Impuls: Den heliga tyska konsten
Det är under de sista fem minuterna som fem och en halv timme av "komisk" opera med en till synes oskyldig handling får sin förklaring när vinnaren i en sångtävling ska presenteras och premieras.
Men vad gör Walter von Stolzing, riddaren från Franken, i slutscenen i Wagners Mästersångarna? Han törs förakta mästarna och tackar nej till första priset, som består av en kvinna och ett medlemskap i det hemliga gillet, som har slående likheter med ordar som frimurarna. Efter övertalning och hot om att det kan gå illa för honom, ändrar han snart hållning. Kollektivet har visat sin makt och snart träds guldkedjan runt von Stolzings hals.
Budskapet lyder: Förakta inte mästarna. Du är en sann poet. Respektera tidigare generationers mästare som vårdat den tyska konsten så omsorgsfullt.
Och vidare: Må aldrig representanter för någon främmande makt regera över vårt rike, må aldrig det tyska kungadömet falla under någon annans styre, ty om så sker kommer ingen kung att förstå sitt folk. Det som är tyskt och sant, vilar på tyska mästares axlar. Även om romarriket har rasat samman, skall den heliga tyska konsten kvarstå.
Om man får tro regissören Harry Kupfer har fel saker betonats i historien kring Mästersångarna. Betoningen ligger inte på det tyska som sådant, utan på den heliga konsten. Fastän människorna dör, lever konsten kvar, som Kupfer uttryckte saken i en intervju i Helsingin Sanomat inför premiären på Nationaloperan.
Förvisso handlar Mästersångarna till stor del om konsten och dess väsen, om förhållandet mellan mästaren och gesällen, om vikten av att ge verktygen åt nästa generation och om våndan av att se nästa generation antingen bli bättre eller helt uppfinna hjulet på nytt.
Ända kan jag inte motstå tanken att de här förklaringarna om hur fel saker har betonats och om hur nazisterna missbrukade Wagner låter som bortförklaringar. För hur man än försöker, är det svårt om inte omöjligt att rentvå Wagner. Upphöjningen av den ädla tyska kulturen är pinsamt uppenbar i en opera som Mästersångarna och föraktet för andra folk av "mera ringa värde" påtagligt närvarande i andra operor.
I tider när till och med Astrid Lindgrens barnböcker censureras för att författaren använder ordet "negerkung" (se t.ex. Fredrik Soncks kritiska granskning tidigare i år), kan man fråga sig hur en fascistisk opera som Mästersångarna kan sättas upp på Nationaloperan, ocensurerad.
Kanske kan en Wagneropera ses som en sällsynt problematisk historielektion, för hur underhållande och dramaturgiskt mästerligt uppbyggd den än är, kommer den alltid att vara problematisk och pinsam. På samma sätt som negerkungar och negerkyssar är sjuka punkter i vår historia men ändå delar av vår kultur, är Wagners operor också det med allt vad de innehåller.
Farligare än Wagners ord är ändå alla de som ohämmat och okritiskt hyllar honom, utan att förstå hur rasistiska, fascistiska och sexistiska hans verk är.