Per Sandström: Skilda världar
Musiksverige har de senaste veckorna kretsat kring två artister: skivaktuella och etablerade Veronica Maggio och det nya hiphop-undret Linda Pira. Två skilda representanter för dagens Stockholm, där den ena krossar barriärer, medan den andra ensam står och tittar på.
Veronica Maggio har de senaste åren troget levererat hit på hit. Hon har varit den svala, coola, inflyttade storstadstjejen, och representerar därigenom innerstadens fester och hjärtesorg. Lika snyggt paketerad som hennes låtar har också hon varit. I sin senaste video Sergels torg gör hon ingen besviken. Där finns det mesta: festen, ensamheten och de senaste modeattributen. Med magtröjan, runda solglasögon och den obligatoriska jeansjackan med tryck på vandrar hon runt som den melankoliska stilikon hon varit sedan genombrottet 2006 och sjunger som alltid drömlätt ”Jag stryker bort en ensam tår”.
På många sätt finns Maggios motsats i Linda Pira som nu skildras i en dokumentärserie på SVT Play. Linda Pira levererade årets svenska sommarplåga Bang Bang/Bäng Bäng. Hos Pira kan du höra det övriga Stockholm som aldrig ryms i Maggios version av staden. Piras stad är ett självsäkert gäng av brudar som tar för sig. Festen är inte ett ensamt subjekt utan en kollektiv massa. I videon andas kläderna hiphop och Linda Pira inleder med orden ”eyo hipsters leker att de känner mig, right?” Tillsammans med fyra tjejer far hon genom Stockholms ytterområden beväpnade med pistoler och respekt, Pira rappar ”jag är inte som de andra gussarna i din terräng”.
Patriarkala strukturer är vanliga i musikvärlden, och än mer i hiphopen än i popens dito. Ända sedan The Latin Kings i början av 90-talet satte svensk hiphop på kartan så har de kvinnliga hiphoparna levt ett undanskymt liv. Skivbolagens försök att etablera en hiphop-drottning som kunnat rymmas på tronen med Petter, Ken Ring och Timbuktu kan räknas på handens fingrar, och samtliga försök som gjorts har floppat. Säkerligen har producenten Salla Salazar rätt när han i dokumentärserien om Linda Pira säger att Redline Records länge har letat efter en kvinnlig rappare, men att det är svårt eftersom det mest är killar som gör det. Detta är givetvis trist då hiphopen i dag på många sätt kan beskrivas som den mest relevanta och upplysta populärmusiken, vars berättelser ofta bidrar till ett vidare samhällsperspektiv.
Det är också här som det går att se en klar skillnad i betydelsen som Veronica Maggio och Linda Pira har för sin samtid. Snygga tjejer som sjunger om hjärtesorg och storstadsfest är inget nytt fenomen, medan thaiboxande uppercuts som kan leverera en historia från Hässelby är en bristvara. Maggio har förvisso sedan Satan i gatan 2011 placerat sig som en av Sveriges främsta artister, men hon kämpar i en tuff terräng. Banbrytande har hon aldrig varit. Därför blir konsekvensen att Piras avtryck mycket väl kan jämna Maggios innerstad vid marken.
Per Sandström är journalist på stipendium i Helsingfors.