Kulturdebatt: Vad är en dagstidning? (del 1/3)
HBL bad några skribenter reflektera över dagens finlandssvenska offentlighet, dess utmaningar och möjligheter. I den första delen skriver Tom Moring om hur den seriösa journalistiken ofta går förbi en signifikant del av publiken.
– Skulle någon i dag hitta på att göra en tidning som varje natt trycks på papper och sen bärs ut med händer och fötter till postlådor? Ingen skulle längre börja med något sådant, säger Aamulehtis 34-åriga nyhetschef Kristiina Tolvanen i en intervju som härom veckan sändes på Yle Teema. Om hon skulle starta ett nytt medium skulle det vara enbart digitalt.
Dagens medievärld bygger på traditioner som går mer än 300 år tillbaka i tiden. Norden är tillsammans med Japan världens tidningsrikaste medielandskap. Det postsystem som grundades i Sverige år 1620 och blev tidningsutbärare i liten skala 1645 möjliggjorde ett mediesystem som i sin förlängning ända till i dag har bidragit till en unik demokrati som bygger på offentlighet och det fria ordet. Där hög som låg har haft tillgång till samma information. Och även tillägnat sig den, på unikt jämlika villkor.
Genom två århundraden har det svenska medielandskapet gradvis mejslats fram. Det är en unik framgångshistoria som har lett till att mer än var fjärde dagstidning som ges ut på ett språk i minoritetsställning inom EU ges ut på svenska i Finland. I dag kompletterat av ett helkvälls televisionsutbud, med starkt nordiskt inslag. Radion sänder två svenska kanaler. Alla dessa medier har utbud på internet, som i en ny digital miljö förmedlar den produktion av nyheter, underhållning och vardagsinformation som medierna har byggt upp.
Det är denna tradition vi som arbetar för journalistiken vill försvara. En tradition som i dag hotas från många håll, och som är alldeles för viktig för att låta gå i träda. Samtidigt är den i dagens splittrade medievärld mycket svår att försvara.
Digitaliseringen synliggör bristerna
Många faktorer bidrar till att tidningshusen i Finland just nu står inför ett förändringstryck som tvingar fram radikala omställningar. Fenomenet är inte enbart finlandssvenskt, eller finländskt. Samma utveckling syns i hela västvärlden, och mycket tydligt i de andra nordiska länderna.
Daglig dagstidningsläsning bland trettioåringar i Sverige har enligt en rapport skriven av Ingela Wadbring sjunkit till omkring 40 procent. Av dessa läser en tredjedel tidning bara på webben. En av de stora tidningskoncernerna står vid ruinens brant. Landsortstidningarna hotas av att Aftonbladets webbannonsering öppnas för riktad lokalannonsering, med avsikten att dammsuga lokala marknader på sådana annonser som intresserar den digitalt aktiva publiken. Det är bara en tidsfråga innan de mest framgångsrika finländska kommersiella webbmedierna tar efter.
Men det är inte bara en fråga om nya problem föranledda av digitalisering. Det är snarare så att digitaliseringen synliggör de underliggande skevheter som har präglat det svenska medielandskapet i Finland sedan begynnelsen.
Tack vare stödet från ekonomiskt stabila ägare har en seriös och kostsam finlandssvensk journalistik kunnat upprätthållas. De svenska medierna har också lyckats väl med att hålla greppet om den publik som har vuxit upp i ett traditionellt medielandskap. Men samtidigt har mediemarknaderna utvecklat nya spår som inte har varit kommersiellt framkomliga på svenska i Finland. Marknaden är helt enkelt för liten, både med tanke på annonsörer och betalande publik.
Exemplen är legio. Kvällstidningarnas växande roll. Den kommersiella veckopressen. Reklamtelevisionens och den kommersiella radions frammarsch sedan avregleringen på 1980-talet. Och nu dessa mediers snabba tillväxt på de digitala marknaderna.
Finlandssvenska medier i offside
Resultatet är det förväntade. Samstämmiga uppgifter, ur mediernas egna publikundersökningar, forskning baserad på observation och djupare intervjuer, och diskussioner med unga studenter som inleder samhällsvetenskapliga studier, visar att de svenska medierna i Finland har tappat kontakten till en stor del av den yngre generationen. Den seriösa journalistiska satsning som vi alla vill försvara går till största delen förbi de unga och unga vuxna, som hittar sina egna vägar i den digitala världen.
Tidigare kunde mediecheferna trösta sig med att unga växer upp, blir förnuftiga och kommer tillbaka till fadershuset (sic!). I dag är det inte längre frågan om ungdomar. Fenomenet syns upp i yngre medelåldern. Den journalistik som under sekler omsorgsfullt har vårdats och utvecklats konsumeras i dag av en publik vars medelålder närmar sig 60. Och det är till detta medieutbud huvuddelen av de finlandssvenska medieresurserna fortfarande riktas – både personella och ekonomiska.
