Bokrecension: Pojken, finken och döden
Karaktärer, sidospår, ditt och datt, bildar pelare som håller uppe The Goldfinch och som i flera avseenden gör den till underbar läsning. Men intrigen har inte en lika stark dragningskraft som i Donna Tartts två tidigare romaner.
Little, Brown and Company 2013.
Dramatiken i Donna Tartts nya roman sätter i gång lika överrumplande som 2000-talets historieskrivning – med en stor smäll. Men det är inte World Trade Center som rämnar, utan ett konstmuseum som rasar samman mitt i New York.
Människor dör, föremål lever vidare.
The Goldfinch är en bok om just föremål – patinerade chippendalemöbler och holländska 1600-talsmålningar. Och om människor som älskar föremål, som ser en själ och en personlighet hos dem: ögon som stirrar tillbaka från en duk, ytor som lever och ändras av åratal av beröring.
Ända sedan 1992 då romanen om en grupp dekadenta universitetsungar som tar livet av sin kamrat kom ut har fansen tålmodigt väntat på Donna Tartts böcker. Den amerikanska författaren är älskad, men långsam – tio år har gått mellan varje verk.
I Den hemliga historien är mordet på vännen ett slags nödvändigt ont för karaktärerna, medan Den lille vännen från 2002 handlar om mytbildningen kring ett brott, om barn som på rasterna leker fram mordet på sin skolkamrat och om lillasystern som sörjer sin bror som blivit ett slags helgon i hemmet.
The Goldfinch är mindre gotisk, men döden kommer närmare inpå. När det tolvåriga berättarjaget Theo besöker en konstutställning tar en plötslig explosion livet av de flesta besökare i byggnaden, inklusive hans älskade mamma.
Döden och konsten löper sedan som en röd lina genom romanen. Matthew Bradys svartvita fotografier från det amerikanska inbördeskriget – livlösa, uniformsklädda pojkkroppar. Holländska stilleben som hänger på väggarna i museet som snart ska förvandlas till en sarkofag. Prunkande blommor och frukter som rodnar av mognad, safter som när som helst sipprar ut genom en spricka i skalet. Liv är förruttnelse.
Eller Frans Hals målning av pojken med dödskallen i sin näve – en tavla som Theo och hans mor betraktar precis före explosionen. Memento mori, kom ihåg att du är dödlig.
Men det är inte Hals konstverk som Theo i ett chockartat tillstånd plockar på sig när han lämnar museet. Det är i stället Carel Fabritius Steglitsan som blir pojkens lyckotalisman och förbannelse. En liten tavla föreställande en gulbrun fink, fastkedjad vid sitt ben, en naturtrogen studie som redan överlevt en katastrof, explosionen i holländska Delft 1654. Slump eller mönster?
Allt kan hända
Donna Tartt beskriver motiv, ljus och penseldrag så lustfyllt att man egentligen inte skulle behöva leta upp de faktiska verken på nätet – de börjar leva sitt eget liv och antar nästan suggestivare skepnader än i verkligheten. På sätt och vis har hon återgått till stilen i sin första bok, en kylig, stram elegans. Mer sällan skymtar frenesin och sinnligheten som fanns i Den lille vännen.
Mäter sig då den nya romanen med sina föregångare? För det första är Tartts 771 sidor långa bok en överväldigande, ibland utmattande, resa där ungefär allt tänkbart hinner hända: mord, katastrofer och hiskeliga olyckor.
Människor kliver in i Theos liv, ändrar riktning på det för att sedan försvinna. Förälskelsen – den prerafaelitiskt rödhåriga Pippa – och kamraten Boris är exempel på sådana hjälpare. Ibland dyker figurerna upp igen, hundratals sidor senare, under märkliga omständigheter.
Med flygplan och amerikanska Greyhoundbussar förflyttas vi mellan New York, Las Vegas och Holland. Man skulle kunna kalla Theo för en 2010-talets Nils Holgersson. Fast när han hamnar in i konstbranschens undre värld känns det nästan som en spionroman.
