Hilma af Klint gör oss lyckliga
Hilma af Klint underkastade sig andarnas vilja när hon fattade penseln. Efteråt skrev hon 22 000 sidor för att förstå och förklara vad hon gjort. Kuratorn Iris Müller-Westermann ser ett fascinerande växelspel i konstnärens livsverk.
Det är en mycket vacker värld Hilma af Klint (1862–1944) målar upp när hon antar andarnas uppdrag att visualisera den osynliga verkligheten. Visserligen alternerar ljus med mörker, men här finns ingen ondska.
De mest överväldigande är målningarna på skört papper i serien De tio största – att de är mer än tre meter höga kan visserligen spela in. Ett sinnligt färgjubel visar människans åldrar så att de alla verkar lika fyllda av pulserande liv. Just dessa är gjorda under en period av automatiskt måleri, utan egna tillägg.
Att måla utan att tänka, att låta handen arbeta fritt. Är det förklaringen till den drabbande styrkan?
– Visst finns det en annan flow i de automatiska verken jämfört med mera egna, där kommer så mycket man lärt sig in i bilden, säger Iris Müller-Westermann, som är kurator för utställningen som i fjol visades på Moderna Museet i Stockholm.
Kuratorn framhåller ändå hellre djärvheten och ödmjukheten i hela Hilma af Klints livsverk.
– Hon har satsat all kraft, energi, pengar utan att hon visste vad allt betydde. Hon gick ut i en terräng som inte var definierad. Hon var ingen naiv kvinna. Hela processen var ledsagad av väldigt stor tvekan, om hur hon kunde skilja sin egen fantasi från något som kommer utifrån. När hon var klar med verken försökte hon förstå dem. Hon har skrivit lexikon om de olika färgerna och symbolerna, som har olika betydelse i olika sammanhang.
Lycka och tårar
Att bilder som ska visa principerna bakom verkligheten, kanaliserade via medier för hundra år sedan, har så stor genomslagskraft i dag är anmärkningsvärt.
– Det handlar inte om något intellektuellt, snarare är det ett möte som överraskar väldigt många. Det finns en kraft bakom verken, som är svår att beskriva med ord. Jag har jobbat med projektet i flera år och sett bilderna ofta men när jag kom på utställningen i Spanien började jag gråta. Jag var inte ledsen, jag kan inte förklara det, tårarna bara kom.
På Moderna Museet lade hon märke till en man som dök upp på utställningen varje dag.
– Han var en finländsk konstnär som stannade på museet från morgon till kväll i en vecka. Han var så lycklig över att han kunde se verken.
Enhet bakom mångfalden
Även om en andevärld inte är del av ens egen verklighet kommer inte den här aspekten i vägen för konstupplevelsen.
– Det är inte fråga om en sanningsupplevelse som skulle leda till att man förstår världen. Man blir inte skriven något på näsan. En spiral kan bara vara en geometrisk form för någon, för andra kan det vara en dörr in i en värld. Vi lever i en värld av polaritet, men Hilma säger att bakom detta finns det enhet, en källa som vi alla delar. I kristendomen talar man om den heliga Anden, som allt utgår från.
Det verk Müller-Westermann skulle välja om hon fick ta hem ett kommer från serien Parsifal. Bildens former ligger till hälften utanför pappret.
– Bilden lämnar fältet som står för den gemensamma sanningen. Vi växer ju upp med begränsningar. Vi blir rätt gamla innan vi ser skillnad på det vi lärt oss av våra föräldrar eller vår kultur och våra egna tankar. När vi inser detta öppnas det som tidigare var avstängt.
Hundraårig samtidskonst
Hilma af Klint ville inte att man skulle visa hennes målningar förrän det gått 20 år efter hennes död, eftersom hon inte trodde samtiden skulle förstå dem. 1970 var tiden inte riktigt inne. Moderna Museet erbjöds samlingen men tackade nej.
– Verken var hoprullade och dammiga eftersom de legat i en lada och i lådor på en vind. När man erbjöd dem till museet hade man fotograferat några verk, men ingen kände till hennes arbete. En konstnär som inte visade sina verk under sin livstid har inte haft något inflytande på sin samtid och därför var man inte intresserad. I dag skulle vi inte se den aspekten som lika viktig.
Det har ifrågasatts om hon kan kallas pionjär eftersom hon inte visade sina verk.
– Hon var banbrytande när det gäller färg, storlek, abstraktion. Hon har målat bilder för framtiden, man kan se en linje till oss.
Helsingfors konsthall är stilmässigt den perfekta fonden för utställningen. Takhöjden ger rymd för de storslagna bilderna, milda pastellfärger och runda former speglas mellan arkitektur och verk.
Att Hilma af Klint blev årets festspelsutställning ser Konsthallens chef Jan Förster som en lycklig slump. En sen annullering sammanföll med att verken var tillgängliga just nu.
– Vårt mandat är att visa samtidskonst och af Klint sitter bra i tiden.
ABSTRAKTA PRINCIPER
• Hilma af Klint (1862–1944) utbildade sig till konstnär på Konstakademien i Stockholm, och uppskattades också för sina landskap och porträtt.
• Hon intresserade sig för teosofi och antroposofi, men också för vetenskapliga upptäckter som i slutet av 1800-talet handlade om osynliga företeelser, som elektromagnetiska vågor och röntgenstrålning.
• Gruppen De fem började hålla seanser 1896. Tio år senare antog hon uppdraget från andevärlden att försöka få ner information i form av bilder.
• Att hon började måla abstrakt flera år före Kandinsky, Malevitj och Mondrian kommer sig av uppdragets natur. Hon måste abstrahera för att kunna skildra principerna bakom verkligheten.
• Hon testamenterade sitt livsverk till brorsonen Erik af Klint, som småningom bildade en stiftelse för att förvalta verken.
• Utställningen Hilma af Klint – Abstrakt pionjär omfattar cirka 120 verk och visas på Helsingfors Konsthall till den 28 september.