Sir Harrison är i gott sällskap

Det hade säkert funnits många andra goda kandidater för Wihuris Sibeliuspris, men när man ser till vilka som fått priset sedan 1953 – och speciellt efter år 2000 – är det de mest enträgna modernisterna som finns på listan: György Ligeti, Magnus Lindberg, Per Nørgård, Kaija Saariaho och György Kurtág. Inga postmodernister eller minimalister här, nej.

– Listan visar på oklanderlig smak när det gäller alla namn förutom ett, förklarar sir Harrison Birtwistle, som på fredagen själv fogades till listan, med sin nordengelska accent. Han låter det vara osagt om han avser sig själv eller någon av de arton tidigare pristagarna. Troligt är ändå att han vill vara ödmjuk utan att förolämpa sina mecenater genom att klandra deras smak.

Accenten, med vilken Birtwistle påminner om att hans bakgrund är working class – uttalat med ä i stället för a – är en som Birtwistle burit med sig också när han annars stigit i samhällsklass, blivit adlad och professor och när hans livsverk erkänts.

– Många av mina gelikar har tappat sin accent, medvetet eller omedvetet, men det har aldrig korsat min hjärna, för jag ville aldrig bli "posh".

Även om Birtwistle ofta blivit förknippad med brittisk musik, är det ingenting han tänkt på särskilt ofta.

– Knappast steg Sibelius upp om morgnarna och tänkte att han skulle skriva finsk musik. Men det visade sig att det han skrev skulle uppfattas som finsk musik. Det är omöjligt att medvetet försöka vara originell. Viktigare är att försöka hitta sin inre röst.

Birtwistle inledde ursprungligen karriären som klarinettist, men det var i trettioårsåldern som han bestämde sig för att sälja alla sina klarinetter, och satsa allt på att komponera. I dag kan han med en viss självreflektion se hur våghalsigt beslutet var, även om han är glad att han kunnat försörja sig efter det. Klarinetten satte ändå sina spår i hans musik.

– I början tenderade jag att undvika hela instrumentet, men senare lärde jag mig använda det. Alltjämt minns jag hur det kändes att spela, hur hela kroppen vibrerade och den fruktan jag kände inför solot i inledningen av Sibelius första symfoni.

Arrogans och provokationer

Ännu mer än med brittisk musik, klarinettspel, opera eller grekiska dramer har Birtwistle förknippats med modernismen. Den som var född 1934 och efter andra världskriget var i tjugoårsåldern kunde lätt hoppa på tåget med vilket världsordningen skulle ställas upp och ner – igen.

– Situationen möjliggjorde ungdomens arrogans och provokationer, förklarar Birtwistle.

Han är vis nog att sätta den musikaliska utvecklingen i dess rätta kontext.

– Om man tittar på Picasso och Braque utvecklade de kubismen för att det föll sig naturligt i deras utveckling. Också Jackson Pollock började kasta målarfärg på sina dukar för att det var ett naturligt steg i hans utveckling. På samma sätt måste musiken efter andra världskriget gå igenom en radikal fas. Sen har vi förstås sett reaktioner i form av minimalismen, men den intresserar mig inte. Jag tenderar att intressera mig för saker av mer komplex natur.

Komplexiteten kom till och med att bli Birtwistles varumärke, samtidigt som han varit sin stil trogen och utvecklat den.

– Alltjämt har jag en massa vilda, till och med radikala, idéer som jag söker uttryck för.

Men precis som med många andra konstnärer, finner han inte riktigt de optimala uttrycksmedlen för dem eftersom tankarna är undflyende.

Birtwistle har varit föremål för diger akademisk forskning och bland annat har sex monografier skrivits om hans musik.

– Jag har inte läst dem alla, men det intressanta är att de behandlar saker som jag aldrig uttalat. Jag säger inte att texterna ljuger, men det verkar som att jag inte ens själv varit medveten om vad jag sysslat med.