Fredrik Sonck

Jorden är förtorkad och ofruktsam. Maten håller på att ta slut och dammstormar hotar de få grödor som ännu går att odla. Räddningen? Bakom Saturnus finns ett maskhål som leder till ett annat universum där mänskligheten eventuellt kan hitta en beboelig planet! Det här är handlingen i storfilmen Interstellar från 2014.

Klimatet håller på att kollapsa. En ny istid drabbar jorden i expressfart. Räddningen? De som bor längre norrut är förlorade, skit i dem. Alla andra amerikaner evakueras till Mexiko! Det här är handlingen i apokalypsrullen The day after tomorrow.

År 2154 har människan tömt jorden på naturresurser och trasslat in sig i en saftig energikris. Räddningen? Att exploatera naturresurserna på andra planeter, långt borta! Det här är upplägget i Avatar från 2009.

* * *

I sitt hyllade sommarprat om klimatförändringen i Sveriges radio tog Johan Rockström, professor i miljövetenskap, upp det här med filmerna. Många maffiga produktioner berör klimat- och miljöfrågor men när Hollywood håller i taktpinnen blir sättet att hantera dem minst sagt spektakulärt.

Det finns många fler exempel. Ja, en hel genre som bygger på att hela mänskligheten är hotad. Ibland är det klimatförändringen som apokalypsens ryttare kommer stormande på, men det finns också mer eller mindre allegoriska historier där hotet antar formen av aggressiva virus eller zombier.

Grundpremissen är oftast densamma: genom sin arrogans har människan förstört planeten och sina livsförutsättningar för att sedan på något totalt orealistiskt sätt försöka överleva eländet. Det kan handla om både den enskilda individens kamp för sig och sina närmastes överlevnad och om hjälten som ska göra det omöjliga.

Katastroffilmerna är populära och ofta påkostade. Men hur ska vi förstå dem? Som en sorts väckarklockor? Som populärkulturella uttryck för samtidens klimatångest? Som oskyldig underhållning?

Eller som vaggvisor – berättelser ägnade att söva och döva?

* * *

I morgon startar klimattoppmötet i Paris. I jämförelse med att resa till andra solsystem genom maskhål bakom Saturnus står världens ledare inför en ganska enkel utmaning. Och inför ett ännu enklare beslut: att slå fast hållbara ramar för hur utsläppen av växthusgaser ska minska, så att en omfattande och irreversibel klimatkatastrof kan avvärjas. Prislappen? Ynkliga 0,66 procent av världens BNP. Enligt vissa lite mer. Enligt andra lite mindre. Och hur som helst betydligt mycket billigare än kostnaden för att inte göra ett skvatt.

Ändå är resultatet av klimatmötet i Paris långt ifrån självklart. Det har snart gått ett kvartssekel sedan den globala uppvärmningen seglade högst upp på miljöagendan, men trots det har utsläppen av växthusgaser i stort fortsatt att accelerera.

I dag är det lätt att se hur viktiga åren kring 1990 var, på många plan. Det var då som planetens förmåga att absorbera industrisamhällets smällar började vara uttömd, för att använda Rockströms ord. Och det var också då som kalla kriget tog slut, som välfärdsstaterna på allvar började vackla, som nationalstaterna började tappa i betydelse och som kapitalismen fick fria tyglar i den nya globala ekonomin.

Och det var då som Georg Henrik von Wright skrev sin berömda essäsamling Myten om framsteget, som bland annat hade ett ekologiskt ärende.

Texten är på många sätt skrämmande profetisk. von Wright betraktar det här med "hållbar tillväxt" som ett sorts självbedrägeri och spår att munnarna ska fortsätta att "bekänna hopp", att internationella konferenser ska göra resolutioner om minskade utsläpp, som inte ska visa sig betyda just någonting eftersom det "vid andra bord" förhandlas om löneförhöjningar, skattelättnader och olika sätt att stärka företagens internationella konkurrenskraft.

"Så länge tillväxttänkandet förblir den övergripande ideologin, målsättningen som inte får äventyras, så kommer det som beslutas vid de senare borden att försvåra eller omöjliggöra de önskningar som uttalas vid de förra."

Detta är en exakt beskrivning av vad som hänt de senast 25 åren.

* * *

von Wright medger att hans pessimism kan verka handlingsförlamande. Men han betonar att det också finns en vanmaktens optimism som är långt mer ansvarslös: att låta utvecklingen fortgå som förr och hoppas att marknadskrafterna och ny teknik fixar biffen.

