Ett rafflande maktövertagande på kulturens slagfält
HBL publicerar ett utdrag ur kapitlet "1979" i Ebba Witt-Brattströms nya bok Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur, som hon talar om i intervjun med Martina Moliis-Mellberg i söndagens Hbl. Hur kom det sig att det litterära 70-talet, i synnerhet kvinnornas, kom att sänkas i "skammens djuphav" i den svenska litteraturhistorieskrivningen? Witt-Brattström beskriver ett maktövertagande, där ung manlig arrogans tycktes segra över alla försök till feministisk tematisering av kön och makt.
Enkelt uttryckt drog många manliga kulturaktörer på tröskeln till åttiotalet i gång en kampanj för att försluta det litterära sjuttiotalet. Som en historisk parentes skulle decenniet med sin stå-i-bredd-vision sänkas i skammens djuphav. Rättning i leden gällde. Svenska Dagbladet gick med stor iver in för att uppvärdera den intellektuelle kulturman som tystats av sjuttiotalets likriktning (enligt Sven Delblanc): "Den frie litteratören, garanten för en fri debatt, ansvarig för ingen, kritisk mot alla lojaliteter, med anor från Diderot och Voltaire, var finns han numera?" (5.8.1980) Den tendentiösa svartmålningen av decenniet lyckades över hövan och gled motståndslöst in i handböckerna. Som Ann Steiner noterat har historieskrivningen varit "förvånansvärt hård i sin dom": "Det finns ett grått dis över många bilder, och beskrivningarna över decenniet utgår ofta från att något var fel eller att det var en tråkig och ointressant period." I standardverket Den svenska litteraturen föreslog Peter Luthersson som sagt att sjuttiotalet skulle betecknas som "ett interregnum", det vill säga en ledarlös period mellan det språkexperimentella sextiotalet och det postmoderna åttiotalet.
Berättelsen om hur maktövertagandet på kulturens (slag)fält gick till är rafflande och i allra högsta grad genuskodad, därtill ofta laddad med en aggressiv, ungmanlig arrogans. Det var KRIS, vitsigt uttryckt. Den lilla kulturtidskriften blev högkvarter för ett specialkommando som med en kanonad av tunga manliga teoretiker (Derrida, Barthes, Adorno, Lacan, Blanchot) föreskrev formmedvetenhet och språkfilosofisk stringens framför innehåll i litteraturen. Ett fälttåg inleddes mot föreställningen att mänsklig erfarenhet kunde förmedlas litterärt. Ty att skriva är en "särskild akt" och inget en författare får göra "därför att hon har något att säga", "därför att hon har vissa erfarenheter", "därför att hon har ett visst budskap", skrev Anders Olsson strängt med pratets (kvinno)litteratur i åtanke (1980:2). I stället för att "tala i egen sak", skulle författaren nu underordna sig Skriften, det nya finordet för Verkligt Stor Litteratur. Där skulle berättaren enligt Horace Engdahl endast vara "en egenskap hos texten" (1980:1).
I efterhand ter det sig solklart att målet inte bara var en elitistisk litteratursyn. Lika viktigt var att befria litteraturen (och teorin) från varje ansats till feministisk tematisering av kön. I den nya ideologin har varken modershjärtats eller den arbetande, älskande, drömmande och begärande kvinnans skrift den blekaste chans. Tänk Rapport från en skurhink, Du, människa?, Århundradets kärlekssaga, Det mest förbjudna eller Maken: de är alla skräckexempel på litteratur som enligt Engdahl "låter sig hypnotiseras av privata ursprung och försöker framställa sig som oskuldsfull och genomskinlig avbildning av erfarenhet" (1980:2). Läsarna skickas på omskolning för att, med Engdahls pregnanta formulering, "lära sig läsa text och inte litterära protokoll" (1980:1). "Kort sagt: man hade fått nog av den litteratur som berättade historier som aldrig tidigare berättats för någon, på ett språk som alla talar", skriver Anna Klara Bojö som forskar på åttiotalets omförhandling av det litterära samtalet mot en mer elitistisk och kvinnoexkluderande, föregivet språkundersökande estetik. Hon kallar det en "negativ poetik" som bara "kan identifiera sig genom att upprätta en gräns mot det icke önskvärda", den "utskällda bekännelselitteraturen".
