Klaus Härö byter vassruggen mot röda mattan

Filmregissören Klaus Härö är en upptagen man. Sedan den internationella lanseringen av Fäktaren tog fart har Härö susat mellan USA och Finland, deltagit i PR-jippon, svarat på journalisternas frågor och framför allt funnits på plats då Fäktaren visats i olika sammanhang i USA.

Att en film från det lilla filmlandet Finland skulle få synlighet i filmstaden Los Angeles var verkligen ingen självklarhet.

– Vi är en liten fisk i ett hav av hajar, säger Klaus Härö och skrattar stort.

Skrattsalvan böljar ut över vassruggarna kring Svinö i Härös hemstad Borgå. Vår man i Hollywood hann tillbringa några veckor hemma innan han satte sig på planet och åter åkte västerut. Två veckor av fest och spänning ligger nu framför honom.

På fredag är Fäktaren öppningsfilm när Palm Springs Film Festival inleds. Tio dagar senare tävlar filmen om en Golden Globe och den 14 januari får vi veta om Fäktaren finns med bland de fem filmer som tävlar om en Oscar i kategorin Bästa utländska film.

Om Oscarsnomineringarna vill Klaus Härö inte spekulera men Golden Globe-galan, som arrangeras av utländska journalister ackrediterade i Hollywood, ser han fram mot.

– Jag tar på mig smokingen och går på fest, konstaterar Härö gladlynt.

Har du fått några anbud från Hollywood redan?

– Det är mycket prat i den stan och många som säger saker i stil med "We should work together."

– "Sure", säger jag och så fortsätter jag jobba med de två finländska projekt jag på riktigt är involverad i.

Liten, taggad kampanj

Kampanjen för att lansera Fäktaren i USA kom igång i liten skala och i skuggan av de stora filmbolagen som hade råd med affischer längs Sunset Boulevard. Man började med visningar för en utvald publik och hoppades att de som såg filmen skulle föra ordet vidare vilket också skedde.

– Sakta men säkert växte publiken. Skalar man bort en del överord i form av "great" och "wonderful", som amerikaner är så bra på, så verkar filmen faktiskt ha gått hem, säger Härö.

Vad har överraskat dig mest i mottagandet?

– Att folk uppfattar Fäktaren som både europeisk och mainstream. Den kombinationen fungerar i USA.  Publiken har lämnat biosalongen med ett leende på läpparna.

– De som beslutar om nomineringarna vill inte se en amerikansk film. De vill se något annat.

Att Fäktaren utspelar sig i det av Sovjetunionen ockuperade Estland där hotet från Stalin är skrämmande och reellt ska inte heller underskattas.

– Det finns gott om andra och tredje generationens europeiska invandrare i Hollywood och de kan sin historia. En kinesisk kvinna som satt i Golden Globe-juryn kom fram till mig och konstaterade att "så här var det också i Kina på 1950-talet", berättar Klaus Härö.

Trots att Fäktaren skildrar en farlig och våldsam tid har Härö valt att inte frossa i våldsscener.

– Filmupplevelsen blir starkare när man får ana sig till vad som sker. Hitchcock var en mästare på att utnyttja det här draget och stänga dörren framför näsan på åskådaren.

Sann historia

Fäktaren berättar den sanna historien om Endel Nelis, en ung estnisk man som tar tjänst som gymnastiklärare i Haapsalu på 1950-talet. För barnen i byn blir Nelis en fadersgestalt – deras egna pappor är antingen arkebuserade eller deporterade och mammorna jobbar dubbelt för att kunna försörja sina familjer.

När Endel Nelis, i filmen spelad av Märt Avandi, grundar en fäktningsklubb gör den succé. Men den hemlighet Endel Nelis så omsorgsfullt försöker dölja uppenbaras så småningom och Nelis blir upphunnen av sitt förflutna.

Manuset till filmen är skrivet av Anna Heinämaa och Klaus Härö erkänner att han var skeptisk när han fick det i sitt hand. Men han ändrade sig.

– Jag tyckte att historien lät så dyster. Sedan läste jag manus och tänkte "det kan inte vara så här bra men det är ju det!"

Fäktning är stort i Estland

Anna Heinämaa, som utövar fäktning som hobby tillsammans med sin trettonårige son, hörde historien om Endel Nelis via Nelis dotter Helen Nelis-Naukas.

– Jag besökte Haapsalu och kunde inte fatta hur en så liten stad har så många begåvade fäktare. Spåren ledde till Helen som gav mig bakgrunden och som föreslog att jag skulle skriva en roman.

– Tack vare Endel Nelis och den fäktningsgrupp han grundade har Estland blivit stort på fäktning trots att landet är så litet. 

Det blev ingen roman men det blev ett filmmanus. Anna Heinämaa beskriver sig själv som en utböling i filmvärlden och ringde runt till några producenter när manuset var klart. Den tredje hon kontaktade nappade och så kom det sig att manuset landade hos Klaus Härö.

Men trots att historien om fäktaren är Anna Heinämaaas saknas hennes namn i marknadsföringen – producenterna har valt att betona filmen som Klaus Härös film.

– Det är jättekonstigt men tydligen praxis i filmvärlden, säger en häpen Heinämaa.

– Jag tycker ju att man kunde ha lyft fram det som är lite extra – att en femtioårig kvinna skriver sitt första filmmanus om något så udda som fäktning som sport, och att hennes manus blir en film som både tävlar om en Golden Globe och landar på Oscarnomineringarnas shortlista. Sådant händer inte varje dag.

Däremot löper samarbetet mellan Anna Heinämaa och Klaus Härö friktionsfritt och det kommer att fortsätta. Duon har två kommande filmprojekt på gång – dels en film om Finlands tilltänkta kung, prins Fredrik Karl av Hessen, dels en film om en konsthandlare som kommer över en dyrgrip. 

En gemensam affär

Med Fäktaren har Finland nu för andra gången en film som tävlar om en Golden Globe. Första gången var det med filmen Den vita renen (Valkoinen peura, 1952) som senare vann första pris som bästa utländska film i Golden Globe-galan. Den vita renen regisserades av Erik Blomberg.

Aki Kaurismäki fick en Oscarsnominering med filmen Mannen utan minne (2002) men vägrade sätta sin fot i Hollywood på grund av den amerikanska utrikespolitiken och kriget mot Irak.

Aktörerna inom den finländska filmbranschen har, åtminstone inte tidigare, gjort sig kända för sin talang att samarbeta. Men enligt Klaus Härö har atmosfären förändrats radikalt under de senaste åren.

– Om det går bra för någon av oss är det inget de andra förlorar på. Jag hade också blivit jätteglad ifall Ulrika Bengts hade fått en Oscarsnominering för Lärjungen i fjol.

– En internationell framgång är vår gemensamma sak.