Donna Tartt längtar till skrivargrottan
Donna Tartt fängslades av Charles Dickens redan som barn. Dickens är också en av de stora inspiratörerna för hennes nya roman Steglitsan.
Under ett besök i Holland för elva år sedan råkade Donna Tartt få syn på Carel Fabritius målning Steglitsan. Det tog inte många sekunder för Tartt att inse att hon hittat det mästerverk hon behövde för den roman hon hade påbörjat.
– Först ser man en liten men märkvärdigt stolt fågel. Och sedan upptäcker man att den är kedjad vid vristen. Jag blev omedelbart fascinerad, berättade Tartt för de finländska fans som hade strömmat till Akademiska bokhandeln för att lyssna på henne.
Steglitsan handlar om Theo Decker som förlorar sin mamma i samband med ett terrorattentat mot Metropolitan Museum of Art i New York. Theo lyckas ta sig ut ur den brinnande byggnaden och stjäl, i stundens infall, den lilla målningen.
I romanen följs Theo och Steglitsan åt. Theos vandring mot vuxenlivet blir kaotisk och präglas av den älskade moderns död. Som vuxen dras han in i konstförfalskarkretsar. Men mitt i kaoset och sorgen har Theo turen att ständigt möta vänliga själar som tar hand om honom. Så där som det brukar vara också i Charles Dickens romaner.
Intrigen i Steglitsan har influenser från både Oliver Twist och David Copperfield, berättar Tartt.
Donna Tartt växte upp i en läsande familj. Rykten säger att hennes mamma läste till och med när hon körde bil och hennes farfarsfar var hängiven bibliofil som lät inrätta ett eget bibliotek i sitt hem. Farfarsmor introducerade henne för Dickens.
– Min farfarsmor högläste Oliver Twist för mig när jag var barn och hon varnade mig för att det inte skulle vara en rolig bok. Men jag blev helt besatt. Jag satt i skolan och undrade hur det skulle gå för stackars Oliver, berättar Tartt.
– Charles Dickens påverkade min syn på livet och satte fart på min fantasi.
Rembrandts lärjunge
Holländskt måleri tillhör Donna Tartts intressen. Carel Fabritius var Rembrandts mest berömda lärjunge och anses vara en av dem som påverkade Vermeer. Målningen Steglitsan är ett av de få verk av Fabritius som finns bevarade – både konstnären och största delen av hans produktion gick förlorade i den stora explosionen i Delft 1654.
– När man jämför verk av Fabritius och Vermeer ser man hur starkt Fabritius påverkat Vermeers behandling av ljus, konstaterar Donna Tartt.
Tartt är uppvuxen i Missisippi men numera bosatt i New York. Nästan lika hemmastadd som hon är i New York känner hon sig i Amsterdam, visar det sig.
– Atmosfären i de två städerna påminner väldigt mycket om varandra vilket inte är konstigt eftersom New York byggdes av holländare. Det är lite mörkt och klaustrofobiskt i både Amsterdam och New York och den känslan ville jag förmedla i Steglitsan.
Donna Tartt är känd för att värna om sitt privatliv och vara restriktiv med intervjuer. Som författare är hon dessutom berömd för att ta god tid på sig. Steglitsan kom elva år efter den förra romanen och är en mastig bok på 782 sidor.
– Min mamma föreslog nyligen lite försiktigt att jag nu skulle skriva en roman på bara 200 sidor. Vi får se – varje bok tar så mycket tid och blir så omfångsrik som den kräver.
– Helt säkert är i varje fall att jag efter den här Skandinavienturnén dyker ner i min skrivargrotta. Ni lär inte se mig på ett bra tag.
Läs också Annika Hällstens kommentar Författardivor om villkoren Donna Tartt ställde under sitt besök.
Isabella Rothbergs recension av Steglitsan (The Goldfinch) ingick i Hbl den 27 oktober 2013.
Båda texterna kommer du åt här nedanför.