Jumppanen öppnar upp en svartvit värld
Unga pianister, negligerade jubilarer, större öppenhet. Dessa har varit några av ledorden för Paavali Jumppanen som planerat pianoveckan i Esbo.
När pianoveckan i Esbo ordnas med Paavali Jumppanen som ny konstnärlig ledare har festivalen vuxit ganska ordentligt.
Man breder ut sig över en längre tidsperiod än tidigare och involverar flera aktörer, såväl unga som gamla pianister, erfarna såväl som elever. Speciellt viktiga har de fyra stora musikinstituten i Esbo blivit.
– Våra musikinstitut är vid sidan om grundskolan något som intresserar folk utomlands. Folk berömmer oss för det system som systematiskt byggts upp sedan sextiotalet och som utgjort en grogrund för såväl proffsmusiker som musikälskare.
Jumppanens vurm för musikinstituten kan förstås mot bakgrund av att han själv jobbar som lärare vid Espoon musiikkiopisto och själv är en produkt av musikinstitutundervisningen.
– Jag började som femåring med att delta i suzukiklasser vid EMO och fortsatte som elev tills jag blev antagen till Sibelius-Akademin som 18-åring. Jag har gått den långa vägen och vet vad den går ut på.
Musikinstituteleverna kommer att ha en synlig plats på pianoveckan i Esbo bland annat genom den första Tapiolapianotävlingen i Hagalund där sextio ungdomar tävlar från måndag till onsdag. Dessutom spelar 44 unga pianister under de två maratonkonserterna som fokuserar på Sibelius i dag och på fredag.
Jumppanen sticker inte under stol med att satsningen på musikinstituten varit ett sätt att befästa pianofestivalens position bland Esboborna, för med barnen följer naturligtvis föräldrarna, släktingar, kompisar, bekanta.
– Jag besökte varje musikinstitut och frågade vad vi kan göra för dem. Därför härstammar flera av idéerna från musikinstituten själva, även om jag självfallet svarar för helheten. Det fina är att här nu finns ett forum också för alla dem som inte siktar på att bli proffsmusiker.
Sidsteppad Boulez
Vad gäller den övriga repertoaren fokuserar pianoveckan i år på dels Sibelius, dels Pierre Boulez, två tonsättare som av Jumppanen beskrivs som ”osannolika val”.
Hur menar du?
– När man i allmänhet talar om pianotonsättare nämns ofta Chopin, Liszt, Brahms, Bartók, Mozart, Beethoven och kanske Haydn. Men Sibelius var ju en mycket produktiv pianokompositör. Och Boulez har en handfull verk som blivit något av avantgardistiska milstolpar. Boulez andra sonat är en 1900-talsmotsvaringhet till Hammerklavier! Om Boulez i början skapade sig ett rykte som en enfant terrible, blev han snart, vid sidan av Stockhausen, en galjonsfigur för hela den efterkrigstida musikaliska avantgardismen.
Jumppanen menar att Boulez är värd att lyftas fram inte minst för att hans pågående 90-årsjubileum, åtminstone i Finland, haft en rejält undanskymd position i förhållande till Sibeliusjubileet. Jumppanens kraftiga passion kan också förklaras mot bakgrund av att han själv samarbetat med Boulez och spelat flera av hans verk. När Jumppanen spelade in Boulez sonater för Deutsche Grammophon för tio år sedan var det en stor grej att han som första finländare engagerades att spela in för bolaget.
På PianoEsbo hörs ändå inte Jumppanens tolkningar. Däremot framförs hela Boulez soloproduktion med Pierre-Laurent Aimard och Tamara Stefanovich på tisdag. Dessutom framförs ett av Boulez största verk, Sur Incises, för tre pianon, tre slagverkare och tre harpor på lördag.
– Det här är inte första gången Sur Incises spelas, Avanti gjorde stycket med Susanna Mälkki för tio år sedan, men det är ändå en stor grej. Det är ett logistiskt krävande stycke att förverkliga, oerhört svårt att spela och kräver en festivalaktig kraftansträngning. Dessutom är det notoriskt svårdirigerat, för ändamålet behövs en specialist som Jeffrey Means som flygs in från Boston.
Mission: Nå ut
En uttalad målsättning för Paavali Jumppanen har varit att lyfta fram pianomusiken i dess olika former, alltså inte bara solopianomusik utan också symfonisk musik av pianisttonsättare (som under RSO:s konsert i onsdags) eller musik för piano och andra instrument, till exempel Béla Bartóks sonat för två pianon och två slagverkare.
Förstår jag rätt att du vill motverka ghettoiseringen av pianister? Eller är ghetto ett dåligt ord?
– Ghetto är ett utmärkt ord och beskriver bra hur pianister ibland arbetar i slutna cirklar. Dessa cirklar är inte enbart av ondo, till exempel när man vill värna om recitalkulturen eller klassikernas position. Allt det här är bra. Ändå tror jag på den finländska idén om att blanda olika former av musik, för att låta musiken diskutera med skaparna och utövarna. Ju fylligare och intressantare ett recitalprogram är, desto starkare tror jag kulturen lever kvar.
En av recitalkulturens fanbärare på årets festival är norrmannen Leif Ove Andsnes, som spelar på avslutningskonserten på Nationaloperan den 25 oktober.
– Leif Ove uppträdde också på den allra första pianoveckan 1991, då som 17-åring med tre Chopinsonater på programmet som en Rising Star. Det är egentligen inte min förtjänst att han uppträder i Helsingfors, man smidde planerna redan innan jag vidtalades, men att Andsnes uppträder hade jag självfallet ingenting emot.
Gothóni lämnade återbud
• Pianoveckan i Esbo inleddes i veckan med RSO:s konsert med Jeremy Denk. De egentliga klaverkonserterna inleds på söndag med ett Sibeliusmaraton kl. 13 och Guillermo Brachettas cembalokonsert kl. 18, bägge i Sellosalen.
• I fredags meddelades att Ralf Gothóni har lämnat återbud inför recitalen i Esbo kulturcentrum i morgon. I hans ställe uppträder Antti Siirala och Eero Heinonen.
• Jumppanen spelar själv bland annat under Tapiola sinfoniettas konsert på fredag och Sibelius meets Boulez-konserten på lördag. Bland de uppträdande märks också Tuija Hakkila och Antti Hotti, Natasja Kudritskaja, Martin Malmgren, Risto-Matti Marin och Emil Holmström.
Artikeln har rättats. Måndagens konsert är i Tapiosalen i Esbo kulturcentrum, inte Tempelplatsens kyrka.