En idéhistorisk blick på finlandismer

Strax innan jul gavs Jennica Thylin-Klaus bok Särdrag, stavning, självbild. En idéhistorisk studie av svensk språkplanering i Finland 1860-1920 ut av SLS. Boken bygger på Thylin-Klaus doktorsavhandling och redogör för diskussionen om det svenska språket i Finland innan Hugo Bergroth med sina böcker Finlandssvenska (1917) och Högsvenska (1918) slog fast det som kom att bli språkvårdens huvudlinje ända fram till våra dagar: att den finländska svenskan med några få undantag skall följa samma normer som svenskan i Sverige.

Bergroths böcker slog ändå inte ner som blixtar från en klar himmel, utan kan ses som en ganska logisk slutstation för de språkdiskussioner som fördes i olika omgångar från 1880-talet in på 1910-talet. Själva startskottet var den så kallade rättstavningsdebatten som förutom akademiker också intresserade till exempel folkskollärare. Den bidrog till att medvetenheten om språket och dess normer började öka.

– Då börjar man fundera på vad man har rätt att göra i Finland. Får man gå i bräschen för en reform eller måste man alltid vänta in de sverigesvenska auktoriteterna?
Ibland har det identifierats två poler i debatten. Å ena sidan den så kallade överlevnadsstrategin, att det svenska språket och den svenska kulturen i Finland var dömd att gå under om man inte upprätthöll bandet till svenskan i Sverige. Å andra sidan fanns det också en nationalliberal ståndpunkt som hävdade att egenarten inte var ett problem utan en tillgång, ett uttryck för det som i positiv bemärkelse var unikt för svenskan i Finland.

I den debatt som fördes var det ändå överlevnadsstrategin som dominerade, medan den nationalliberala hållningen aldrig blev explicit formulerad som ett alternativ, säger Thylin-Klaus. Tvärtom har hon bland diskussionsinläggen haft svårt att hitta verkliga belägg för den över huvud taget.

– Som jag tolkar det fanns det egentligen bara en riktig strategi men lite olika och ganska splittrade synpunkter på den. Det kunde till exempel innebära att man godtog överlevnadstanken i grunden, men tyckte att vissa språkrensningsåtgärder gick för långt.

Nationsbygget

Thylin-Klaus konstaterar också att språkvårdsfrågan var intimt sammankopplad med nationsbygget och 1800-talets språkstrider. Den största auktoriteten när det gäller det svenska språket i Finland i slutet av 1800-talet, Axel Olof Freudenthal, ansåg att en nation bestod av människor som talade samma språk. Denna tanke syns också tydligt i den språkliga överlevnadsstrategin, som även den betonade anknytningen till Sverige.

Betecknande är att Thylin-Klaus bland de sverigesvenska 1800-talsfilologerna kan skönja en större förståelse för den östsvenska särarten, än bland många av deras kollegor i österled.

– Det har att göra med att de inte upplevde hotet lika konkret som de finlandssvenska språkvetarna, som hade förfinskningen i bakhuvudet då de jobbade med språk. Då kan man inte bara säga att språklig förändring är naturligt och att det sker inom alla språk. De hade ett konkret behov av att göra något, säger Thylin Klaus.

Den som strax innan utgivningen av Bergroths Finlandssvenska ändå formulerade en tydlig nationalliberal kritik var en ung Hagar Olsson som i en insändare i Studentbladet 1916 skriver: "Varför är allt, som i språkligt hänseende skapas här hemma hos oss, av noll och intet värde, ifall det ej sanktioneras i Sverige? Varför måste Sveriges språk ständigt vara och förbli en norm för oss? Vi ha ju vårt eget fosterland, vår egen kultur, varför våga vi ej ha vårt eget språk? "Detta var före modernismens genombrott och Olsson avfärdas bryskt av Studentbladets redaktion som till och med valde att trycka hennes insändare med mindre teckenstorlek.

– Hon var ett undantag, och väckte därför reaktioner, säger Thylin-Klaus, som bedömer att den regellösa modernismen också efter sitt genombrott inte fick någon märkbar påverkan på språkvården.

Hur lever den här språkdiskussionen kvar i dag?

– Det är mycket som är lika om man jämför språkdiskussionen i dag och för hundra år sedan. Vi försvarar gärna vårt eget språkbruk, till exempel de finlandismer som känns viktiga för oss, medan vi har svårare att acceptera egenheter i andra människors språk. Både då och nu har man svårt att förstå sådant som känns främmande för en själv.