Sibelius 150 år: Shakespeares och Sibelius stora syntes
Stormen, Sibelius sista partitur för scenen, är hans mästerverk i genren och ett av hans yppersta verk alla kategorier. Ändå fick originalmusiken vänta nästan sjuttio år på sin första skivinspelning och är, trots att konsertframförandena blivit vanligare, fortfarande betydligt mindre bekant än de musikaliskt anspråkslösare sviterna. Mats Liljeroos kastar sig in i Stormens virvlar för att närmare undersöka dess beskaffenhet.
”Hör Ni, herr S.! Borde Ni ej någon gång rikta Ert intresse på Shakespeares dramer, enkannerligen de sista, ”Cymbeline, Vintersagan och Stormen”! Tschaikowski har skrivit en ouvertyr till den sista, utan att dock ha lyckats. Men emellertid borde just ”Stormen” ligga för Er: Prospero (trollkarlen), Miranda, jord- o. luftandar m.m."
Sin vana trogen förutsäger Axel Carpelan i ett brev till Sibelius 28.2.1901 med kuslig träffsäkerhet sin protegés kommande kompositionsprojekt. I det här fallet kom det dock att dröja ett kvartssekel innan profetian gick i uppfyllelse och Carpelan hann inte höra Sibelius tonsättning av Shakespeares mästerverk.
Sådde Axels brev ändå ett första frö? Sibelius förläggare Wilhelm Hansens förfrågan i början av maj 1925 om musik för Det Kongelige Teaters i Köpenhamn produktion av Stormen satte i gång en ovanligt intensiv kreativ process och man kan inte bortse från möjligheten att Sibelius redan länge undermedvetet umgåtts med tanken på att tackla Stormen.
Planen var att Sibelius skulle leverera partituret den 1 september för att pusselbitarna skulle hinna falla på plats innan premiären, som var inplanerad till slutet av december samma år. En tidtabell, som samtliga inblandade rätt snart torde ha insett var orealistisk.
Därtill finns en del motstridiga uppgifter visavi tillkomstkronologin och vi har ingen hjälp av Sibelius dagbok, som pausar mellan februari 1925 och september 1926. Ett brev från Sibelius till hans danske förtrogne Gunnar Hauch, daterat den 2 oktober, tyder dock på att endast tre nummer, av inalles trettiofyra, då återstod.
Regissören Johannes Poulsen vistades även flera veckor i Helsingfors och konfererade dagligen med Sibelius om, får vi förmoda, relationen mellan text och musik, men exakt när besöket ägde rum är höljt i dunkel. Hur som helst tycks inte uppskjutandet av premiären till den 16 mars följande år ha något med musiken att skaffa.
Sceniskt röd tråd
När Sibelius komponerade musiken till Stormen stod han på höjden av sin dittillsvarande förmåga och berömmelse. Han var Nordens mest kända levande tonsättare, som nyligen dirigerat uruppförandena av sina symfoniska mästerverk, sexan och sjuan, och nästa år skulle skriva sitt mästerverk på tondiktens domäner, Tapiola.
Ingen, allra minst han själv, kunde ana att Tapiola skulle bli hans sista offentligjorda verk i det större formatet. Den åttonde symfonin som, med största sannolikhet, låg färdig ett tiotal år senare blev som bekant lågornas rov vid den famösa autodafén på Ainola någon gång i början av 1940-talet. Självkritiken hade tagit nacksving på konsten.
Den sceniska musiken gick som en röd tråd genom Sibelius skapande och omfattar fjorton opus alltifrån Kareliamusiken till den trettiotvå år senare skrivna Stormen och durationsmässigt från den kortkorta bröllopsmarschen ur Adolf Pauls Die Sprache der Vögel till den brett upplagda musiken till Hugo von Hofmannsthals Jedermann och den över timslånga balettpantomimen Scaramouche – jämte Stormen Sibelius längsta verk efter Kullervo.
De regelrätta skådespelsmusikpartituren är tio till antalet och omspänner besättningsmässigt hela skalan från de två sångerna med gitarrackompanjemang ur Shakespeares Trettondagsafton till den för fullstor symfoniorkester, kör och solister avfattade Stormenmusiken. Stilskalan sträcker sig från 1890-talets nationalromantik via det tidiga 1900-talets symbolism och gryende expressionism till Stormen, där samtliga stilar på sätt och vis är samtidigt närvarande.
