Biografdöden kom av sig

Bio Ritz på Södra Hesperiagatan i Helsingfors var på sin tid en av juvelerna i Helsingfors biokrona – en skapelse i funkis med vackert böjd trappa och gigantisk salong. I repertoaren ingick Disneys filmer, och jag såg Mary Poppins här som barn.

I dag är den vita duken och stolsraderna borta. Ritz har ljutit biodöden och förvandlats till biljardsalong.

Filmregissören Jouko Aaltonen växte upp i Åbo och kom till Ritz på 1970-talet.

– Jag såg Joseph Loseys film Mr. Klein här. Och Timo Linnasalos Vartioitu kylä 1944, minns Jouko Aaltonen medan vi ser oss omkring och enas om att Ritz är stiligt också som biljardsalong.

1980-talet var ett gruvligt årtionde för kvartersbiograferna som då försvann i tur och ordning. Följande revolutionerande omställning var digitaliseringen som i rasande fart förnyade de finländska biograferna för några år sedan. Digitaliseringen av landets biografer var en viktig impuls till Jouko Aaltonens bioaktuella film Känslornas tempel.

– I Finland genomfördes digitaliseringen med rekordhastighet. Den innebar att biomaskinisterna blev obehövliga och fick sparken och att projektorerna slängdes på soptippen. Jag insåg att det var dags för mig att göra en dokumentär, säger Aaltonen.

Forna tiders biomaskinister var ett mytiskt släkte på vilkas axlar biopublikens underhållning vilade. ­Maskinisterna var också ett skrå med yrkesstolthet och gedigen utbildning.

– Först måste en blivande maskinist praktisera 500 timmar utan lön. Sedan måste han genomgå kurs och fick efter det ett fint diplom, berättar Aaltonen.

Maskinistyrket var dessutom farligt. Filmerna innehöll nitrit och var brandkänsliga. På 1920-talet exploderade projektorn i biograf Imatra i Tammerfors. 27 personer omkom i eldsvådan.

Träff på bio

Också biobesökarna fick säga sitt inför arbetet med dokumentären. Jouko Aaltonen och hans medarbetare efterlyste personliga berättelser av biobesökarna och fick fler än de hade hoppats på.

– Många minns omvälvande biobesök. Biografer är klassiska dejtningsställen och vi hittade till och med ett par som gifte sig på en bio, säger Aaltonen.

– Biobesök upplevs ofta som viktiga – de är en blandning av det vardagliga och det festliga, säger Aaltonen.

I filmen möter vi även två finländare som för evigt är förknippade med finsk film – Nikolai Philp som var biokung i Vasa och Aki Kaurismäki som gjorde finländsk film internationellt känd.

Bra läge på biofronten

Televisionen, VHS-kassetterna och dvd-filmerna har i tur och ordning förutspåtts ta död på alla biografer. Så gick det inte – flertalet av kvartersbiograferna dog men i större städer ersattes de av gigantiska biopalats med tiotalet salonger.

– Jag har inget emot biopalatsen så länge det finns alternativa salonger – små biografer med en egen  atmosfär och doft, säger Aaltonen.

Helsingfors har oberoende Kino Engel, och Korjaamo får en egen biograf. På Helsingegatan öppnas snart ett biokomplex med bar, och Maxim invigs efter renoveringen med tre salonger. På andra orter i landet ledde digitaliseringen till att stängda biografer kunde återinvigas. Driftiga biografägare har utvecklat verksamheten och kombinerar filmvisningar med dans efter bion.

– Läget ser rätt bra ut just nu, konstaterar Aaltonen.

Gränserna suddas ut

Jouko Aaltonen fastnade för dokumentärfilm i början av 1990-talet, innan dokumentärfilmsboomen tog fart.

Trenden inom finsk dokumentärfilm i dag är, säger han, att gränserna mellan fiktion och dokumentär har suddats ut.

Som alla filmare bollar Jouko Aaltonen ständigt med många idéer. Ett projekt som upptar honom nu är en film om den finländska inställningen till slavhandeln över Atlanten på 1700-talet.

Finland var en del av Sverige och Gustav III hade stora planer för Saint Barthélemy som var en svensk koloni 1784–1878. Inblandade i de kungliga planerna var bland annat två finländska guvernörer, adelsherrarna Salomon Mauritz von Rajalin och Bernt Gustav Stackelberg.

Och två män från Anjalaförbundet förvisades till Saint Barthélemy, nämligen Robert Montgomery och Olof Wilhelm Lejonstedt.
Målet för Jouko Aaltonen och hans team är att besöka den forna svenska kolonin i vår. Sedan blir det förhoppningsvis en film.

Dokumentären Känslornas tempel har biopremiär 4 december.