”Bra att hushålla med äckligheterna”
Violinisten Manfred Gräsbeck valde att studera samtliga obligatoriska verk i Sibelius-violintävlingen från 1965 till 2010. – De är diaboliskt svåra!, säger han och spelar igenom dem lekande lätt.
Se avsnitten i Manfred Gräsbecks violinskola här
Följ Sibelius-violintävingen i realtid här
Ursprungligen hade violinisten Manfred Gräsbeck tänkt studera Paganinis violinteknik eller något motsvarande, men handledaren tyckte att han kunde behandla något mer rafflande. Alltså kom Gräsbeck i sin licentiatavhandling från i år att studera samtliga obligatoriska verk i Sibelius-violintävlingen åren 1965–2010.
Gräsbeck kan kanske upplevas som en gårdagens stjärna, men hans gedigna erfarenhet av snart fyrtio år i operadiket, upplevelserna av tre tävlingar 1975, 1980 och 1985 och hans obestridliga sakkunskap om verken i Sibeliustävlingens historia ger ett utmärkt perspektiv för att kommentera tidigare års och göra en snabbutvärdering av årets verk lagom inför årets tävling som inleds på måndag.
Han gör ingen hemlighet av sin konservativa smak och att han själv föredragit de mera traditionella styckena som skrevs av Aulis Sallinen, Einar Englund och Einojuhani Rautavaara framom de nyare.
– Sallinens, Englunds och Rautavaaras stycken är pedagogiskt värdefulla. De är krävande, men blickar både bakåt och framåt, och inte enbart framåt som de nyare styckena, säger Gräsbeck som talar om de senare i första hand som ”forskningsmaterial”.
Diaboliskt svåra
Man kan alltså undra vad som utmärkt de obligatoriska styckena. Speciellt på senare år har de alla varit mäkta svåra. Kanske har man velat utveckla violinkonsten, men ofta har främsta syftet varit att testa den tävlandes förmåga att anamma nytt material.
– De övriga verken kan den tävlande öva på i två tre år. Det nya stycket sänds till dem två månader innan.
Tävlingens kanske svåraste stycke genom tiderna har enligt Gräsbeck varit Petri Hiidenkaris Hommage à C.D. som skrevs inför tävlingen 1985.
– Solostämman i sig är kanske inte svårare än Jouni Kaipainens, Tapio Nevanlinnas eller Esa-Pekka Salonens, men jag minns hur en inte kunde gå upp på scenen på grund av rampfeber.
- Yrke: Violinist.
- Ålder: 60 år.
- Jobbar som: Konsertmästare vid Nationaloperan.
- Koppling till Sibelius-violintävlingen: Deltog 1975, 1980 och 1985. Skrev sin licentiatavhandling om de obligatoriska verken i violintävlingen 1965–2010.
Ett intressant drag har varit att flera av tidigare års stycken senare har etablerat sig på repertoaren – undantaget må vara Hiidenkari.
– Det speciella med Hiidenkari är att han använde sig av en massa instruktioner med franska ord som inte hittas i någon ordbok, till exempel en effleurent, som jag försökt tänka på som fruktbärande med vackra blommor, blomstrande flageoletter eller flöjttoner i en blomstrande trädgård, något lite syndigt.
I Kaija Saariahos Tocar som hördes i förra violintävlingen 2010 används en teknik som Gräsbeck har kallat den saariahoska trillen, som också finns i hennes operor.
– Det är en symbios mellan en flageolett och trill, och en teknik som jag inte stött på hos någon annan.
Tre alternativ i år
I år är de obligatoriska verken hela tre, det vill säga alla de som prisades i violinkategorin i årets Sibelius-kompositionstävling. Totalt inkom 639 bidrag i tre kategorier.
Om det vinnande bidraget, sydkoreanen Huyn-jun Parks Another Candenza säger han att namnet låter tilltalande, sympatiskt, attraktivt. Han läser igenom instruktionerna och bekantar sig med fjorton spelsätt som finns listade på ett skilt notblad i början. Här finns två olika typer av glissandi, vänsterhandspizzicato, långa fermater, korta fermater, vibrerande strängar och kvarttonssteg, men inget vållar några större problem.
