Bengts är van att stå utanför
Den finländska filmbranschen borde tala mer om jämställdhet tycker filmregissören Ulrika Bengts. – När man lever i ett samhälle som är så omedvetet om de här frågorna kan man med fördel göra saker själv.
Under vårvintern 2009 var Ulrika Bengts mitt uppe i förarbetet med sin första långfilm Iris. I baren på en barnfilmsfestival i Malmö kom manusförfattaren Roland Fauser fram till henne och producenten Mats Långbacka med en fråga: Vad vet ni om finländska fyrar?
– Några månader senare fick vi en första version av Lärjungen i händerna. Jag sträckläste manuset genast. Berättelsens maktförhållande fångade mig – det slutna rummets historia i det vidaste av rum, ute på en ö i havsbandet.
I filmens centrum finns en man, tillika familjefar och arbetsgivare (Niklas Groundstroem) vars patriarkala syn på världen och livet styr allt på ön. Alla ska foga sig. Och det finns inget sätt att göra honom nöjd. Två kraftcentrum uppstår i form av ett ställningskrig mellan mamman och pappan. Bengts ser flera paralleller till dagens värld.
– Föraktet för kvinnlighet, känslighet, konstnärlighet samt sättet hur pojkar ska ”härdas” för att bli män. Allt går igen i dag. De hårda värderingarna har än en gång fått fotfäste.
Du är själv kvinna i en mansdominerad bransch och dessutom svenskspråkig filmregissör i ett land där de flesta filmer görs på finska. Hur ser du på det?
– Det ger naturligtvis ett utifrånperspektiv, men konstnärligt är det en fruktbar utkikspost. Vrider man på det representerar jag ännu fler minoriteter: jag kommer från Österbotten och har inte en så kallad kulturbakgrund. Så jag är van vid utanförskap och vet inte av något annat. Jag är övertygad om att det skärper blicken.
Upplever du ett ansvar att representera hela minoriteten som finlandssvensk regissör?
– Nej, det gör jag inte. Som regissör måste man få ha konstnärlig frihet. Diskussionen kring representation är stor, svår och farlig. Själv väntade jag över 20 år på att få göra min första långfilm och är bara skyldig att följa min egen vision.
Motpol till Iris
I början av september kom beskedet att Lärjungen blir Finlands kandidat för att Oscarsnomineras i kategorin bästa utländska film. Bengts är glad över det och säger att festivalintresset för filmen redan är stort.
– Det visar att något som är inspelat på en liten ö i Östersjön kan fungera också på andra sidan jordklotet. Däremot kan man inte automatiskt tolka det som att filmen passar alla.
Din förra film Iris hade också barn i huvudrollen. Hur skiljer sig arbetet med dem när man gör film för vuxna?
– Iris är en barnfilm som också vuxna kan se. Lärjungen är en vuxenfilm som också tonåringar kan se. När man gör barnfilm finns en enda regel: man ställer sig på barnens ögonhöjd. Drama för vuxna erbjuder fler möjligheter till minnesbilder av en barndom.
Ändå liknar Iris och Lärjungen varandra på flera sätt. Båda utspelar sig i skärgårdslandskap och kretsar kring föräldrar och barn.
– Jag har hela tiden sett Lärjungen som en motpol till Iris. Den är mer expressionistisk, brutal och hårdare både i tonen och till formen.
Kvotering på gott och ont
På frågan om man inom den finländska filmbranschen borde tala mer om jämställdhet svarar Bengts ja med övertygad eftertanke.
– Jag måste säga att jag aldrig mött den sexism och chauvinism inom filmbranschen som jag mötte som ung journalist i början av karriären. Sen är det en annan fråga om kvinnor driver annorlunda projekt och har ett annat berättande som det är svårare att få genomslag för eftersom historierna inte identifieras som viktiga. Här finns inga enkla svar, men det är klart att den manliga filmskaparen fortfarande är normen. Det handlar om jämställdhetens kärna: att kvinnor ska ha rätt att vara lika ofullkomliga som män.
I Sverige har svenska filminstitutet satt ett skärpt jämställdhetsmål som innebär att ekonomiska stöd ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män när det gäller andelen kvinnor på nyckelpositioner. Hur långt ifrån den verkligheten är vi i Finland?
– Jag upplever inte att det är något man pratar om. Väldigt få skulle bry sig ifall jag gick ut och propagerade för det. Men när man lever i ett samhälle som är så omedvetet om jämställdhet kan man med fördel göra saker själv, som intern kvotering inom filmteamet. Att antalet kvinnor och män i produktionen är någorlunda balanserat har jag strävat efter alltid när det är möjligt.
Enligt Bengts fungerar ändå kvotering på gott och ont.
– Konstnärskap innebär att den starkaste lågan brinner. Det är eldsjälarna som vill fruktansvärt mycket som orkar fortsätta kämpa. Å andra sidan, om en annan typ av berättelser inte kommer fram för att man inte ser ett värde i dem, måste något göras.
Själv tror hon på film som en kollektiv konstart där alla i teamet ska känna att de satt sitt avtryck på filmen.
– Även om det till regissörens arbetsbild hör att bestämma vägrar jag godkänna armédisciplin på inspelningsplatsen. För mig är respekt, dialog och en gemensam vision det viktigaste. Mina projekt väljer jag utifrån de påverkningsmöjligheter jag har över arbetet. Allihop har jag gjort på egna villkor så att jag själv fått definiera arbetet och mitt inflytande över det.
Det är tillbaka till inspelningsplatsen Bengts ständigt strävar.
– Bitvis kan det vara extremt jobbigt, komplicerat, hemskt, stressigt och tusen problem som måste lösas. Ändå ger inspelningen mig maximerat lyckorus. Där och då finns en livskänsla och gemenskap som är själva meningen med allting.
Hur viktigt är det att Lärjungen blir en framgång?
– Klart det är viktigt för hur min framtid ser ut. Men jag är lugn, för jag har gjort allt jag förmår. Att göra film är som att vara med om en väldigt lång graviditet. Det här har varit en fyraårig process och nu är det förlossningsdags.