Unga använder också svenskt
Undantaget är Extrem, svenska Yles satsning på unga, med radiokanal, webb-tv och community. När våra forskare intervjuar unga i mediebruset är det Extrem som träder fram, vid sidan av aftonbladet.se, expressen.se, de finska kvällstidningarna och reklam-tv-kanalerna, samt en uppsjö utbud som möter dem i kontakter över Facebook, WhatsApp, Instagram, Twitter och andra kompismedier.
Denna observation är högst intressant. För det första visar den att unga i Finland nog använder medieutbud på svenska. De är internationellt bevandrade och intresserade. De rör sig över flera språkgränser, och ledigt mellan svenska, finska och engelska (här en hälsning till de finskhetsivrare som tror att det inte går att lära barn flera språk!)
För det andra blir det klart att finlandssvenska unga använder svenska på sociala medier, och att de även länkar till svenskt medieinnehåll. Här skiljer sig finlandssvenska ungdomar från unga som talar mera isolerade minoritetsspråk. Undersökningar bland unga som talar gaeliska i Skottland och unga som talar samiska på nordkalotten visar en stark tendens att frångå minoritetsspråket i kommunikationen över sociala medier. Så är det inte hos oss.
Finns här något att bygga på? Visst. Men det förutsätter ett nytt sätt att tänka. De institutioner kring vilka finlandssvenskarna har grupperat sig väcker ringa entusiasm bland de unga vi har träffat ("pappas tidning", "mammas radio"). Det är inte via institutionerna eller deras digitaliserade utbud en ny mediegeneration kan nås. Fokus måste vändas 180 grader. För att travestera Kennedys berömda citat från 1961: fråga inte hur de unga kommer till våra medier, utan vad våra medier kan göra för de unga.
Institutionerna behövs
En besvärlig fråga inställer sig: Har det historiskt sett framgångsrika institutionsbygget nått vägs ände? Säkert inte.
Den trogna vuxna publiken finns kvar och behöver sina medier. Den har förmåga att betala och är en konsumentgrupp som intresserar annonsörer. Papperstidningen står inför förändringar men kommer fortsättningsvis att vara en dominerande inkomstkälla. Här finns en resursbas. Och visst skulle mediemiljön i hemmen bli mycket fattigare om de nuvarande medierna plötsligt skulle försvinna.
Institutionerna har också en annan och med tanke på framtiden ännu viktigare roll. Såväl globalt som nationellt satsar mediehus med anor som motsvarar de finlandssvenska starkt på att komma in med nya och intressanta satsningar som skall motsvara tidens krav. Kapplöpningen om positioner inom den sociala medievärlden pågår för fullt, och med stora insatser. Här behövs samlade resurser och expertis. Här behövs nytänk. Och här behövs allierade bland aktiva mediebrukare med förmåga att producera ("prosumers" – med ett nyetablerat begrepp).
Mycket görs
Den finlandssvenska medievärlden står nu mitt i ett uppvaknande. Nya spirande samarbeten inleds mellan tidningshusen, med sikte på att stärka det digitala. Samarbete inom tidningssektorn växer också fram. Inom journalistkåren pågår en intensiv debatt som är ifrågasättande intill självspäkning. Såväl på institutionellt håll som bland professionella mediemänniskor vänder man nu på stenar som aldrig förr. Det är klart att detta förändrar den traditionella journalistiken, som inom utrikesbevakning, inrikesbevakning och feature blir mera strömlinjeformad. Men om detta minskar kostnaderna för traditionella medier kan det ge ökat utrymme för nödvändiga nysatsningar.
Samarbete mellan medierna behövs uttryckligen för att säkra innehållets kvalitet och bredd på ett sätt som inte utelämnar betydande grupper i samhället. Det svenska medierummet är i färd med att förtvina underifrån. Skall journalistikens höga ideal om att tjäna demokrati och en kulturellt vaken informerad allmänhet leva vidare på svenska i Finland kräver det nya sätt att tänka. Konkurrenterna för de svenska medierna i Finland är inte andra svenska medier, de bör ses som allianspartner i strävan att upprätthålla ett täckande och attraktivt utbud på svenska i Finland. Konkurrenterna är nationella och globala.
Även den minerade zonen mellan samhällsfinansierad public service (Yle) och kommersiella medier kan på svenskt håll hanteras, om viljan finns. Det behövs inte formella avtal för detta. Det räcker med att var på sitt håll ser sina styrkeområden och inser hur viktigt det är att gemensamt styra över såväl intellektuella som ekonomiska resurser till landet som icke är. Svenskt. I dag.
Skribenten är professor i journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan
Vad, vem, varför
• Vad: HBL Kultur har bett några utomstående skribenter att i artikelform resonera om (den finlandssvenska) offentligheten och dagstidningens framtid.
• Vem: Artikelserien inleds söndagen 23 november av Tom Moring. Han följs av Merete Mazzarella och Anu Koivunen, med en veckas mellanrum.
• Varför: De förändringsprocesser som präglar dagens medielandskap är en viktig kulturfråga. Forskningen visar att finländare ägnar en signifikant del av sin vakna tid åt medier av olika slag. Det finns också en bred konsensus om dagstidningarnas stora sociala, kulturella och politiska betydelse för befolkningen i allmänhet, och den svensktalande minoriteten i synnerhet.