Förfallets lockelse
Tänk om man bara lade sig ner och lät allt vara? Författaren Malin Kivelä resonerar kring varför kultdokumentären Grey Gardens upplever en renässans, särskilt bland kvinnliga konstnärer i 40-årsåldern.
Grey Gardens heter en dokumentär från 1976 av de amerikanska filmmakarna Albert och David Maysles. Filmen porträtterar Big Edie och Little Edie Bouvier Beale, mor och dotter, med aristokratiska rötter och varsin ”halvprofessionell” (enligt Wikipedia) karriär inom showbiz bakom sig. Grey Gardens var också namnet på deras hem, villan med 28 rum i East Hampton, New York.
I filmen är stora Edie kring 80 och lilla Edie 56. De har bott ihop i Grey Gardens sedan 1952 då lilla Edie återvände hem efter några år i New York City. Resten av familjen, juristmaken/pappan och de två bröderna, har flytt fältet för länge sedan.
Villan är illa förfallen. Tvättbjörnar och katter har bosatt sig bland högarna av tidningar, fotografier och matförpackningar som belamrar rummen. Träd växer in. Och mitt bland bråtet iscensätter lilla Edie sig själv med frenetisk energi, byter kläder från en bisarr men genomtänkt kombination till en annan och delger kameran sina åsikter om allt från horoskop till politik.
Stora Edie ligger mest i sängen och pratar strunt, ofta lättklädd, hutlöst uppvisande sitt vällande, gamla skinn, som enligt alla konventioner borde döljas.
Filmen blev en kultklassiker. Edie och Edie gick från att vara lokalkändisar på grund av sin rivningshotade villa och sin släktskap med Jackie Onassis – den äldre var Onassis faster, den yngre hennes kusin – till att bli berömdheter och stilikoner, om än med dubiösa förtecken. Maysles anklagades för att ha utnyttjat dem, med det tog de avstånd från. ”Vi är stolta över filmen och kunde inte vara nöjdare!” skrev lilla Edie i ett brev till The New York Times i vilket hon bemötte den usla kritik som filmen mottagit. ”Två högt begåvade personer mötte två högt begåvade damer och skapade tillsammans ett nytt slag av film.” (Min övers.) Brevet publicerades aldrig för tidningsredaktionen ansåg att lilla Edie var schizofren.
Storyn om Edie och Edie är för läcker för att vara sann och har mycket riktigt inspirerat konstnärer i många omgångar, bland annat till tv-filmen Grey Gardens (2009) med Drew Barrymore och Jessica Lange i huvudrollerna och Broadway-musikalen med samma namn (2006).
Och just nu verkar Norden uppleva en liten Grey Gardens-boom. För ett år sedan satte Hannele Mikaela Taivassalo och jag upp performancen Imperfekt, inspirerad av madamerna Bouvier Beale, i en, naturligtvis, belamrad enrummare i Berghäll med plats för endast tio åskådare per föreställning. Bara tvättbjörnarna fattades.
Om en vecka har koreografen Jenni Kiveläs Jotakin kuin Grey Gardens premiär i en lägenhet i Kronohagen, och i Stockholm går Sara Stridsbergs Grey Gardens-pjäs Konsten att falla på Teater Galeasen.
Jag såg den och kan konstatera att våra föreställningar är mycket olika. Konsten att falla är en överraskande traditionell teaterföreställning som starkt bygger på filmen, med vackert kaos i välmålad salong och virtuost skådespelararbete med stort S, inga skärvor.
Det för mig mest intressanta i filmen är de störande frågor som uppstår till exempel då lilla Edie mumlar osammanhängande mellan sina shownummer: Vem tar egentligen hand om vem här? Varför kom lilla Edie hem från New York? Vem är sjuk och på vilket sätt? Får man sjunga falskt på film? Får man vara 56 och ha en så kort kjol att underbyxorna syns? Borde man inte skämmas mer om man så att säga har misslyckats med att skaffa sig ett liv? I Galeasens version har de här diskrepanserna tonats ner och ersatts av smidig storytelling.
Hur som helst kan jag inte låta bli att fundera över varför vi alla valt att fördjupa oss i Grey Gardens just nu. Hannele Mikaela Taivassalo, Jenni Kivelä, Sara Stridsberg och jag är alla kvinnor i 40-årsåldern. Åtminstone jag har alltid varit en duktig flicka som presterat bra och försökt vara så snygg, smart, slank och ung som möjligt i alla lägen.
Nu har jag fyllt fyrtio. Det börjar bli uppenbart att den här ungdomen och fräschören inte kommer att finnas hos mig för alltid. Samtidigt som det här verkligen är åldern då man borde infria alla löften tränger sig också en annan känsla på allt mer. Den del av mig som bara vill lägga mig ner och låta allt vara sträcker upp sitt tryne. ”Jag tog hand om huset och så slutade jag ta hand om huset”, för att citera gamla Edie i Konsten att falla. Ja, tänk om man bara gav upp och flyttade hem till mamma? Quel scandale!
Den samhälleliga trenden just nu som förespråkar en estetisk lifestyle och slimmade, ovällande kroppar gör förstås inte den här motreaktionen mindre. Känslan av att det inte finns någon gräns för vad vi kunde prestera om vi bara prioriterade rätt, och den ständiga omöjligheten att göra det.
I ett sådant här skede kan en historia som Grey Gardens börja kännas relevant. Vad behövs åldrande kvinnor till? Kanske till att med sina exempel visa på olika sätt att leva? För att de ändå inte kan vara med i skönhets- och ungdomstävlingen längre kan de strunta i precis allt oväsentligt och använda sin frigjorda energi på sådant som de verkligen upplever som viktigt. Förstås är ett visst slags tolerans också större, saker och ting som chockerade år 1976 gör det inte längre. Det är möjligt att få in en pjäs om kvinnor som Edie och Edie på en mainstreamscen – om än i normaliserad tappning.
Som lilla Edie skrev i sitt brev till den där elaka kritikern: ”Så vi lever inte konventionellt; so what?”
”My dear, det verkar som om du inte vill se människor över en viss ålder göra så mycket alls.”