- 1965: Aulis Sallinen: Cadenza
- 1970: Einojuhani Rautavaara: Dithyrambos
- 1975: Einojuhani Rautavaara: Variétude
- 1980: Einar Englund: Arioso interrotto
- 1985: Petri Hiidenkari: Hommage à C.D.
- 1990: Jouni Kaipainen: L'anello di Aurora
- 1995: Tapio Nevanlinna: Yli kirkkaan
- 2000: Jaakko Kuusisto: Loisto
- 2005: Esa-Pekka Salonen: Lachen verlernt
- 2010: Kaija Saariaho: Tocar
- 2015: Huyn-jun Park: Another Candenza; Francisco del Pino: Jardín de lágrimas; Junghoon Nam: Taste for the Arts.
Gräsbeck spelar igenom stycket och associerar fritt till asiatiska risfält och sojadunkar, men utvecklar så småningom ett intressant resonemang om övning.
– Någon sade att skillnaden, till exempel när man spelar i kvartett, är jättestor mellan första och andra genomspelningen. Sen tar det hundratals repetitioner för att få det att låta 0,5 procent bättre. Inför en tävling vevar man igenom ett stycke kanske tvåtusen, tiotusen eller tolvtusen gånger. Avgörande är då att man på riktigt lyckas få det att låta bättre, så att också damerna på bakersta raden hör en skillnad. Vi musiker, vi är ju tolkare, vi ska hämta något till musiken, vi ska själva ha en idé och kunna presentera den på något sätt!
Absolut tystnad
I argentinaren Francisco del Pinos Jardín de lágrimas (Trädgård av tårar) fastnar Gräsbecks öga på crescendon från absolut tystnad eller till absolut tystnad, och en spelteknik som betecknats som gettato, som påminner om ricochet, men är våldsammare.
– I stället för att kasta smörgås med småstenar är det som att kasta stenar som kunde krossa fartyg.
Sydkoreanen Junghoon Nams Taste for the Arts är det mest klassiska av årets stycken, med mest konventionella speltekniker.
– Det svåraste här är kanske att skapa någon slags linje, men här tycks till och med finnas ett tema som återkommer. Det är nog bra att hushålla med äckligheterna.
Ferras en favorit
I finalen spelar samtliga tävlande en valbar violinkonsert och Sibelius violinkonsert. Gräsbecks favorittolkning av Sibeliuskonserten var hans egen lärares, Christian Ferras’ som spelade in konserten med Berlinfilharmonikerna och Herbert von Karajan 1965.
– Då var han på toppen av sin karriär, och även om Sibelius kanske skulle vända sig i sin grav, uppskattar jag hans tolkning. Ferras’ violin kunde överrösta en hel orkester, ändå hade han en mjukhet och smidighet vid sidan om råkraft. Sibeliuskonserten är idiomatiskt skriven, mycket violinistisk och avslöjande för violinistens personlighet. Om man har några brister avslöjas de nog.
Följ Manfreds violinskola!
• Sibelius-violintävlingen börjar på måndag och pågår till den 3.12. Hela nästa vecka utkämpas tävlingen på Konservatoriet i Gräsviken, finalen avgörs på Musikhuset 1-3.12.
• Manfreds violinskola publiceras under tävlingens gång på HBL.fi. I serien går Manfred Gräsbeck igenom tekniska finesser i Sibeliustävlingens verk med ljud och bild. HBL visar också videoklipp från tävlingsplatsen på HBL.fi.
• Yle sänder hela Sibelius-violintävlingen på nätet. Kvaltävlingarna summeras i Yle Radio 1 varje kväll kl. 22.05. Finalen sänds direkt i Yle Teema och Yle Radio 1.
• 45 violinister klarade sig genom förhandsgallringen till tävlingen, bland dem fyra finländare, Sara Etelävuori, Pekko Pulakka, Kasmir Uusitupa och Juho Valtonen. Första priset är 25 000 euro.