Ebba Witt-Brattström: "Kvinnor misstänks alltid för att ha låga motiv"
Det litterära 1970-talet var ingen pinsam parentes, det var en innovativ tid då både män och kvinnor inspirerades av det feministiska klimatet. Det menar Ebba Witt-Brattström som i sin nya bok omtolkar 70-talets människor och litteratur.
Jag träffar Ebba Witt-Brattström på hennes arbetsrum på Helsingfors universitet, där hon sedan 2012 innehar professuren i nordisk litteratur.
"Hur mycket är klockan i Sverige? Jag är i Finland" säger hon i telefonen. Hennes senaste bok har just kommit från tryckeriet och en av hennes söner hemma i Stockholm får i uppdrag att ta emot den. Boken, Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur, är en återblick på ett decennium som i efterhand avskrivits som en tröttsam och pinsam tid, särskilt för litteraturen.
– Man ska känna att det är en historisk parentes som inte innehöll något särskilt intressant. Det var fel sorts vänsterpolitik och framför allt för mycket jämställdhet och feminism, säger Witt-Brattström.
Men hon håller inte med. I boken tecknar hon ett livaktigt och spännande porträtt av 70-talsfeminismen och den litteratur som skrevs, obönhörligt påverkad av det politiska klimatet. Hon visar också att de skapande männen var minst lika påverkade av klimatet som kvinnorna.
– När man talar om Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap säger man "Bergman är ett geni" men han hade aldrig kunnat skriva den utan 70-talet. Samma sak med P.O. Enquists Tribadernas natt, Sven Lindqvists Gift mans dagbok och till och med Ulf Lundells Jack.
Hellre dialog än tystnad
Ebba Witt-Brattström ser sedan en tydlig skiftning i litteraturdiskussionen i slutet av decenniet.
– Redan 1979 faller bilan. Det är som om en järnridå, en Berlinmur byggs upp. "Åh vad skönt, nu är vi av med det här, nu ska vi ägna oss åt den fina litteraturen. Och det där med kvinnor är vi väl klara med, lilla Ebba."
– 70-talsförfattarna fortsatte skriva och publiken växte, men kritiken och de professionella litteraturbedömarna blev väldigt elitistiska och tyckte inte nödvändigtvis att litteratur som många människor läste var riktig litteratur. Många äldre kvinnor känner skam för den här epoken, och det kände jag också. I litteraturhistorien är det fullständigt självklart att 70-talet är ett decennium som absolut inte behöver karaktäriseras. Så jag kanske inte kan säga att jag uppvärderar utan för första gången gör en värdering.
Var det något som förvånade dig under arbetet?
– Männen, att de var så många. Nästan alla uppfattade det här som en vändning. Jag citerar Norman Mailer som 1971 säger att det här nog är mänsklighetens största fråga, hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Det tyckte man. Det tyckte männen också.
– På 1980-talet slutar män att över huvud taget relatera till allt kvinnokodat. Det är den värsta härskartekniken. Det är mycket bättre att män säger "jävla kvinnokampsamazoner, vad jag hatar er", då har du det på bordet. Men när de säger "det där intresserar inte mig, det är så lågt stående, jag sysslar med ensamhetens filosofi" så har de fullständigt desarmerat den handgranat som kvinnorna placerat fram. Jag skulle mycket hellre ha en dialog, där också de här aggressionerna finns med.
Viktigast med solidaritet
På 70-talet var det särskilt de kvinnliga författarnas bekännelser som sågades av kritikerna, medan de manliga motsvarigheterna hyllades. Jag nämner Karl Ove Knausgård och Lars Norén och undrar om något alls har hänt.
– Problemet med kvinnors bekännelser är att de innehåller kritik mot män som beter sig förtryckande. Mäns bekännelser är annorlunda i den bemärkelsen att de ofta är extremt självcentrerade. Kulturmannen är nog ganska intakt fortfarande. Att det skulle vara så intressant det han har att bekänna?
