Kulturdebatt: Vad är en dagstidning (del 2/3)
Papperstidningen är en mer jämlik plattform än webben, skriver Merete Mazzarella i den andra delen av artikelserien Vad är en dagstidning? där HBL Kultur bett några utomstående skribenter reflektera över dagens finlandssvenska offentlighet, dess utmaningar och möjligheter.
Vad borde dagstidningen vara (i ett finlandssvenskt minoritetssamhälle)?
Vad kan de vara (i ett medielandskap som blivit allt mer digitalt)?
Vad kunde de vara (om vi får drömma)?
Vad måste de vara (då resurserna blivit mindre)?
• Varför är jag – och många i min generation – papperskramare?
För att en dagstidning på papper är kontinuitet och trygghet, när den ramlar in genom brevluckan vet man att världen och samhället består. Tidningslösa dagar är man osäker, rastlös.
Och så är det nostalgin. För mig har det alltid handlat om Husis: som helt liten flicka kröp jag ner i min fars säng för att titta på Ferd’nand, ett par år senare stavade jag mig igenom rubrikerna och klippte ut röstsedlarna för Luciavalet. Ett år i slutet av femtiotalet var det ett tjugotal av klasskamraterna i min engelska internatskola som var med och röstade. Senare var det i Husis jag läste om Bodommord och notkris. Till Husis kontor på Fabriksgatan – jo, Husis hade faktiskt kvarterskontor då – förde jag 1968 först en förlovnings- och sen en vigselannons och både när min far och min mor dog var det först när jag såg deras dödsannons i Husis som jag började förstå att de verkligen var döda.
- Vad: HBL Kultur har bett några utomstående skribenter att i artikelform resonera om (den finlandssvenska) offentligheten och dagstidningens framtid.
- Vem: Artikelserien inleddes den 23 november av Tom Moring. I dag står Merete Mazzarella på tur och om en vecka är det dags för Anu Koivunen.
- Varför: De förändringsprocesser som präglar dagens medielandskap är en viktig kulturfråga. Forskningen visar att finländare ägnar en signifikant del av sin vakna tid åt medier av olika slag. Det finns också en bred konsensus om dagstidningarnas stora sociala, kulturella och politiska betydelse för befolkningen i allmänhet, och den svensktalande minoriteten i synnerhet.
Andra har andra minnen men vi är många för vilka Husis självklart är Tidningen, ett starkt varumärke som vi innerst är lojala mot hur mycket vi än skäller. Om uttrycket ”den man älskar agar man” alls har giltighet i dag så är det i förhållande till Tidningen. Husis har varit ett finlandssvenskt flaggskepp, en rikstidning – även om spridningen i Österbotten ingalunda varit självklar – och vårt ansikte inte bara mot det finska Finland utan också mot Norden. Framför allt rikssvenska politiker och näringslivspampar har läst Husis för att orientera sig i finländska förhållanden och inte alldeles få av dem har tyckt att den är bättre än vi finlandssvenskar själva har för vana att tycka.
• Känslor är viktiga – det vet också varje god marknadsförare och i dag brukar man förstå att utnyttja känslor – men papperskramandet handlar också om annat. Framför allt handlar det om tidningarnas tillgänglighet, om demokrati. Den digitala klyftan är fortfarande ett faktum, det är ingalunda alla människor som rör sig på nätet, enligt en färsk rapport från Magma är det bara en på tre av dem som är över 75 som gör det.
Bland yngre är det ingalunda alla som har en dator som de kan se Studio HBL på, eller som har en surfplatta eller smarttelefon. Den debatt som utlöstes av Konstsamfundets vd Kaj-Gustaf Berghs ledare i Konstsam fördes dels i papperstidningen, dels på HBL.fi, dels på Facebook och blev därmed svår att överblicka. En del uppfattade den tyvärr som en intern angelägenhet för journalister, vi som initierade debatten uppfattade att fokus var på läsarna och på kritiken av aningslösa makthavare. Många av dem som skrev på namnlistan kom aldrig åt att se listan eftersom de inte kom in på HBL.fi.