Karakterisering och identifikation
Vad var det då i Shakespeares sista egenhändigt författade pjäs som fick Sibelius att med hull och hår slänga sig in i Stormens virvlar och med en sådan, för honom, ovanlig förtjusning acceptera ett beställningsverk med en så snäv tidtabell?
För det första befann sig Sibelius efter sjunde symfonins fullbordande i februari 1924 i konstnärligt limbo med bland annat accelererande alkoholkonsumtion och allmän olust som följd. Beställningen kom alltså i rättan tid för att frigöra den uppdämda skaparlusten.
För det andra erbjuder texten i sin mångfasetterade tematiska och tolkningsmässiga rikedom en uppsjö med tacksamma musikaliska karakteriseringsmöjligheter, samtidigt som det förefaller klart att de centrala karaktärerna fascinerade Sibelius i hög grad.
Så inte minst den förvisade magikern Prospero. Det krävs ingen desto djupare psykologisk insikt för att inse vilket starkt identifikationsobjekt dramats huvudperson utgjorde för Sibelius: ”...När jag så försummade de världsliga bestyren, hängiven åt min enslighet och själens uppodling i de värv, vars hemligheter gå över mängdens fattning...” (övers. C. A. Hagberg).
Enligt Tawaststjerna var Prospero för Sibelius en sinnebild för den skapande konstnären, medan Ariel symboliserade inspirationen och Caliban åter stod för den demoniska sidan av hans väsen.
Onomatopoetisk tour de force
De kreativa fördämningarna brast alltså, med en störtflod av de mest disparata musikaliska infall som resultat. Stormenmusikens estetiska palett är hisnande mångskiftande från några av de mest avancerade passager Sibelius någonsin koncipierade till urcharmiga pastischer, från suggestivt expressiva vokalnummer till melodiskt anslående populär ton och från de mest delikata klangstudier till hårresande orkestrala virvelvindar.
En betydande del av det musikaliska Stormenkonceptet är givetvis modellerat på Poulsens sceniska och regimässiga idéer. Så strök till exempel Poulsen den inledande skeppsbrottsscenen och lät ridån gå upp till tonerna av en vindpiskad uvertyr, där man som i en snabbt förbiilande vision ser skeppet förlisa i vågorna.
Träskändas Prospero manar medelst en sannskyldig onomatopoetisk tour de force – uteslutande baserad på kromatiska ostinatofigurer och heltonsskalor – fram en rasande storm, som slår både Okeaniderna och Tapiola i ren och skär urkraft, och lyder därefter snällt Poulsens anvisningar att låta det hela ”förtona i ett stort decrescendo”.
Porträtten av Prospero och Miranda är ”neopurcellianskt” grandiost och resignerat respektive ömsint skirt à la Pelléas et Mélisande och Svanevit, medan Calibans musik är besläktad med orientalismen i Belsazars gästabud. Sibelius testar även klangliga och spatiala effekter: Miranda vyssjas till sömns till milt harmoniumackompanjemang, medan kören och harpan i Vindarnas kör är placerade högt över scenen.
Vokala pärlor
Shakespeare bjuder frikostigt på snärtiga sångtexter och Sibelius tackar och tar emot. Ariels fem sånger är smärre pärlor – inte minst den första (”Kom herind paa gulen sand”) med sin sensuella ordlösa kör – medan Junos sång ur fjärde aktens skördefest är en av partiturets många läckra miniatyrer.
I femte akten, när Ariel hämtar Prosperos fiender, föreskriver Shakespeare ”högtidlig musik”, men Sibelius reagerar med några av de mest hänsynslöst dissonanta och expressiva orkesterklanger han någonsin satte på pränt, följda av en underskönt avklarnad stråksats. Det råder heller ingen brist på dansrytmer och en av partiturets höjdpunkter är tredje aktens porträtt av pjäsens ”bad guy”, Antonio (”Djævledans”), där Sibelius låter ondskans skepnader tråda en hetsig tarantella.
Det hela avrundades ursprungligen med en festlig Cortège, ett återanvänt tillfällighetsstycke med samma namn från 1905. Vid Helsingforspremiären den 4 november 1927 – där dottern Ruth spelade Ariel – ersattes den dock med en onekligen mer passande, solent finstämd Epilog för stråkar, som i sin tur är hämtad från den 1904 skrivna Cassazione.
Det är med andra ord Prospero själv, som än en gång i toner träder fram inför sin publik: ”Nu är det med min trolldom slut; vanmäktig, som jag var förut, är jag på nytt ... O låten mig ej stanna här fasttrollad uppå dessa skär, men lösen mig från mina band.” Till skillnad från Prospero var Sibelius dock inte ännu beredd att begrava sin trollstav i jorden och sänka sin svartkonstbok i havets djup.
