– Hello…?

Torsdag eftermiddag. En lite knarrig och jetlaggad Jim Gaffigan svarar i telefon på sitt hotellrum i Oslo, dit han anlänt direkt från USA-flyget. En kort tupplur, ett par intervjuer och sen är det dags för inspelningen av “någon norsk talk show” innan komikern tar flyget till Helsingfors för sin första stand up-show i Finland.

– Jag ser verkligen fram emot det! Jag vet att det låter som reklam, men finska fans på sociala medier har redan länge bett mig komma och det ska bli amazing. Vad jag vet om Finland? Conan O’Brien har en look-a-like där och ni tillhör Norden men får inte vara med i Skandinavien-klubben. Och att ni har knivar i stövlarna, det hörde jag i Sverige, tror jag. 

Någon reklam för showen i Helsingfors behöver Gaffigan inte göra. Kulturhuset sålde så gott som slut genast han bokades. 

– Jag satt på flyget och funderade på repertoaren och insåg att jag inte har någon aning vad jag gett mig in på, vad som kommer att funka. Jag kan ju inte komma dit och försöka skämta om vinterväder, liksom. Men det blir … lärorikt, åtminstone. Nu inser jag att det är jag som borde intervjua dig. Får man hot dogs där? 

Som barn reste Gaffigan onkring i Europa med sina föräldrar, något han hoppas göra det med sina ungar i framtiden.

– Det är oerhört viktigt att man får uppleva hur andra lever, äta vad de äter och höra hur de talar. Det är perspektiv som alla människor borde få. Här i Norge har de lax överallt, och det skulle jag helst slippa. 

2016 är ett jubileumsår för Jim Gaffigan, som är född 1966 och började sin karriär som ståuppare 1991. Dels har han ett kvartssekel på scen bakom sig, dels fyller han femtio i sommar.

– Ååh … det är klart jag tänker på det, femtio är ju uråldrigt! Som yngre hade jag inga planer för hur – och om – jag skulle leva ens vid trettio. Men det värsta med att fylla femtio är att sextio är nästa. Och vid sjuttio börjar man typ ge bort sina saker och säga adjö, va? Nå, jag får väl hänga kvar för barnens skull.

Stand up har vuxit enormt sedan Gaffigan började, både i USA och Europa.

– Förr fanns det ett eller två stora namn, i dag är jag en av tio komiker som kan sälja ut Madison Square Garden, och tio andra står redan i kö. 

I motsats till många fräcka käftslängare är Gaffigan känd för sin “rena komik” där man undviker svordomar, mobbningshumor och sex – ett epitet han visserligen erkänner sig till men inte är särskilt förtjust i.

– Stand up-yrket är en meritokrati – antingen är man rolig eller så är man inte det, och det finns hur många sätt som helst att vara rolig på. Jag behöver inte klassas som det ena eller andra, men att ha ett snällt rykte kan ju vara bra för att sänka förväntningarna hos publiken.

Får du då aldrig lust att gå över gränsen?

– Såklart, men det finns många sätt att göra det på också, man behöver inte vara ful i mun för det. Olika människor har olika gränser. Jag har ett skämt om att “det är roligt att resa internationellt, om det inte vore för alla utlänningar”. Det kan uppfattas som fult. Eller “vart jag än reser träffar jag underbara människor och ryssar”. Kan man förresten skämta om ryssar i Finland?

Det har sagts att ju sämre politiker ett land har, desto bättre mår komiken. I USA bidrog George W Bush till ett enormt uppsving för stand up, men enligt Gaffigan har det i dag gått för långt. 

– Jag gör själv inte komedi av politik, men jag har märkt att det inte går att driva med till exempel Donald Trump som det gick med Bush. Trumps åsikter och uttalanden är så extrema det inte finns något roligt kvar. Skrattet fastnar liksom i halsen. 

Förutom politiker, finns det någon grupp av människor som du tycker förtjänar att drivas med? 

– Mig själv. Och i viss mån ytliga och pretentiösa människor. Men jag undviker att göra “vi mot dem”-humor. Du vet, alla hade vi den där ena killen i klassen som man skrattade med när han bråkade med någon, och sen mådde man alltid lite dåligt efteråt. Om man jag kan få människor att skratta och trivas utan att de efteråt känner ett stygn av skam så har jag lyckats.

Något du vill hälsa publiken inför fredagens show?
– Glöm inte kniven i stöveln, det kanske kommer ryssar dit också.