Veronica Maggio lever dubbelliv
Veronica Maggios framgångskoncept är att sjunga om unga vuxna som aldrig växer upp. För Hbl berättar hon att nittiofem procent av poplåtarna handlar om henne själv.
Man kunde med rätta hävda att titeln på Veronica Maggios nya skiva Handen i fickan fast jag bryr mig både är i det längsta och det otympligaste laget. Men efter tre album vars namn bestått av klatschiga, korta fraser som Vatten och bröd (2006), Och vinnaren är... (2008) samt Satan i gatan (2011) var det dags för något svårare.
– Dessutom kändes det som en snygg bild av någon som står med handen i fickan och är cool fast hjärtat dunkar. Precis så kände även jag när jag gjorde skivan. Jag försökte tänka att jag bara skulle göra ”lite musik” samtidigt som jag förstås inombords kände att ”måtte detta nu bli bra”.
Din förra skiva Satan i gatan blev en enorm framgång. Under första veckan den fanns ute motsvarade den trettio procent av all albumförsäljning i Sverige. Hur stor är pressen att upprepa framgången och samtidigt förnya dig som artist?
– Det där kommer rätt naturligt eftersom jag är en person som i alla lägen rör mig bort från saker. Jag vill till något nytt hela tiden. Men klart att jag känner en press att de som köper skivan inte ska bli besvikna, att de inte känner att grejen vi hade med Satan i gatan plötsligt är borta.
Människan du sjunger om, en ung person med kärleksproblem och storstadsfest för ögonen, kommer livet att se likadant ut för den om tio år?
– Den där rollfiguren är nog jag. Till nittiofem procent handlar låtarna om mig själv. Jag tror att många i min generation fortfarande lever som tonåringar. Det som kännetecknar oss är att vi aldrig växer upp.
Varför?
– Kanske för att det går att fortsätta skjuta upp vuxenlivet lite till. Som förälder till en tvåring lever jag själv i två världar. Jag vill vara en duktig och ansvarsfull nutidsmänniska men märker att jag i andra sammanhang fortfarande beter mig som en tonåring. Jag är mogen på vissa plan men inte på andra, vilket resulterar i ett sorts dubbelliv.
Du blir trots allt äldre. Påverkar det musiken?
– Jag hoppas verkligen det. Det vore supertråkigt om jag bara skrev tonårslåtar hela livet. Jag vill att mitt sätt att se på musik inte förändras, att jag behåller allvaret och viljan att ladda varje låt med energi från mitt riktiga liv. Att jag verkligen menar vad jag sjunger. Om det mattas av hoppas jag att jag förstår att sluta. Jag vill absolut inte börja göra tråkiga låtar på löpande band.
Viljan att komma framåt och nå förändring tycks löpa som en röd tråd genom allt Maggio gör. Hon kallar sig för Sveriges mest otrogna artist. För med varje ny skiva följer även en ny låtskrivarpartner, nu senast musikern Salem Al Fakir.
– Jag trivs i obarmhärtiga miljöer, vilket popbranschen vimlar av. Det är en av orsakerna till att jag byter samarbetspartners så ofta, att jag gillar att inte veta hur det ska gå, att inte sitta säkert.
Däremot är popens lättillgängliga melodier något hon alltid kommer att känna lojalitet inför.
– Bra låtar behöver lager och djup så man inte tröttnar efter tio lyssningar. Popmusik ska inte kännas som plast och socker i öronen. Också fast de flesta av oss inbillar sig att vi lever helt olika liv, består tillvaron mest av upprepning. Därför är det perspektivet som avgör om en sång blir intressant. Ett och samma ögonblick kan i bästa fall bli tio olika låtar utan att det blir tråkigt. Men man måste göra det bra.
Tidigt i karriären var det inte självklart att Maggio skulle skriva och sjunga på svenska.
– I början blev det mest engelska låtar. Men så testade jag att sjunga på svenska och folk gillade det. Eftersom jag är svag för respons fortsatte jag så. Det känns som om jag blir en annan person på svenska, mig själv kanske. Sedan är det ett faktum att musik på svenska går i cykler. Man blir älskad tills någon tycker det låter töntigt. Om ungefär fem år kommer det sannolik en svacka igen.
Vad gör du då?
– Tack och lov behöver man inte alltid hålla på med det som är hippast för tillfället.
Veronica Maggio gästar Svenska Talande Klubben på The Circus i Helsingfors den 18 februari 2014.