I själva verket kunde Husis tyckas svika sitt demokratiska uppdrag redan inför senaste presidentval när tidningen beställde en e-postbaserad gallup – en undersökning som sedan redovisades så utförligt i papperstidningen att den mycket väl kan ha påverkat röstningen. Man får hoppas att det handlade om aningslöshet: att man glömde hur många de äldre är och hur flitigt de röstar. Men i hela debatten om medielandskapet finns ett åldersdiskriminerande tonfall. I en artikel i facktidningen Journalisten, Konsulterna i kulisserna, har konsulten Bo-Magnus Salenius sagt: ”Ifall folk skulle vara imponerade av det jobb mediehusen gör i dag skulle läsarprofilen inte ha en tyngd på dem som är 60 år och äldre.”
Det är en mening som låter förstå att de som är äldre än 60 inte är ”folk”. Om Salenius blivit felciterad borde han ha reagerat. Andra borde också ha reagerat – omedelbart. Det är vettlöst av mediehusen att kränka sina trognaste konsumenter – konsumenter som dessutom, med tanke på den snabbt ökande livslängden, kan förbli prenumeranter runt trettio år till. Tom Moring (HBL 23.11) visar gudskelov större respekt: ”Den trogna vuxna publiken finns kvar och behöver sina medier”, skriver han.
Det tål att upprepas: än så länge är papperstidningen mer jämlik än det digitala. Både KSF Media och Konstsamfundet klagar på sjunkande prenumerationstal men borde inte Konstsamfundet i egenskap av allmännyttig förening kunna beakta att tidningen inte bara blir läst av sina prenumeranter utan också finns tillgänglig på bibliotek, i kafferum, på arbetsplatser, i tandläkares och läkares väntrum, på kaféer och vid hotellfrukostar?
Och att den där blir läst också av andra än finlandssvenskar?
• En total övergång till digitalisering förutsätter att man först löser problemet med den digitala klyftan, att alla får dels tillgång till den teknik som behövs för att läsa tidning digitalt och dels handledning i tekniken. Som nättidning måste Husis över huvud taget bli bra mycket mer användarvänlig, det måste bli möjligt att snabbt och behändigt köpa enskilda artiklar. Men också HBL.fi förefaller ha resursproblem, än så länge ser sidan helt enkelt oproffsig ut. En upplevelse för sig var det när notisen om Rautavaara-katastrofen av en slump blivit uppställd så här:
I söndagens frontalkrock mellan en personbil och en buss omkom
en 33-årig kvinna
från Nurmes och
hennes ett-, två- och
sexåriga barn.
Kvinnan misstänks ha
kört mot bussen med
avsikt.
De raka orden – nej, HBL.fi utmärker sig verkligen inte genom språklig finess – fick en helt ny tyngd, de förvandlades rentav till poesi.
Det enda prosaiska var sista raden: ”MTV var först med nyheten.”
• Just för en minoritet är det särskilt viktigt att det finns förutsättningar för ett gemensamt, levande offentligt samtal och jag är ingalunda ensam om att oroa mig för att så snart inte längre är fallet. I artikeln Kritiken blöder (HBL 17.11) skriver Wilhelm Kvist: ”Tiden när dagstidningen var ett torg där man kunde läsa om allt som har hänt på stan eller i landet just nu och vad tidningens kritiker tycker om just den händelsen tycks i allt högre grad vara förbi. I stället ser vi ett paradigmskifte där enskilda texter kan få rätt stor spridning samtidigt som den mest välskrivna recensionen kan gå helt obemärkt förbi – åtminstone i den digitala djungeln.”
Det här gäller i dag ingalunda bara kritiken utan all opinionsjournalistik, ja, också information.
• Vad är då lösningen?
Ja, inte är den att alla KSF-tidningar prånglar ut samma material: till ett levande samtal hör uttryckligen att det finns många röster. Hellre dagar utan tidning än samma material. En gemensam satsning som föreslogs offentligt för många år sen – då av min man Lars Hertzberg – vore däremot ett månadsmagasin som skulle produceras gemensamt av alla våra tidningshus. Här skulle de enskilda tidningarnas läsare få bekanta sig med andra tidningars skribenter – och i bästa fall lockas att läsa mer än en finlandssvensk tidning. Här skulle en allfinlandssvensk debatt kunna föras.