"Denna kvinnligt märkta och politiskt feministiska litteratur, som sades bygga på en naiv tro på författarens förmåga att kunna uttrycka sig själv, menade man var 'språkligt och estetiskt omedveten', och sakta men säkert kom (myten om) bekännelselitteraturen att utgöra själva sinnebilden för allt det som var dåligt i den svenska litterära samtiden."
Det anmärkningsvärda är inte att en liten sekt teoristinna unghannar i katakomberna tänker, känner eller skriver dylikt, utan att de omgående låter sig rekryteras för att propagera för den nya doxan i dagspressen. Men som sociologerna Donald Broady och Mikael Palme visar i artikeln "Inträdet" kan mångt och mycket i vad som kom att kallas för "den postmoderna vändningen" förklaras som ett utslag av smart karriärplanering. Med deras Bourdieuinfluerade terminologi investerade "pretendenterna" (Mats Gellerfelt, Horace Engdahl, Anders Olsson och Stig Larsson) allt de kunde skrapa ihop av "kulturellt kapital" i hopp om att erövra en central position på det litterära fältet. Väl där förvaltar de sina aktier så att de ska stiga. Det förklarar varför exempelvis Engdahl 1982, nu som kritiker på Dagens Nyheter, håller fast vid KRIS-diktatet att det bakom Texten endast kan finnas "en mask eller en maskin" (27.5.1982).
Påståendet leder till en sågning av antologin Självdeklaration med undertiteln "24 nyare författare i egen sak". Dagens författare tas i örat för att de inbillar sig att författaren kan uttrycka sitt individuella jag. Särskilt illa tyckte recensenten om författarporträtten på omslaget. Därmed var den så kallade poststrukturalismdebatten inledd. Med Lutherssons ord i Den svenska litteraturen: "Avståndstagandet från 'sjuttitals'-författarnas tro på autenticitet kunde inte ha varit skarpare formulerat." Pretendenten Stig Larsson hamrar i intervjuer in samma Text-formel som Engdahl: "När jag skriver försöker jag underordna mig saken som kan vara ett ämne eller en viss atmosfär. Därigenom kommer jag att sätta i gång en språkapparat. Som individ är jag ganska likgiltig. Någon annan kunde ha skrivit i stället" (DN 26.4.1981).
Hela debatten fördes över huvudet på publiken som fortsatte att sluka nyutkommen svensk litteratur, omedveten om att sjuttiotalets människosyn (att varje individ, gärna vardaglig eller socialt obetydlig, var bärare av sin unika, fascinerande berättelse) nu stämplats som löjligt naiv. 1979 års bokskörd inkluderade Inger Alfvéns s/y Glädjen, Lars Anderssons Snöljus, Marit Paulsens Liten Ida, Göran Tunströms Ökenbrevet, Ernst Brunners Jag ändrar ställning klockan tre, Kerstin Thorvalls Ensam dam reser ensam, Sara Lidmans Din tjänare hör, Eva Ströms Steinkind och Agneta Pleijels Kollontay. Som Ann Steiner påpekat var det under åttiotalet som den feministiska litteraturen fick sin stora publik. Det var också ett decennium då kvinnliga lyriker skördade vad sjuttiotalsfeminismen sått. Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Tua Forsström, Kristina Lugn, Birgitta Lillpers med flera fick sina genombrott. Men de tvingades uppfinna nya könsstrategier för att ta sig förbi grindpoliserna, som vi snart ska se.
Konsekvensen av kultursidornas bombardemang av allt som luktade sjuttiotal blev en typ av ung "postmodernistisk" litteratur som i sina extremer producerar å ena sidan en manlig antihjälte som inte vill bli som pappa och därför blir en smitare undan (vuxet) ansvar, och å andra sidan en "dotterkvinna" som inte vill bli som mamma (och därför överidealiserar "pappa"). I stället för lönearbetets luggslitna medborgare som nu permitterats i litteraturen väller det in mer eller mindre tillkämpat "perversa" medelklassoutsiders som mår väldigt dåligt. Paradoxalt nog är det en litteratur som i allra högsta grad bearbetar, om än negativt eller parodierande, sjuttiotalets stora teman. Det gäller även Stig Larssons förment nydanande debut Autisterna.
