Kulturdebatt: Den psykiskt sjuka terroristen
Seriemördaren Peter Mangs rasistiska motiv går inte att förneka. Men i mina ögon är han framför allt en djupt psykiskt störd människa, skriver Yrsa Stenius i en reflektion kring Mattias Gardells bok Raskrigaren.
När människor blir tokiga beror det i allmänhet på omständigheter i deras personliga liv och utrustning – någonting som spårar ur av skäl som inte alltid går att reda ut. Disposition för psykisk sjukdom ärvs i många fall och tidsandans värderingar – politiska och andra – kan ha stor betydelse för hur en personlighetsstörning eller psykos levs ut.
Dessa tankar tränger sig envist på när jag läser Mattias Gardells tjocka studie Raskrigaren (Leopard förlag 2015), som handlar om seriemördaren Peter Mangs. Denne greps av polisen i Malmö på senhösten 2010 efter att ha hållit stadens mörkhyade invånare i skräck ett antal månader genom att helt enkelt skjuta dem han kom åt, för det mesta i skydd av mörkret.
I själva verket hade Peter Mangs hållit på med sin ”verksamhet”, som alltså gick ut på att döda färgade, företrädesvis muslimska invandrare i syfte att rensa staden från ohyra, i sju år när han åkte fast. I början hade hans personliga krig mot ”apajävlarna” varit lågintensivt och Malmöpolisen hade inte brytt sig om att göra kopplingar mellan olika skjutningar för att ta reda på vad som verkligen pågick.
Men sedan, mot slutet av 2000-talets första decennium, hade Mangs från olika nätsajter snappat upp teorierna om ”det ledarlösa motståndets taktik” och då började hans ”verksamhet” gå upp på högvarv.
Därmed gick den också mot sitt slut. Samband och spår blev lättare att upptäcka när skjutandet intensifierades och dessutom kunde Mangs inte hålla tyst. Hans hjältedåd krävde publik och han berättade för utomstående, bland dem en likasinnad kamrat som till sist skvallrade.
Lärjunge till Hitler
I Mattias Gardells utomordentligt väl genomarbetade bok får vi följa hur Mangs rustar sig ideologiskt genom att läsa kända nazistiska skrifter och bekanta sig med amerikanska förebilder på det ensliga raskrigets slagfält. Han bygger obevekligt in sig i sitt ogenomträngliga skal av rashat, glorifiering av den vita rasen i allmänhet och sig själv i synnerhet, av apologi för våld och brutalitet, lovsånger till modet att gå på tvärs mot förhärskande humana normer i ett samhälle som ruttnar inifrån i sin mångkulturalism, sin degiga tro på jämlikhet och allas lika värde.
Mattias Gardell har ambitiöst fördjupat sig i Peter Mangs omfattande skriftliga dokument ”Den germanska filosofin”, ett slags motsvarighet till Anders Behring Breiviks ”Manifest”, som Gardell också är väl bekant med sedan han fungerade som expertvittne vid rättegången i Oslo sommaren 2012.
Peter Mangs är en utpräglad lärjunge till Hitler och ser världsjudendomens sammansvärjning som hotet mot den högt stående germanska civilisation i vilken han själv ingår i rollen som övermänniska, låt vara att han av praktiska skäl mest ger sig på mörkhyade muslimer och andra färgade därför att dessa är lättast att få tag på. Breivik vill i första hand åt muslimerna och väljer en befängd strategi som går ut på att döda dem som har släppt in svartskallarna i hans blonda och blåögda gemenskap, alltså sossar och liberaler. Breivik fantiserar mer om sig själv som hjälte än som övermänniska men tar sig i likhet med Mangs rätten att bestämma över andras liv och död.
Mattias Gardell menar att Peter Mangs i sin skrift och sina gärningar synliggör de utbredda rasistiska inslagen i den förhärskande tidsandan inte bara i Sverige utan i hela Europa.