”Den seriösa journalistiska satsning som vi alla vill försvara går till största delen förbi de unga och unga vuxna ... Den journalistik som under sekler omsorgsfullt har vårdats och utvecklats konsumeras i dag av en publik vars medelålder närmar sig 60. Och det är till detta medieutbud huvuddelen av de finlandssvenska medieresurserna fortfarande riktas – både personella och ekonomiska.”Lösningen är inte heller att Husis sviker sitt varumärke som flaggskepp och blir en lokaltidning. Däremot ska vi inte glömma att KSF Media har utmärkta lokaltidningar, bland dem den som två år i rad vunnit pris som landets bästa, Västra Nyland. Västis förstår att ge medborgarna möjlighet att göra sig hörda. Den förmår grundligt och mångsidigt belysa allt från planerings- och miljöfrågor över missförhållanden inom vården till mobbning i skolan. Enligt ett reportage – publicerat i VN den 30 oktober – är den fina placeringen inte minst en följd av omsorgsfull långtidsplanering som enligt nyhetschefen Marina Holmberg innebär ”att redaktionen samfällt tar fram och utvecklar idéer till egna artikelhelheter som man satsar lite mera på”. Här finns dessutom ledarskribenter som utan vidare kan konkurrera med dem man möter i Husis.
Vad vill jag då av Husis, vad kan jag vara utan, vad är bra, vad vill jag ha mer av, vad saknar jag?
Det finns generiskt livsstilsmaterial som nätet är fullt av och som kunde slopas. Däremot är jag en av de få i min generation som saknar magasinet Volt som gav ett urbant livsstilsmaterial en finlandssvensk vinkling och därmed innebar en genuin domänvinst. (Ja, varför funderar vi inte mer på domänvinster i stället för att ständigt tala om domänförluster?) Det gäller att värna om skribenter som når ut bortom det finlandssvenska – som Anna-Lena Laurén – och omistliga är också samhällsreportage av det lyhörda och gedigna slag som Jeanette Björkqvist stått för.
• Möjligen mer otippat skulle jag önska mig en fylligare ekonomibevakning. Svenska Dagbladets ekonomisidor är föredömliga: de är pedagogiska och kan till exempel beakta att det faktiskt finns människor som svävar på målet om de ska förklara vad styrränta är – och de rymmer en hel del human-interest-material i form av intervjuer med, ofta nytillträdda, män och kvinnor på inflytelserika poster i näringslivet.
Husis har nyligen kört en poesiskola, varför inte också en ekonomiskola?
Kulturredaktionen står starkt nu, ändå är det expansion snarare än status quo man drömmer om. Frilansmedarbetarna borde bli fler, ingalunda färre och arvodena högre, inte lägre. Respektabelt betalda frilansuppdrag är en förutsättning för att det ska finnas en återväxt av ungt, välskrivande folk; att inte ha den återväxten vore en domänförlust med oöverskådliga konsekvenser. Jag skulle gärna se att också facklitteratur fick plats – samhälls- och naturvetenskap såväl som humaniora. Disputerande litteraturvetare intervjuas rutinmässigt medan mycken annan finlandssvensk forskning passerar obemärkt. För några år sedan intervjuade jag själv några matematiker för Husis och det var en ögonöppnande upplevelse: för första gången i mitt liv tyckte jag mig ana vad matematik egentligen är.
Hur amatörkultur ska hanteras är en evig fråga, själv menar jag att amatörerna inte kan höra till kulturredaktörernas bevakningsuppdrag. Däremot kunde de kulturaktiva själva få rapportera om olika evenemang.
Och ungdomen?
Det är en tröst att ungdomen enligt Moring faktiskt använder också svenska medier, men har finlandssvenska tidningar alls en chans att nå fram i dag – vare sig på papper eller digitalt? Ack, det vet jag inte, men jag noterar att tidningarna snarare skriver om ungdomar än kommunicerar med dem. Är det otänkbart att det skulle finnas ungdomar som vill komma till tals i tidningarna – till exempel i intervjuer om sina medievanor?
Skribenten är författare, professor emerita och initiativtagare till det öppna brev som tidigare i höst riktades till styrelsen för Konstsamfundet (som äger KSF Media, och HBL) och ifrågasatte ledningens syn på behovet av journalistik.