Ian McEwan undersöker läckage

GÖTEBORG

Intervjuaren Ingrid Elam försökte föra in resonemang om genus och makt i diskussionen men Ian McEwan styrde milt åt ett annat håll:

– I mina senaste romaner har jag fascinerats av arbetet. Hur formas en människa av sitt yrke, hur formar det hennes liv och självförståelse, hennes plats i världen? Och arbetsplatsens vokabulär, dess koder och underförstådda konventioner?

Ännu har McEwan dock några steg kvar innan han landar i arbetsplatsens verklighet som den ter sig för de flesta av oss, den yrkesidentitet som är underkastad arbetsmarknadens vardag av samarbetsförhandlingar, organisationsreformer och chefsgodtycke. ­McEwans yrkesmänniskor i de tre romaner han syftar på är högkvalificerade specialister, personer med frihet att syssla med det de kan. Henry Perowne i Saturday (2005) är neurokirurg, Michael Beard i Solar är nobelpristagare i fysik (2010), och Fiona Maye i The Children’s Act (2015) är domare i Högsta domstolen med familjerätt som specialitet.

 – Romanen är ett väldigt fint verktyg om man vill undersöka hur det professionella och det privata läcker in i varandra. Hur fungerar en domare specialiserad på skilsmässor när hennes eget 35-åriga äktenskap håller på att spricka? Lika lite som man kan undkomma arbetet kan man undkomma att ha ett privatliv.

Kärlekens kärna i protokollen

Arbetet med The Childen’s Act, som just utkommit på svenska med titeln Domaren, gav författaren en förevändning att umgås med domare, ett fascinerande skrå.

– Vid ett tillfälle var jag bjuden på middag med åtta stycken. Det visade sig att de hade stenhård koll på varandras karriärer som de följde med svartsjukt intresse, att de var mycket skvallriga och hade ett väldigt välutvecklat sinne för humor. De liknade alltså väldigt mycket romanförfattare.

Ian McEwan har själv bakom sig en komplicerad vårdnadstvist på 1990-talet, så helt oförberedd kan han inte ha varit när han ”upptäckte vilken skattkammare av berättelser domslut över familjejuridiska rättegångar är”.

– Fiktionen brukar gräva efter brott, skandaler och mord, det är ni ju experter på här i Norden. Men familjelagstiftningens dilemman är mycket intressantare.

Rättegångar om äktenskap och barn går rakt in i kärlekens kärna – hur man älskar och vad som händer när kärleken tar slut och de älskande blir kombattanter som sedan underkastas en främlings bedömning av livsviktiga frågor: vad händer med barnen, vem får pengarna? Själva essensen i romankonsten!

Vad Ian McEwan för tillfället håller på med berättar han inte, ”det låter bara fånigt att tala om det man funderar på innan det är färdigt”, men möjligen är det här en ledtråd, apropå det där med att försöka föreställa sig annorlunda kunskapsvärldar:

– Ibland brukar en av våra vänner som är konsertpianist bo hos oss, och då spelar hon på vårt piano som ställts i ordning för henne. Hon övar väldiga entiteter av högst varierande slag inför konserter på olika håll i världen, och medan vårt hus fylls av dånande musik undrar jag: Exakt vad är det då hon memorerar? Är det noter? Är det muskelminne? Något annat? Jag har försökt fråga henne men hon kan inte svara på ett sånt sätt att jag skulle förstå det.

– Tillsvidare är det bara en sak som jag verkligen begripit. Jag frågade om hon brukar sparka av sig de högklackade skor hon alltid använder när hon uppträder, för att komma åt pedalerna. Och svaret är nej, högklackade skor är helt perfekta för pedalarbete för man kan få in en rotation med klacken som fungerar perfekt.