– Nästan allt kvinnligt skrivande på 70-talet går under etiketten bekännelselitteratur, vilket inte alls stämmer. Men det som sägs uppfattas som kritik. Och det allra farligaste för kvinnor är att kritisera och bedöma män, och så är det fortfarande. Då kallas det hämnd, hysteri eller sexuell frustration. Kvinnor misstänks alltid för att ha låga motiv medan männen alltid har höga motiv. Det måste vi helt enkelt ta itu med. Och det pågår. I Sverige går Lena Andersson i bräschen och matar av kulturman efter kulturman i all rätt och fullständigt briljant. Det är igen tid att granska mannen.
Enligt Ebba Witt-Brattström trodde 70-talsfeminismen starkt på mannens vilja till förändring. En vilja som nog finns hos de flesta männen i dag också, tror hon, men något vitalt saknas.
– På 70-talet fanns en uppfattning om att män måste vara solidariska med kvinnor. Det upplever jag är helt ute ur bilden i dag. Det allra viktigaste är att männen förstår och definierar sig som kvinnosolidariska.
Många kvinnor i Finland vill inte kalla sig feminister. Finns det ett problem med solidariteten kvinnor emellan?
– I Sverige kallar sig alla feminister, så jag vet inte!
– Många uppfattar det som ett skällsord och tror att det betyder manshat, men det är bara att slå upp det. Definitionen är social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män. Väldigt ofarligt. Att vara feminist betyder inte att vara emot män utan att vara för kvinnor och för män som är för kvinnor. Däremot är man mot män som inte är för kvinnor. Det är hur enkelt som helst!
Oförändrad feminism
I boken skriver Witt-Brattström om hur en ny generation av feminister förklarade krig mot författaren Ulla Isaksson och hennes tankar kring moderlighet. Jag frågar om hon själv någonsin känt sig demoniserad. Hon skrattar.
– Jodå, i olika repriser. Jag brukade säga åt mina studenter i Sverige: "Om ni vill göra en snabb karriär så börjar ni med att skriva emot Ebba Witt-Brattström men den karriären blir kort, för sedan är ni passé. Det kommer alltid nya som kan göra det!" Och det satte effektivt stopp för det där. Jag har undervisat sedan 1988 men de som gett sig på mig har kommit utifrån. Man blir något slags ikon. Det beror på kortsiktigt tänkande och att kvinnor ibland går kulturpatriarkernas ärenden. Det tycker jag är tråkigt.
Har din egen feminism förändrats sedan 70-talet?
– Det är väl problemet, den har inte förändrats. Den är ganska bergfast, fast jag har försökt. Jag tycker att mycket av den nya genusvetenskapen är superintressant när den tillämpas på litterära texter, men om den inte är relevant för tjejen i snabbköpskassan så blir jag ganska rabiat 70-talistisk.
– Jag är vaccinerad mot en mer elitistisk syn. Jag tycker att vanliga människor ibland drabbas av hån av feminister i dag som har upptäckt att den heteronormativa mallen är förtryckande. Det är den, jag håller med! Men jag måste ändå tro att de som väljer att stanna kvar får någonting ut av det. Jag måste åtminstone respektera dem.
Besvärande segregering
I Stå i bredd skriver Witt-Brattström om hur gänget bakom litteraturtidskriften KRIS, som hon kallar "en liten sekt teoristinna unghannar", tog avstånd från 70-talsets litteratur. Det är frågan om Anders Olsson, Mats Gellerfelt, Stig Larsson och Horace Engdahl. Den sistnämnda är numera Witt-Brattströms före detta man.
– Det är en diskussion som vi har fört, inne i vår relation, i 33 år. Det är inte som att jag upptäcker det nu när jag har lämnat honom. Jag har alltid vetat om det, vi har alltid diskuterat och förhandlat.
– Jag kände de här unga männen, allihop. Det vi bråkade mycket om var att de dömde ut kvinnolitteraturen utan att ha läst en enda kvinnlig författare. De hade inte läst men var fullständigt övertygade om att de var medelmåttiga! Det kan man inte bygga en hel estetik på.
Witt-Brattström är noga med att påpeka att boken inte är ett försök till fortsatt samtal med Engdahl.
