Kritiken blöder
"När mediebolag som Alma Media väljer att publicera samma recension i alla sina dagstidningar utarmas mångfalden med besked."
Kritiker är både dumma och trångsynta. Kritiker är misslyckade konstnärer, okunniga, oförstående och ovetande, snobbiga och snorkiga. Kritiker borde veta bättre och vara bättre införstådda. Samtidigt är kritikerna konstnärernas bästa vänner, åtminstone vid tiden för nästa bokutgivning, vernissage, konsert eller skivutgivning. Och åtminstone tills recensionen publicerats.
Ovanstående teser eller klyschor är till största delen hämtade ur det anförande som Sibelius-Akademins tidigare rektor Gustav Djupsjöbacka höll vid Kritikerförbundets musikkritikseminarium på Musikhuset härom veckan. Och Djupsjöbacka borde veta vad han talar om i egenskap av före detta kritiker, äkta man till en kritiker och far till en tredje.
Kritiken har alltid varit en het potatis och redan Sibelius påminde om att ingen staty rests till minnet av en kritiker. Det är givetvis sant – även om en av Sibelius främsta kritiker fick ett skivbolag uppkallat efter sig.
Intressant nog har kritiken knappast någonsin varit lika hotad som i dag. För varje seriös dagstidning som dör, dör (minst) en kritiker. Och när mediebolag som Alma Media väljer att publicera samma recension i alla sina dagstidningar utarmas mångfalden med besked.
För den enskilda kritikern kan den här utvecklingen medföra medvind när MIN text får större spridning och en större läsekrets och MITT varumärke blir mera känt. I princip borde läsare i Kajanaland vara glada över att få ta del av en text som en ambitiös journalist i Tammerfors har skrivit. För kritiken som institution och hela det offentliga samtalet är utvecklingen ändå besynnerlig och ett stort steg bakåt.
Ett av de största hoten mot hela kritikinstitutionen är att vi knappt längre har några forum för offentliga samtal. Än så länge finns Helsingin Sanomat, som åtminstone branschfolket i Finland kan hänvisa till som ett offentligt forum, med vad händer när också Hesari tappar sina läsare? Tiden när dagstidningen var ett torg där man kunde läsa om allt som har hänt på stan eller i landet just nu och vad tidningens kritiker tycker om just den händelsen tycks i allt högre grad vara förbi. I stället ser vi ett paradigmskifte där enskilda texter kan få rätt stor spridning samtidigt som den mest välskrivna recensionen kan gå helt obemärkt förbi – åtminstone i den digitala djungeln.
Ironiskt nog har hela kritikinstitutionen av hävd upprätthållits av kommersiella aktörer, trots att verksamheten – att ge oberoende, väl underbyggd information och analys om aktuella fenomen och händelser – åtminstone i någon mån påminner om ett public service-uppdrag. Somliga har kastat fram att Yle kunde bära ett större ansvar för mångfalden av röster antingen genom att recensera mera själv eller samla recensioner från andra medier på samma plats.
Initiativet är i och för sig lovvärt men troligtvis spelar det ingen roll om vi inte har en tillräckligt stor massa kritiska läsare som bryr sig om en tillräcklig mångfald av kritiska röster, helst professionella sådana.
Om mångfalden utarmas förlorar i sista hand konsumenten, det vill säga du och jag.