Vad Paris och den internationella politiska processen borde resultera i är alltså uppenbart: regleringar som förbjuder, förhindrar eller gör vissa former av ekonomisk aktivitet olönsam. I sin nya bok Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet lägger Naomi Klein tydligt fokus på samma grundkonflikt som von Wright.

Sen kan man för all del tänka sig olika former för regleringarna, realpolitiskt är det svårt att tänka sig något väldigt omvälvande. Men oavsett formerna behövs en uthållig politisk vilja. Och politisk vilja uppstår ur folks förväntningar och krav.

Förväntningar uppstår ur det vi kan föreställa oss, föreställningar ur det vi kan drömma.

Ur det vi vågar drömma.

Det är inte bara naturen som har ett klimat. Också kulturen har ett. Om förändringen av det förra ska stoppas, måste förändringen av det senare starta.

* * *

Kanske är dagens kulturella atmosfär en hallucinogen mix av lätta och tunga gaser, av vanmäktig pessimism och vanmäktig optimism, av dystopi och utopi?

Katastroffilmerna är bara ett uttryck för en kultur som parallellt bejakar ett dystopiskt tillstånd och ett utopiskt skeende. Men det finns absolut inget subversivt i dem, tvärtom inbjuder de till eskapism, ställer upp problem som verkar riktiga och viktiga utan att ha någon egentlig bäring i verkligheten.

Alla apokalyptiska berättelser är inte science fiction, men utopin – det förtvivlade hoppet som avleder uppmärksamheten – behöver inte vara teknologiskt. I Cormac McCarthys Vägen vandrar en pappa och hans son genom ett ödelagt Nordamerika, svältande, sjuka, hotade. Det hopp som gnistrar som en svetslåga i mörkret finns i relationen mellan far och son, i idén om att två människors kärlek till varandra kan överleva – ja, triumfera – också i dödsskuggans dal.

Det är en våldsamt vacker roman, som också blivit en gedigen film. Men utanför far-son-relationen reproducerar också Vägen en problematisk dystopisk vrångbild: den att mänsklighet är en raritet i katastrofen, att samhällets kollaps medför en allas kamp mot alla. Hänsynslöst krig för den egna överlevnaden. Blind panik. Ohämmad egoism. Laglöshet. Kannibalism.

Ändå vet vi att detta inte är något genetiskt förutbestämt handlingsmönster. Skrapar man på civilisationens fernissa tittar inga egoistiska odjur fram per automatik. Ja, det finns exempel på det. Men också på att katastrofer kan locka fram det bästa i vår art: samarbete, altruism, solidaritet. Om detta vill katastroffilmerna sällan berätta, i stället lutar de sig mot en människosyn som till sin essens överensstämmer med nyliberalismens.

Naomi Klein uttrycker det som att nyliberalismens skadligaste arv är att den isolerat oss så djupt från varandra att vi måste övertygas om att vi är värda att räddas. Drygt tjugo år tidigare har von Wright resonerat på ett liknande sätt om frestelsen att resignera.

I dag talar vi ibland om klimatdepression eller klimatångest, vilket en av tre personer antas lida av enligt en undersökning DN refererar. I fullständig enlighet med tidsandan beskrivs fenomenet ofta som ett lätt löjeväckande individuellt syndrom.

Men klimatångesten handlar om kultur. Det har aldrig handlat om något annat.

* * *

Holocen, den unikt stabila geologiska epok vi nyss lämnat, är vårt Eden som Johan Rockström så poetiskt uttryckte det i Sveriges radio. Att sätta frön i marken och skörda det som växer var inget plötsligt heurekaögonblick för tiotusen år sedan. Det var ett sätt att leva som uppstod genom ett lyckligt sammanträffande, sent i vår arts existens när holocens förutsägbara klimat möjliggjorde jordbruket, kulturerna.

Vi befinner oss nu i antropocen och har själva blivit den viktigaste förändringskraften på vårt blågröna hem i den svarta oändligheten. Vi är Edens trädgårdsmästare. Vi har ätit av kunskapens frukt och funnit att vi är ensamma. Själva fördriver vi paradiset från oss. Vi är nakna i skapelsen och har lärt oss att förakta vår egen nakenhet.

Ja, ytterst handlar klimatfrågan om vår arts förmåga att ta itu med sitt självförakt.