Klockrike drar efter andan
Årets unga konstnär Ville Andersson gör scenografi till en pjäs man inte får göra scenografi till.
Kanske kunde man säga att Klockriketeatern återvänder till rötterna vid ingången av 2016, då man lämnar Dianascenen i centrala Helsingfors och blir en nomadteater? Harry Martinssons Vägen till Klockrike, som gett teatern dess namn, är ju bland mycket annat en roman om att ständigt vandra, om hemlöshet i bemärkelsen att sakna en fast adress.
Vägen till Klockrike står också på höstens repertoar då Kristin Olsoni regisserar texten som fysiskt läsdrama i december. Parallellt gör Matti Raita en tolkning av romanen i form av en ljudinstallation. Dessutom kunde teatern under tisdagens presstillfälle berätta om gästspel, monologförställningar och samarbetsprojekt som pågår eller inleds under 2015.
Klockriketeaterns huvudproduktion under hösten är ändå den svenska urpremiären av Duncan Macmillans pjäs Nästa Andetag, i regi av Dan Henriksson och med Stina Engström och Matti Raita i rollerna
Årets unga konstnär Ville Andersson gör scenografin, och struntar blankt i Macmillans detaljerade anvisningar i manuskriptet. Enligt dessa ska föreställningen spelas på en tom scen, utan möbler, rekvisita och kostymbyten. Inte ens med ljud och ljus får tid- och platsbyten markeras.
– Som bildkonstnär är det en stor utmaning att hålla kvar besökaren mer än trettio sekunder på en utställning. På teatern är människor tvungna att sitta i två timmar. Här är utmaningen att skapa något som är intressant i två timmar, säger Andersson.
Premiär för Nästa andetag blir det den 29 oktober.