Gro Dahle: "Ingenting varar för evigt. Kanske."

Klockan 23.00 slår Gro Dahle ner i hotellobbyn i Lillehammer som en ljusraket, rödklädd och med grå spretiga flätor. Hon har kört bil från Sverige, skall följande dag uppträda på litteraturfestivalen och så genast köra vidare till Oslo. Men hos Dahle syns inte ett spår av vare sig trötthet eller stress.

– Så gøy! ropar hon och brer ut sina bilderböcker på bordet. Det är som bilderboksförfattare hon numera är mest känd på svenska.

Men först talar vi om hennes poesi – samlingen Hundra tusen timer (1996) som i fjol utkom i på svenska.

Grymma rader om att lösgöra sig: ”Min mor är en sax. Hon klipper i mig när hon / går förbi. Luktar på min jacka, undersöker / mina smutsiga kläder, letar i mina fickor...” eller ”Ormar växer upp ur marken där min mor / går. Hon äter sig in i mitt huvud genom mina / ögon. Suger ut mina tankar med sugrör. / Jag tiger med dubbel tunga (...)”

Det egna moderskapets omnipotenseufori: ”Jag klär på mig mitt barn. En brynja. En / rustning. En sköld av dotter. Håller henne / framför mig i famnen. Min famn är en tron. / Folket jublar.”

Jag älskade din diktsamling när jag läste den på 90-talet, när mina barn var små. Och nu när jag läser den färska svenska översättningen känns den lika hemsk och underbar, med andra betoningar.

– Det handlar lika mycket om att slita sig loss som det handlar om kärlek. Alla kärlekar och alla lösgöranden vi måste förhålla oss till – våra föräldrar, våra barn, våra älskade, kanske våra vänner. Diktjaget sliter sig loss från sin mor, får barn, barnet sliter sig loss och hon måste slita sig från barnet, och så vidare.

– Ingenting varar för evigt. Kanske.

Du skriver: ”Jag har dagen på tungan. Marken är kroppens/ ankare. Kroppen tankens ankare. / Tanken alla / de andra dagarnas ankare.”

– Det sker förändring, utveckling, saker händer, och så på slutet har hon hittat tillbaka till mor sin och dottern sin – hon ger sin mor månen och dottern jorden. Men solen behåller hon själv. Så står hon till slut allena och finner sig själv, fyller själv sitt liv.
Dina bilderböcker handlar om döden, våldsamma föräldrar, deprimerade mammor. Ämnen som de svenska barnboksförlagen hade så svårt att hantera att de här böckerna i Sverige utkommer på förlaget Daidalos som annars specialiserat sig på filosofisk litteratur.

– Jag ser inte på de här böckerna som barnböcker. Bilderboken sorterar inte under barnlitteratur utan den är ett eget medium, genuint, självständigt, som talar med två eller tre eller flera stämmor, både till vuxna och till barn, kanske ungdom, alla åldrar.

När jag läste den senaste, Akvarium, slogs jag av hur nära poesin sagan är, i det täta språket, symboliken och så vidare. Och samspelet med Svein Nyhus’ bilder, deras glidning mellan realistiska och surrealistiska nivåer.

– För mig är bilderboken en kombination av poesi och teater. Jag ser på bokuppslaget som på en scenografi med skådespelare, dekor, ljussättning. Man betraktar ett uppslag, vänder blad – och så oj! en ny scen, och en ny scen...

– Det Barbara Bader kallar för ”the drama of the turning page” är drivkraften. Varje uppslag måste driva fram handlingen – det är teatern. Och samtidigt finns där det poetiska språket som ger rum för olika läsningar hos olika läsare. Barn läser det som är sagan, berättelsen, handlingsplanet – den vuxna går in i bilderna, också de språkliga bilderna, och ser att det finns undertexter, metaforer för andra ting, en helt annan upplevelse.

– Jag vill ha med en dimension som är psykologisk, relationsmässig, sociologisk, etisk, existentiell, identitetsmässig – vad sker med en identitet om man inte har en förälder som tar hand om en eller vad sker med identiteten om man bevittnar eller utsätts för våld?