Annars är The Goldfinch en utvecklingsberättelse i stil med Dickens Oliver Twist. De romantiska inslagen gör att jag också nostalgiskt tänker på barndomens mer fantastiska läsupplevelser: Den hemliga trädgården, Lille Lord Fauntleroy och En liten prinsessa. Berättelser om barn som mister föräldrar, som det går så gruvligt illa för, men som i slutet ändå klarar sig. Ofta sker det tack vare mystiska välgörare som plötsligt dyker upp och svänger trollstaven – ger de små liven kläder, mat och husrum. En sådan är den gamle möbelmakaren Hobie som tar Theo under sina vingar.
Donna Tartt är en mästare på miljöer, både hemtrevliga och mardrömslika. Det gör att man verkligen känner för den unge hjälten när han kastas mellan misär och trygghet. Så skönt skildras Hobies lilla verkstad, ett mysigt kyffe som doftar terpentin och är fyllt med kantstötta möbler och lustiga gamla artefakter, där eftermiddagssolen målar korallröda strimmor på väggarna.
Las Vegas-avsnittet, som egentligen är min favoritdel i boken, bildar en häftig kontrast med klordoftande simbassänger, en stekande ökensol och en berörande vänskapsskildring. Här visar Donna Tartt sig vara lika genialisk på att skildra sunk som persikofärgade överklassvardagsrum. Theos pappa, avtrubbad i drogdimman, med blicken fäst vid flimrande, ljudlösa sportbilder i tv-rutan. Styvmodern med sina spegelblanka läppar och velourkläder. Pillerpåsar, hundskit, heltäckningsmattor.
Ojämna avsnitt
Stilistiskt håller sig Tartt på en jämn nivå, hennes språk snör snyggt samman de olika delarna i ett tätt nät.
Avsnitten fungerar som självständiga episoder, men alla bitar är inte lika spännande och engagerande. Barndomsdelen – de första 400 sidorna – håller mig stadigt i sitt grepp. När vi efter ett tidshopp möter den vuxna Theo, som förvandlats till ett slags skurkaktig Mister Ripley-figur, är jag mindre övertygad.
Visst, Tartt visar hur den fuskande, speltokige fadern präglat pojkens moral. Men ändå känns utvecklingen långsökt och den vuxna figuren som en litterär konstruktion, nödvändig för intrigen, men ingen man identifierar sig med.
På samma sätt har jag svårt att beröras av de passager som beskriver pojkens sorg och längtan efter modern. Bildspråket är snyggt och smart men det rör inte om inombords. Mer torr teknik, mindre omvälvande känsla.
Det är svårt att säga om boken hade vunnit på färre sidor och mindre bric-à-brac. Intrigen är inte lika renodlad och stark som i de två föregående böckerna, och kan kanske därför inte koncentreras.
Karaktärer, sidospår, ditt och datt, hopar sig till pelare som på sätt och vis håller uppe The Goldfinch och i flera avseenden gör den till underbar läsning. Det är stämningarna och de noggrant noterade detaljerna – tesorter och tv-såpor som karaktärerna konsumerar – som den här gången är behållningen. Men ändå är den nya romanen en besvikelse, just för att den saknar det där magnetiska suget, frågan ”Hur ska det gå?” som snurrar i bakhuvudet och som tvingar till läsning långt in på natten.
I en tid av autofiktion är The Goldfinch ändå ett fascinerande inlägg. Tartt tänjer sannerligen på realiteterna när hon låter en pojke stjäla ett faktiskt konstverk som läsaren när som helst kan googla fram och konstatera att den fortfarande finns på ett museum i Haag. Enligt samma principer är Fabritius konstverk uppbyggt – kött, ben och gula fjädrar som ändå är oljefärg. Verkligheten är kanske vackrast när den smälter samman med fiktionen.
Sensmoralen är att vi inte behöver äga konst. Konsten, liksom all skönhet, gör det lättare att uthärda det faktum att vi en dag kommer att dö. Det räcker med att bara en gång uppleva den – ett par ögon, en liten själ som tittar tillbaka på en.
Boken kommer ut i svensk översättning på Albert Bonniers förlag i november.