Förövarens skugga gör offret osynligt
ESSÄ. ”Litterär pedofili” diskuterades flitigt i våras med anledning av Karl Ove Knausgårds debutroman. I höst har det gått 60 år sedan Vladimir Nabokovs epokgöran de roman Lolita publicerades för första gången. Maxim Grigoriev återvänder till en tidig form av autofiktion, till en litteratur där berättarens klaustrofobiska perspektiv är det enda som erbjuds.
Lolita, västvärldens vackraste roman om pedofili, har fyllt sextio. I september 1955 utkom Nabokovs kontroversiella bok på Olympia press, i Paris, för första gången. Inget annat förlag ville befatta sig med det utbroderade försvarstalet av ett medelålders pervo, Humbert Humbert, som kidnappat och under flera års tid otaliga gånger våldfört sig på den tolvåriga Dolores Haze, hans ”livs ljus” och hans ”länders eld” (liksom förstås också hennes smärta, av ”dolor”).
Sedan dess har romanen blivit en klassiker och som sådan skapat en egen genre.
Möjligen kontroversiell för sextio år sedan, är Lolita i dag snarare en del av populärkulturen. Det smågräsliga nyordet ”nymfett” är vedertaget. Det förekommer Lolita-cosplay, och söker man på ”#lolita” på Instagram visar sig hashtaggen vara spärrad, sannolikt på grund av alltför mycket pornografi.
På svenska utkom Sara Stridsbergs Doloresvariationer, Darling River, 2010 medan Karl Ove Knausgårds Lolitavariant – Miriam i debuten Ut ur världen – gav upphov till en hätsk debatt om ”den litterära pedofilin” så sent som i maj i år. Vad är det med denna intellektuellt ohotande ”barnkvinna”, det passiva begärsobjektet som själv aldrig kommer till tals, den manliga åtråns ständigt uppskjutna dröm om en framtid som aldrig kommer?
I förordet till Nabokovs Lolita återfinns en numera känd anekdot om en apa som en vetenskapsman försöker lära att teckna och som till sist framställer en bild på sitt eget galler. Hos Stridsberg utvecklas denna bild till ett tragikomiskt freakshow: den ensamme vetenskapsmannen försöker etablera en kärleksrelation med sitt forskningsobjekt, ”hondjuret”, med tämligen skurrila följder.
Det är en variant av förhållandet mellan Lolita och den lärde Humbert, vars konsumtionskärlek till flickan knappast är kärleken till en människa, utan snarare till en bild eller ett koncept. Om två år är Lolita inte längre den förpubertetskropp han åtrår; det ligger en motsägelse i själva attraktionen. Det är inte, som många har försökt beskriva det, en roman om omöjlig förälskelse eller destruktiv åtrå. Knappast någon allegori heller, eftersom Nabokov inte skrev sådana. Lolita är en roman om manlig medelmåttighet.
Men inte nödvändigtvis på det sättet som man kan tro. Den moraliskt lagde läsaren ser förmodligen Lolita i apan som slits bort från sitt hem, hålls fången och utnyttjas: mansvetenskapens kyliga besatthetsobjekt, kvinnan som ett djur. Samma förhållande sätter redan John Fowles i fokus med sin egen Lolita-variation The Collector, från 1963. Där rövar en äldre fjärilssamlare (Nabokov var ju själv en sådan) bort en ung tjej och håller henne fången i sin källare – å ena sidan för att lägga henne till sin samling av ”vackra ting”, å andra sidan i hopp om att detta vackra ting ska förälska sig i honom. Bokens andra del är berättad av själva flickan, och fyller på så vis i det som i dag kan upplevas som en brist i den manliga ”litterära pedofili”-diskursen: offrets röst. Samma pedofilhistoriens ”mörka rygg” återfinns också hos Stridsberg, där en parallellhistoria följer Lolita själv, i stället för att som Knausgård och Nabokov bara undersöka förövaren.
Trots detta är Lolita likväl en djupt moralisk bok. Jag har svårt att föreställa mig en person som efter att ha läst den på allvar tror att den är ett försvarstal för pedofili. Samtidigt tror jag att dess symbolvärde ligger i ett annat perspektiv. Boken är verkligen en ensidigt manlig demonstration, där den unga flickan inte är en individ, utan en bild, en symbol. Det är inte Lolita som är apan, utan Humbert Humbert. Lolita är det galler som han har kladdat ihop.
Den fotografiska återgivningen var Nabokovs standardteknik. Hans memoarbok, Speak, Memory, kretsar också kring det magiska ”let me show you some slides”. Också Humberts ”samliv” med Lolita är ett fotoalbum över en tyrannisk och samtidigt medioker tristess. På den första beskrivningen av samlaget – då Humbert en tidig morgon, efter att ha misslyckats med att droga flickan, enligt egen utsago låter sig förföras av henne – följer en omfattande katalogisering av hans irrande bilresor genom Amerika med den tjuriga flickan i släptåg och allting som de ser och besöker: bergslandskap, provinsiella museer, bensinstationer, motell.