I Akvarium bor flickan Moa med en mamma som är en fisk i ett akvarium. Det är förfärligt och hjärtskärande, Moa älskar sin fina mamma men  ibland vill hon nog dunka och vippa på akvariet ”så moren ska lägga merke till henne” och inte bara simma runt, runt med tom blick.

– Det finns en konkret bakgrundshistoria. En granne kom och knackade på en dag. Han skulle flytta till Thailand med sin hustru och sin fyraåriga son, och frågade om jag hade någon bilderbok jag ville ge åt sonen. Det hade jag, så jag hämtade några, och sa att jag gärna signerade dem och till vem skulle jag dedicera dem, ”vad heter pojken?” Mannen sa ”Jamen vad heter min pojke? Vad heter han?” Plötsligt insåg jag att han var så full att han inte kom ihåg vad hans son heter! Så börjar han gråta för han förstod att det här var väldigt dramatiskt, och så skrev jag bara ”till världens finaste pojke, hälsningar Gro”. Där stod pappan och gapade som en guldfisk. Jag tänkte ok, pojken har en pappa som är en fisk.

– Man kan tolka det som omsorgssvikt, depression, ångest – psykiatriskt eller som följd av missbruk – ett barn som inte har en förälder som tar vara på henne, det står fritt att tolka.

Sinna mann, på svenska Den arge, handlar om en våldsamt aggressiv förälder. Varifrån kommer den historien?

– Den skrev jag på uppdrag av familjerådgivaren Øivind Aschjem som behövde en bok för att kunna få i gång samtalet i familjer där det fanns våld - män som slog, kvinnor som slog, våld i parförhållandet eller våld mot barnen. Han ville ha något helt specifikt, som gick konkret inpå våldssituationer i hemmet och hur man kan arbeta med dem.

Sagoelementet i den grymma boken är att självaste kungen ingriper mot den arge.

– Aschjem ledde en terapigrupp med 6–12-åringar där temat var ”vi måste berätta för någon”. De stora duktiga barnen föreslog läraren, hälsosystern, polisen, barnskyddet, grannen, mormor och så vidare. Men den minsta sa: ”Kan vi inte skriva ett brev till kungen?”. De stora barnen tyckte det var dumt, men Aschjem sa: ”Ja, det gör vi”. Så skrev de sina historier i brev till kungen, vad de hade upplevt hemma och vad de varit rädda för. Kung Harald svarade, de blev bjudna till slottet och kungen var förberedd, han sa till varje barn: ”Det är inte ditt fel, bra att du berättar!” så blev det en del av terapin.

– Det flyttade jag in i boken, det är kungen som kommer och ingriper. Kungen gör det konkret och fantastiskt på samma gång. I Norge har vi en stark relation till folksagorna. Alla barn känner sagan om Askeladden – den lille hjälten – trollet och kungen.

Du arbetar sedan många år också som skrivarlärare i olika sammanhang. Är det människor med författarambitioner du undervisar?

– Nej, inte alls bara människor med den ambitionsnivån. Jag har haft kurser för psykiskt utvecklingshämmade som ska försöka finna ett språk, fast de nästan inte kan prata. Det handlar om att finna ord för känslor och tillstånd och visa att de är viktiga. Jag har haft skrivarkurs för kvinnor över 80 som drabbats av stroke för att de ska få tillbaka något av minne och rörlighet. Det är oerhört spännande men kräver en kapacitet som ofta inte finns inom sjukvården. Språket aktiverar många områden i hjärnan och kan vara med och rehabilitera nervbanorna, det skapar genvägar och stigar och broar i hjärnan där infarkten gått fram som ett stort jordskred.

GRO DAHLE

Född 1962 i Oslo.
Debuterade 1987 med diktsamlingen Audiens.
Gift med illustratören Svein Nyhus.
Dramatik, dikter, essäer, bilderböcker, läroböcker. På svenska finns bland annat romanen Pälsjägarliv (Zelos, 1995) och diktsamlingen Hundra tusen timmar, övers. Stewe Claeson (10-tal, 2014).
Bilderböcker, de flesta illustrerade av maken Svein Nyhus: Djävulstanden, Snäll, Den arge, Roy, God natt, natt, Mammas hår, Kriget, samtliga utgivna av Daidalos.
Har arbetat i flera decennier som skrivarlärare, bland annat vid Göteborgs universitet och konstskola.