– Jag söker inte en diskussion med Horace Engdahl men nog med andra som i dag företräder samma sak. Jag tycker fortfarande att den enorma segregeringen mellan kvinnor och män i kulturen är besvärande. Den är som huggen i sten. Att manliga författare inte förhåller sig till kvinnliga författare, det är kvar.
Förväntar du dig något slags reaktion från KRIS-männen?
– Nej, absolut inte. Hållningen är att man bara nonchalerar. Jag lägger inte fram boken av någon annan anledning än att den är en korrekt beskrivning av vad som händer under epoken. Det är helt enkelt ett varningens finger.
Fristående
Stå i bredd lånar sin titel från Märta Tikkanen. Både hennes och Henrik Tikkanens författarskap synas i boken. Witt-Brattström menar att särskilt Henrik vinner på att bli läst ihop med Märta.
– Det finns en genre som jag brukar kalla för manligt självynk, där du kan placera till exempel Strindberg och Norén. Men det gäller inte Henrik Tikkanen om du läser honom ihop med Märta. Då upptäcker man att han också är maskulinitetskritisk. Självreflektion, det är vad 70-talet kunde frambringa.
Märta Tikkanen pratar om "en maktkamp med litterära förtecken". Är det något du känner igen dig i?
– Ja, det är oundvikligt om man är intellektuella och skrivande personer. I efterhand förstod jag att det fanns en stark rivalitet, som jag trodde skulle gå över då Horace kom in i Svenska Akademien. Men när han väl uppnådde den maktpositionen använde han den för att slutgiltigt lägga locket på så mycket som möjligt av det som jag stod för. Den diskussionen gick till slut inte att föra och då var det ingen idé. Det känns väldigt skönt att slippa det. Man har rätt att vara två sorters intellektuella och den ena är inte mindre värd än den andra. När det blir könskodat, då blir det väldigt obehagligt och farligt. Och det blev det.
– Jag är nog ganska lycklig nu. Fristående som vi sade på 70-talet, inte ensamstående. Jag är en fristående kvinna med fyra söner, kan det vara bättre? Och med en alldeles underbar professur i nordisk litteratur vid världens bästa universitet i världens bästa land.
Är inte det lite att ta i?
– Ja, det säger ni finlandssvenskar alltid! Men jag jämför ju bara. Allt är relativt.
––––––––
70-talsförfattare som avhandlas i Stå i bredd
Bland de författare som Ebba Witt-Brattström analyserar som exempel på 1970-talets litterära sprängkraft och nyskapande finns exempelvis:
• Sonja Åkesson som skrev dikten "Vara vit mans slav"
• Maja Ekelöf, städerskan som skrev Rapport från en skurhink 1970 och fabriksarbetaren Marit Paulsen som debuterade med Du, människa?, en roman med inslag av rapport och pamflett.
• Kerstin Thorvall, Suzanne Brøgger och Erica Jong som skrev om erotik som politik, om mamman som negativ musa och knapplösa knull.
• Sven Lindqvist och Ulf Lundell med flera som skrev om en ny maskulinitet.
• Märta och Henrik Tikkanen, sjuttiotalets "kulturpar" i Norden som skrev både med och mot varandra i en litterär dialog.
Ebba Witt-Brattström
• Född 1953 i Stockholm.
• Forskning och författarskap i urval: Doktorsavhandling Moa Martinson. Skrift och drift i trettiotalet 1987, Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse 1997, Dekadensens kön. Ola Hansson och Laura Marholm 2007, Å alla kära systrar!, 2010 (självbiografiskt om Grupp 8 m.m.).
• Aktiv och stridbar feminist i Grupp 8, på 70-talet, Stödstrumporna på 90-talet och Feministiskt initiativ i början av 2000-talet.
• Professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet sedan 2012. Före det professor i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola i Stockholm och 2008–2011 Dag Hammarskjöld-professor vid Humboldtuniversitetets Nordeuropa-Institut i Berlin.
Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur utkommer 24. 11 på Norstedts.