Färgsprakande väv
Stormen kan på många sätt anses vara Shakespeares stora syntes och man kan utan överdrift påstå detsamma om Sibelius musik, som knyter ihop tonsättarbanans trådar till en lika färgsprakande som sinnrikt sammansatt väv. En väv, som dessutom skulle komma att anta nya former.
I ett brev till Wilhelm Hansen efter premiären, där han inte närvarade, skriver Sibelius: ”I musiken till Stormen finnes en massa motiv, som jag ville bearbeta utförligare. På grund af dramat har jag endast kunnat skizzera dem.”
När han sedermera, sannolikt av förlagstekniska skäl, sammanställde de två Stormensviterna gjorde han, märkligt nog, precis tvärtom. I stället för att utveckla de tematiska idéerna komprimerade han dem ytterligare och slog ihop flera av numren till inte alltid helt lyckade nya konstellationer.
Enligt en dagboksanteckning den 11 juni 1927 smakar arbetet på sviterna ”trä” och uppenbarligen hade Sibelius tröttnat på materialet. Sviterna (op. 109, nr 2 & 3) har många stunder av stor skönhet, men ger ändå blott en aning om originalets överdådiga rikedom. Stormen hade bedarrat och Prospero hade ånyo symfoniska skepnader i blickfånget.
Stormen på skiva
Originalmusiken till Stormen har, sannolikt i första hand på grund av sviternas relativa popularitet, försummats svårt på skiva. Den första kompletta inspelningen kom, intressant nog, så sent som 1992 medan den följande, och hittills sista, inspelningen kom följande år.
Av dessa sätter Osmo Vänskä i sin färgstarka och atmosfäriska BIS-inspelning med Sinfonia Lahti ribban på högsta möjliga nivå. Det är frågan om en av Vänskäs fullödigaste Sibeliusinspelningar någonsin, där han på ett optimalt sätt fångar partiturets klangliga magi och emotionella kraft.
Lilli Paasikivis eteriska Ariel drunknar närapå i orkesterbruset, vilket just den här gången har sin poäng, och aldrig någonsin har väl uvertyren – som åtskilliga gånger spelats in separat – släppt lös naturkrafterna på ett så överväldigande sätt.
I jämförelse härmed känns Jukka-Pekka Sarastes Ondineuppföljare med Radions symfoniorkester slätstruken och färglös. Medan Vänskä prickar alla tempon exakt rätt lyckas Saraste överlag med motsatsen och bottennappet är en olidligt seg Djævledans, där man till råga på allt avstår från ett par partitursidor.
Saraste har en skönsjungande Monica Groop som Ariel, men tolkningen är onödigt operamässig. Ondinesoundet är alldagligt i jämförelse med BIS Records rikt resonerande ljudbild, och inspelningens enda fördel är att man nyttjar originaldanskan i stället för, som BIS, den finska översättningen.
Sviterna har gjorts ett antal gånger på skiva, som sådana eller i diverse kompilationer, alltifrån sir Thomas Beechams pionjärinspelning från 1955 – fjorton av de arton numren – till Okko Kamus och Sinfonia Lahtis drygt 55 år senare inspelade BIS-tolkning.
Vi stannar dock för Leif Segerstams och Helsingfors stadsorkesters Ondineversion (1998). Tempona rör sig inte sällan på makligare sidan, men stämningen är magisk. Vilken miss av Naxos att inte låta sitt nyligen fullbordade Sibeliusprojekt med Segerstam och Åbofilharmonikerna utmynna i den tredje inspelningen någonsin av den kompletta Stormenmusiken!
Sibelius 150 år
Stormen (The Tempest) är en av Shakespeares sista pjäser som första gången uppfördes 1611. Handlingen pågår lika länge som pjäsen – i fyra timmar i avkortad form.
I pjäsen finns ett relativt stort persongalleri med magikern Prospero och hans dotter Miranda i huvudrollerna. En storm förorsakad av Prospero får hans bror Antonios och dennes kumpan Alonsos skepp att förlisa. Därefter utvecklas ett intrikat drama med bland annat mordförsök och konspirationer, innan alla till slut försonas.
HBL uppmärksammar Jean Sibelius jubileumsår med en artikelserie som presenterar valda verk. Detta är del 6. Tidigare delar har presenterat Jungfrun i tornet, Kullervosymfonin, Var det en dröm?, Sjätte symfonin och Skogsrået.