller annars bara halvkriminella i sin törst efter pengar och makt.
Nazisterna tolkade, som bekant, Mästersångarnas budskap utifrån sina egna bevekelsegrunder. Något som Wagner, vilket Kvists kolumn även visar, lider av än i dag. Om Wagners operor anses fascistiska borde rimligtvis delar av Sibelius produktion kunna bli föremål för motsvarande misstanke – Sibelius bevistade i början av 1930-talet tillsammans med hustrun Aino rentav ett av Lapporörelsens möten. Detsamma gäller även bland annat Richard Strauss.
Nationaloperans Mästersångarna i Nürnberg är en mycket lyckad produktion, där regissören Harry Kupfer på ett fruktbart sätt lyfter fram verkets allmängiltiga tematik. Hans Sachs slutmonolog får därtill en extra dimension av scenografin, som i samtliga akter föreställer den i andra världskriget sönderbombade Katharinenkirche i Nürnberg. Tyskland har temporärt upphört att existera, men musiken fortsätter att ljuda över ruinerna.
Kalevi Aho
Tonsättare
Helsingfors
SVAR:
Låt det stå ytterst klart att, i motsats till vissa av mina tidigare kolumner, utgjorde den om Mästersångarna inte någon kritik mot Nationaloperan eller produktionen. Tvärtom vill jag tacka Operan som har satt upp detta magnifika verk efter en alltför lång väntan. Allra minst hade jag önskat att Mästersångarna skulle censureras – Gud förbjude!
Men det hindrar inte mig från att fundera över problematiken i Wagners operor och reflektera över dessa som förmedlare av politiska ideal. Om vi ens lekte med tanken att Wagners konst vore opolitisk eller ”ren” vore det att sticka huvudet i sanden och blunda för innebörden.
Tvärtom borde vi tala mera om innebörden i konsten, om sexismen hos Verdi och nationalismen i Sibelius Finlandia och Atenarnas sång och hos Runeberg. Det betyder inte att konstnärerna behöver åläggas desto större bördor, de har varit barn av sin tid och konstverken bär spår av det som influerat skaparna vid olika tidpunkter.
Och just därför är det så intressant att granska konstverken som historiska fönster, speciellt som de ofta oavsiktligt reflekterar värderingar, ett sätt och ett språk som inte längre känns rumsrent (jfr. Astrid Lindgrens negerkung). Om vi började rensa bland alla tavlor, böcker och filmer som inte är förenliga med västerländska ideal som öppenhet, yttrandefrihet och alla människors lika värde, skulle en stor del hamna på skräphögen samtidigt som vi skulle synda mot våra egna ideal och förgöra vårt arv. Bokbål har vi sett förr.
Librettot skall enligt min mening inte enbart förstås inom ramen för en patriarkalisk 1500-talsmiljö, utan lika mycket inom ramen för en ännu rätt så patriarkalisk 1800-talsmiljö, där Wagners operor aldrig var tänkta som historiska tablåer utan i högsta grad tjänade hans egna syften.
Just därför håller jag fast vid att alla de som okritiskt sväljer krokarna och omfattar ideologierna – alternativt blundar för dem – motverkar en ökad förståelse. Kalevi Ahos reaktion visar närmast att det finns hur mycket som helst som ännu väntar på att behandlas. För en kritiker är det absolut på sin plats att kontextualisera verk och granska deras innebörd i dagsljus, förhoppningsvis lite oftare än en gång på 65 år.
Wilhelm Kvist
Musikredaktör