MÄNNISKAN UTAN MORAL
"Jag visste att jag måste vara god, men jag visste inte vad godhet var, jag visste att jag måste älska, men för mig var kärlek en berättarteknisk funktion som förde handlingen framåt, på sin höjd ett ditkritat hjärta på en putsad mur. Jag trodde, jag trodde, jag trodde, och till slut var tron subjektet och jag predikatet och jag insåg att jag inte kunde tro och fortfarande existera." (Stig Larsson: Autisterna)
I september 1979 debuterar relativt obemärkt KRIS-redaktionens junior, den tjugofyraårige Stig Larsson, med en ytterst välskriven bok som numera (något oroande) har kultstatus hos yngre intellektuella män. Endast Nerikes Allehanda recenserar boken på utgivningsdagen, dessutom tämligen negativt. I BLM går Anders Olsson till storms emot den "usla" litteraturkritik som inte är "i stånd att känna igen en utomordentlig text". Han anser att Autisterna som "konstnärlig helhet" uttrycker "det slags uppbrutna 'neutrala' medvetande, som rimligen måste följa på den klassiska fadersauktoritetens sönderfall i den moderna familjen" . Det vill säga, en variant av sonupprorets "jag vill inte bli som pappa". I boken finns mycket riktigt en åldrad far som skildras utan entusiasm ("Han började berätta och slutade aldrig, byggnadsnämndens beslut, den otrogne prästen, alla som dött, sommargäster och spritpriser").
Litteraturbankens snudd på hagiografiska presentation av Stig Larsson (signerad Horace Engdahl 2005) inleds med att underblåsa myten om sjuttiotalet som ett årtionde av "typiserande och problemorienterad romankonst som vuxit fram i spåren av de politiska proteströrelserna". Därmed ges Larsson en hjälteroll eftersom Autisterna sägs ha brutit med "den goda viljans litteratur, 1970-talets uppfostringsförsök". Autisterna framstår som en noga kalkylerad politisk intervention och kan också läsas som en allegori över maktövertagandet. Det är ingen tillfällighet att Stig Larsson visar fingret genom att börja med årsangivelsen 1970 och sluta med 1979.
Framför allt är Autisterna dock ett försök att tillämpa KRIS-teorierna om den Rena Texten utan Mening. Boken fick betydande flankstöd i den egna tidskriften. Utan namns nämnande upphöjdes Autisterna till Verklig Litteratur av Engdahl: "Ett språkarbete som ständigt börjar om, en diskontinuerlig process utan giltiga resuméer, den är skrift." (1980:2) Larssons jag-berättare är förstås en "egenskap hos texten" och finns därför i sexton varianter, lika många som kapitlen i boken. Inget enhetligt subjekt här inte, som naivt pladdrar på om en "omedelbar livsvärld". Berättaren innehar olika åldrar, pendlar mellan metropolerna Paris, Bryssel, Stockholm eller Moskva, landar ibland i svenska småstäder eller på Island. Han är provocerande sysslolös med tillgång till hur mycket pengar som helst (men uppfattar sig par excellence som outsider). Han är demonstrativt självupptagen och hypokondriskt fixerad vid sina kroppsfunktioner (ett av jagen kan, genom detaljerat beskriven onaniteknik, få utlösning 50 gånger på två dygn, ett annat sparar i en liten ask flera år gamla flickhårstrån som fastnat på hans penis vid samlag samt en papperstuss med intorkad sperma att lukta på).
Autisterna visar "en värld som är besudlad och likväl i någon mening fulländad", anser Engdahl som även prisar det infantila draget i bokens "sanna verklighet", (barndomens "meningslösa ögonblick" då vi "momentant återvänder till oss själva"). Larssons geni är att ha återskapat "barnets hälsa, det oförstörbara som gått förlorat utan att ändå förloras". Med andra ord: jaget i Autisterna är på rymmen från vuxenskapets krav. I Svenska Dagbladets recension, som inflöt ett halvår efter utgivningen, skriver Mats Gellerfelt att Autisterna på ett föredömligt sätt visade "vår tids människa som tillstånd" (SvD 5.3.1980). Sjuttiotalslitteraturens hårt arbetande städerskor, fabriksarbeterskor, tjänstemän, författare, biblioteksbiträden och andra tråkmånsar som brydde sig om sina medmänniskor, gick till jobbet och hämtade på dagis kunde slänga sig i väggen. De hade fullständigt missuppfattat vilken tid de levde i.