Teaterchefen är inte boss på scenen

Asko Sarkola var tämligen ny som teaterchef på Lillan när en skådespelare plötsligt hoppade av en produktion, bara tio dagar före premiär. Panikslagen ringde Sarkola upp Vivica Bandler, då teaterchef i Stockholm, och undrade vad han skulle ta sig till.

– Oroa dig inte. Nu har du en möjlighet att få tag på en bättre skådespelare, löd Bandlers käcka råd.

Vid minnet av detta lutar sig Asko Sarkola tillbaka i stolen och frustar av skratt.

– Det var det bästa råd jag kunde få. Man ska inte ödsla energi på frustration men det är ett vanligt fel vi människor gör, säger Sarkola och levererar några alternativ till vanmakt i motgång.

– Duscha, gå ut på stan, shoppa kläder! Gräv inte ner dig i oro när en hel organisation väntar på att få jobba.

Asko Sarkola ledde Lilla Teatern i 25 år, av vilka han de två första åren fungerade som vice chef och skolades in i jobbet av sin föregångare Lasse Pöysti. Därmed är Sarkola också den som suttit längst på chefsposten. För tio år sedan blev han, formellt, åter Lilla Teaterns chef efter det att den införlivades med Helsingfors Stadsteater.

– Men den konstnärliga chefen Raila Leppäkoski har det konstnärliga ansvaret. Jag har åsikter endast då jag blir tillfrågad, betonar Sarkola.

Det är farligt att fly

Under sina år på Lilla Teatern kombinerade Asko Sarkola chefskapet med roller på scenen.

Ett av hans bästa minnen är monologen En lantmätares historia som inspirerades av den första flyktingdiskussionen i Finland. Pjäsen handlade om den vietnamesiska båtflyktingen Tran Min Canh och hans farofyllda resa till tryggheten i Finland, och den skulle kunna vara aktuell än i dag trots att premiären var 1992.

Tran Min Canh ingick i den stora grupp vietnamesiska båtflyktingar som handplockades till Finland i slutet av 1970-talet. Pjäsen om hans resa skrevs av Christer Liljelund. Monologen blev en succé som Sarkola fick spela runtom i världen, och den inleddes med orden Det är farligt att fly.

– Tran Min Canhs historia visade vilka exceptionella och hemska förhållanden som måste råda för att en människa ska lämna sitt land. Själva resan var också kantad av faror – giriga mellanhänder, sjörövare och risken för att drunkna, påpekar Sarkola.

Det värsta minnet från Lillan då?

– Det måste vara pjäserna Gatan och Tryggare kan ingen vara, säger Asko Sarkola och ryser vid tanken på de två felbedömningarna.

Gatan sattes upp mitt under lågkonjunkturen 1994 och handlade om folk som fick sparken. Sådant ville ingen se då. Tryggare kan ingen vara kom några år efter kärnkraftstragedin i Tjernobyl och handlade om hotet från ett radioaktivt moln. Pjäsen kulminerade i att ett par dog strålningsdöden på scenen.

– Jag trodde att jag var rätt i tiden men jag hade fel. I båda fallen gick folk i pausen och jag fick mängder av klagobrev. Det slutade med att jag fick be om ursäkt för pjäsvalen.

– Publiken vill helt enkelt inte se pjäser som bekräftar deras mardrömmar.

Vi är komiska

Teaterns uppgift varierar givetvis beroende på om vi befinner oss i en hög- eller en lågkonjunktur.
– Under en lågkonjunktur ska vi stimulera fantasin, erbjuda optimistiskt tänkande och frigöra kreativitet. Men under högkonjunktur ska vi varna för det som kommer och inte vara av samma åsikt som publiken för då fungerar inte teatern.

Lilla Teatern är berömd för sina revyer och Asko Sarkola bekänner sig till dem som älskar genren.

– När revyn är som bäst är den aktuell, anarkistisk, rolig och snabb. Det ska gå i ett ritsch-ratsch-tempo.

Vad skrattar du själv åt?

– Min fru Jonna säger att jag skrattar åt fel saker men det är inget elakt skratt. Jag tycker att jag alltid ser det komiska i en händelse. Vi bär oss alla lite tokigt åt.

– Komik ska avslöja en konvention och en form som döljer något och den ska punktera uppblåsthet. Det är roligt när påven halkar på ett bananskal men inte alls kul om en tiggare gör det.

Spela på svenska

I sitt chefskontrakt med Stiftelsen för Helsingfors Stadsteater har Asko Sarkola en något udda klausul, nämligen att han ska ha rätt att spela på svenska. Klausulen kom till långt innan Lilla Teatern införlivades med Stadsteatern, och Sarkola har medverkat i några pjäser på Lilla Teatern under sin chefstid på Stadsteatern.

Snart är det dags igen.

– Jag kommer att vara med i en pjäs på Lilla Teatern hösten 2016, avslöjar han men vill inte berätta vilken pjäs det handlar om.

Drömroller då?

Asko Sarkola säger att han länge drömde om att få göra titelrollen i Cyrano de Bergerac. Sedan såg han Esko Salminen som den stornästa 1600-talsförfattaren och tappade intresset.

– Esko gjorde det så bra att jag tänkte nä, nu avstår jag!

– Det måste finnas ett behov för att jag ska vilja göra en roll. Just nu är det behovet ganska litet på grund av allt det administrativa.

Asko Sarkola fyllde 70 år i början av september och börjar vara van vid frågor om när han ska gå i pension. Svaret är att det chefskontrakt han har är fortlöpande och att han har lovat stiftelsen att sitta kvar åtminstone under 2017 då Finland firar sina 100 självständiga år.

Helsingfors Stadsteater totalrenoveras för tillfället. I början av 2017 återvänder Stadsteatern till fastigheten vid Tölöviken och firar jubileumsåret med att sätta upp musikalen Stormskärs Maja med originalmusik av Lasse Mårtenson.

– Paralleller mellan Majas överlevnad och Finland finns – trots alla motgångar ger man inte upp, säger Sarkola.

– Anni Blomqvists Maja är samma andas barn som Väinö Linnas Okänd soldat.