Genom det drastiska företaget att slumpmässigt skjuta mörkhyade landsmän kondenserade Mangs den rasism som utspädd ligger och skvalpar litet varstans i den vita, kristna majoritetsbefolkningen i Europa och som mest ger sig till känna som brutal populism där mordiskheten har sin grogrund utan att synas.
Peter Mangs förvandlade det ”objektiva våldet” i samhället, det som gömmer sig i orättvisa sociala strukturer och klasskillnader, som inte minst drabbar invandrare, till ”subjektivt våld” när han ”löpte linan ut” och började döda i sin egen rätt. Märkvärdigare var det inte tycks Gardell mena.
Mangs är ingen filosof
Det sist nämnda har jag – om jag har förstått Gardell rätt – ganska svårt att smälta. Att vårt samhälle är präglat av orättvisor som kan vara nog så brutala väcker framför allt politiska och ideologiska frågor hos oss. Peter Mangs filosofi, som eliminerar en fundamental hämning i vår civilisation, nämligen den som ska hindra oss från att dräpa vår nästa, väcker andra frågor – moraliska och existentiella exempelvis.
Peter Mangs har övertygat Mattias Gardell om sina konsistenta politiska och ideologiska motiv – den fullfjädrade rasismen – till sina vettlösa terrordåd. De motiven går naturligtvis inte att förneka. Men i mina ögon är Peter Mangs framför allt en djupt psykiskt störd människa.
Mangs har fått en psykiatrisk diagnos: Han lider av Aspergers syndrom, en personlighetsstörning som mycket summariskt uttryckt innebär att han är oförmögen att korrekt avläsa andra människor och relatera till dem på ett adekvat sätt. Han var en mycket ensam man redan innan han placerades i högsäkerhetsfängelset i Saltvik.
Peter Mangs tänkande är utomordentligt fyrkantigt och förtjänar knappast benämningen filosofi. Han är rigid till sitt väsen, pedantisk, kontrollerande och lätt provocerad av sådant som bryter hans ordning, rubbar den tillvaro han behärskar.
Peter Mangs idéer innehåller förvisso klassiskt nazistiskt tankegods men i mina ögon är dessa idéer inte frukten av ett konsistent politiskt resonemang. I stället förefaller Mangs att ty sig till en fantasivärld av floskler och föreställningar som förvandlar hans ensamhet till suveränitet och hans frustration till oövervinnelighet.
Självklart ska Peter Mangs betraktas som terrorist i rasismens tjänst. Men genom att helt bortse från att hans handlingar är framsprungna ur en störd personlighets skruvade tankevärld får Mangs som han vill: Han blir en politisk aktivist som låter ett distinkt, politiskt ändamål helga alla medel.
Jag kan inte se att det finns något som helst rationellt ändamål med att i ett fredligt och demokratiskt land gå ut i natten och panga ihjäl en och annan som kommer emot. Visst sprider man skräck som terrorister förväntas göra men inte för något ändamål som äger någon som helst verklighetsanknytning.
Ord och handling
Möjligen kan man på de flesta terrorister i dagens värld sätta någon form av psykiatrisk diagnos och man kan undra över dådens ändamål. Nicolas Hénin som satt fånge hos Islamiska staten i tio månader beskriver sina kidnappare som både infantila och narcissistiska och kanske mer besatta av dödsdyrkan än av politik.
Men dessa terroristers dåd hämtar ändå sin ideologiska legitimitet åtminstone i gärningsmännens ögon ur pågående krig som faktiskt utkämpas i verkligheten.
Peter Mangs fick i sociala medier mycket respons med anknytning till Vit makt-rörelsens olika organisationer. Det visar ju ändå att raskriget finns i verkligheten, kan någon invända, samt att Mangs personlighetsstörning på sin höjd underlättade för honom att gå från ord till handling.
Så var det naturligtvis i någon mån. De flesta som spyr ur sig sina rasistiska vedervärdigheter i sociala medier består sig med en hämning som gör att de inte går från ord till handling. Men risken finns alltid att någon dåre gör det!