Nabokovs kartläggning av Amerika och förhållandet mellan förövaren och offret är en serie bilder över den begränsade mannens begränsande våld. Det erinrar om kvantitativa undersökningars skuggsidor: den sexberoendes tvångskatalogisering av sina samlagspartner, den porrberoendes trägna bläddring genom allt fler videosnuttar.
Mellan de två är det inte mycket till interaktion. I många andra romaner kan man uppleva denna nabokovska (och, generellt sett, modernistiska) tendens att begränsa sig till ett enda, allt som oftast våldsamt manligt medvetande och dess visuella besatthet som en svaghet, men just i Lolita har han funnit den rätte berättaren och den rätta historien. Läsaren får uppleva det hemska i Humbert Humberts klaustrofobiska och samtidigt simpla perversion i första person, genom att finna sig innestängd i den. Humberts vällustiga flickekroppskatalogisering och aversion inför äldre kvinnor, hans triviala tankevärld och ointresse inför all form av djupare mänsklig interaktion gestaltar det som filosofen Richard Rorty har lyft fram som romanens centrala tema: grymhet. När Humbert Humbert, vresig och ångestfull dagen efter den första våldtäkten, vill få tyst på flickan, slänger han ur sig nyheten om att hennes mor är död. Samma kväll kom hon, skriver han, ”snyftande in till mig och vi hade det skönt tillsammans. Ni förstår, hon hade ju ingenstans i världen att ta vägen”.
I denna slutsentens ryms Lolitas hemska tragedi. Men den trängs omedelbart undan och överskuggas av Humbert röst: hans banala stolthet över sin egen grymhet, hans extatiska självspäkelse som Dostojevskij så ofta skildrade.
Ut ur detta jag finns det inga vägar. Det finns bara en värld: berättarens, och i denna värld är läsaren fången tillsammans med Lolita. Hennes inre liv kommer vi aldrig i kontakt med: bilden har ingen tredje dimension. Förövarens skugga gör offret osynligt. Man kan ha moraliska och estetiska synpunkter på det, men detta har varken med ämnet eller med beskrivningarna att göra, utan är en enkel strukturell aspekt på en viss typ av självberättande prosa.
Lolita är en jagberättelse skriven av Humbert Humbert. Den bok som han har skrivit handlar inte om flickan Lolita, utan om honom själv. På det viset är Lolita redan en tidig form av det man i dag kallar autofiktion, och precis som i autofiktionen är alltså berättaren och huvudkaraktären en och samma gestalt. Det inbjuder visserligen till en avancerad utläggning av jagets karaktär, men stänger också in texten i särskilda krav på psykologisk trovärdighet och begränsat perspektiv. Berättarens tankevärld, det ”jag” som talar i texten, blir den wittgensteinska gräns som definierar den värld vi är förmögna att uppfatta – och denna snäva, närsynta gräns utestänger Lolitas medmänsklighet redan på förhand. Humbert Humbert gör heller aldrig några djupare försök att reflektera kring Dolores inre, kring hennes värld. För om han hade varit förmögen att se henne som en individ, som en verklig människa, hade han aldrig våldtagit henne till att börja med och sedan skrivit en bok om det. Den moderna realismen ställer ett krav på överensstämmelse mellan den karaktär som berättar och den historia som berättas. Gränsen som Humbert Humbert har dragit för sin egen kärlek, människans kanske djupaste känsloerfarenhet, är en tolvåring – och den historia som vi som läsare får uppleva följer av det.
Hos Nabokov är det estetiska etiskt. Det är här Lolitas konstnärligt-moraliska budskap, alltjämt högt aktuellt, ligger. För den humbertska typen av manligt medvetande kommer att fortsätta producera sina självupptagna texter där kvinnan förblir ett begärsobjekt och världen bara en serie fotografiska bilder runt omkring dem. Trots att Humbert Humbert, som den opålitlige berättaren han är, om och om igen försöker övertyga oss om att hans kärlek är sann, om att han har insett hela vidden av sitt brott, om att han ångrar sig, ser vi som läsare att så ingalunda är fallet. I stället för att skriva om Lolita skriver han fortfarande bara om sig själv och sin egen fotografiska, katalogiserande åtrå. Romanen som helhet visar oss det som Humbert Humbert själv missar, det som indirekt har gjort honom till en förövare till att börja med: att litteratur inte är till för att berätta om sig själv, utan för att förstå andra. I stället för Lolita, ser han bara sina egna galler.